Per Wästberg - Läsebok.

Per Wästberg är nu 86 år och har sedan en beramad debut som 15-åring gett ut ett snart sagt närmast oräkneligt antal böcker och då bl.a. både romaner, memoarer, biografier, reportageböcker, två diktsamlingar och minsann också en bok om kyrkogårdar (som han också tillsammans med sina medförfattare fick Augustpriset för 2001). Han har varit djupt engagerad inom Amnesty och PEN, varit skribent i både DN (där han också var chefredaktör 1976 – 1982) och fortfarande i Svenska Dagbladet och sitter sedan 1997 på stol nr 12 i Svenska Akademien och också i dess Nobelkommitté. Hans roll och betydelse för svenskt kulturliv kan svårligen överskattas. Vartenda andetag han tagit och tanke han tänkt sedan tonåren har alltså i princip skett i offentligheten.

Men man måste nog säga att han som skönlitterär författare hamnat där så många andra hamnar, dvs. i skuggan av dagens mer omtalade författare men också av de av gårdagens som skrivit böcker som nu, säkert med rätta, bedöms ha större litterär dignitet. Fast när det begav sig var han både viktig, omtalad och läst som inte minst romanförfattare men också som författare till reportageböcker. Numera ser man väl bara hans böcker i mitt bibliotek och på antikvariat, föreställer jag mig. Och kanske i stadsbibliotekens källare. Men jag har ju haft fel förr. Så, säger jag till den yngre generation som möjligen läser denna blogg, ge hans böcker en chans. Du kan mycket väl bli överraskad.

Men även jag, det måste jag ändå medge, har i princip tappat honom de senaste åren och knappt läst något annat av honom än hans utomordentligt intressanta och välskrivna memoarsvit. Dock också, och det förstår jag än i denna dag inte varför, den bok som heter Erik och Margot. En kärlekshistoria där han informerar den häpna menigheten om att hans pappa Erik hade en lång kärlekshistoria med svägerskan Margot medan han fortfarande var gift. Varför Wästberg hänger ut familjens spermafläckade och solkade lakan till allmän beskådan förstår jag fortfarande inte.

Nå. Men nu har jag läst hans absolut senaste bok som kom förra året och heter Läsebok. Boken är utgiven av Svenska Akademien och inte av Wästbergs vanliga förlag. Varför vet jag inte. Men undrar. Jag undrar om det rentav inte är en kvalitetsfråga. För Läsebok är som helhet inte en särskilt läsvärd eller intressant bok. Wästberg är nu en gammal man – tanken och pennan är helt begripligt inte lika skarpa som fordom. Frågan blir då varför han vill visa upp detta i sig trista faktum inför allt folket. Han skriver ju själv på bokens sista rader insiktsfullt ”Ju mer jag skriver desto obegripligare att jag gör det. Men jag är glad att ha mycket kvar att läsa”. Kanske ville Wästbergs vanliga förlag helt enkelt inte ge ut boken och vad återstår i så fall? Svenska Akademien kan ju inte säga nej till en trotjänare och viktig ledamot? Men vad vet jag om detta. 

Läsebok är en 100 sidor tunn inbunden bok i pocketformat och består, som jag läser den, främst av tyvärr ointressant och oftast banala, men med ett eller annat guldkorn förstås, aforismer blandade med korta skisser av vad som med större utrymme och större tålamod mycket väl skulle kunna blivit porträtt av främst döda författarkollegor. Det är i denna senare del som boken blir läsvärd för mig. I övrigt är den enligt min mening torr, oinspirerande och ointressant. Och ibland helt obegriplig. Jag kommer inte från tanken att skrivandet nu har blivit en slags terapi för en författare som har skrivit mycket läsvärt men som kanske känner döden flåsa i nacken. Så länge han skriver och blir utgiven slår liemannen på annat håll. Kanske han tänker.

Tja, vem vet. Ska då boken betygsättas? Ja varför inte. Jag ger den tre stars av fem, mest för att jag trots allt med glädje under läsningen påminns om vad Wästberg har skrivit förr och som visar åtminstone mig vad han kan åstadkomma. Eller har kunnat.

xxx

”Jag träffade en präst som sa: `Det förefaller som om gud talade sig hes i bibeln och sedan tappade rösten`. I hans kyrka kände jag mig hemma”.

”I parken trängs etthundratvå statyer och byster: Beethoven, Verlaine, Baudelaire. Och Sainte-Beuve, kritikern, han som efter att noga ha studerat saken kom fram till en bestämd slutsats: `Gud är inte fransman`”.