Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

onsdag 12 februari 2020

Niklas Natt och Dag - 1794.



Det låg ett skimmer över Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
var stodo vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt.

Bildresultat för gustav III bild

Så – och mer därtill i den långa drapa han han skrev till en minneshögtid för Svenska Akademien - skaldade den annars mjältsjuke Esaias Tegnér när han var på det humöret. Att det var falskt visste man man ju redan in på skinnet på Gustav III:s dagar. Och vet man det inte nu i våra dagar blev det ju ganska så uppenbart också för den fåkunnige som sov sig genom skolans historieundervisning om hen läst 1793Niklas Natt och Dags debutbok som kom häromåret. Där var det skit, lera, död och pina om inte på varje sida så åtminstone på varannan. Och till råga på allt i en välskriven, spännande bok – närmast en deckare kan man nog säga – som dessutom var en bra och (väldokumenterad) tidsskildring. Inte undra på att den sålde bra inte bara här hemma utan också world wide. (På det viset var den väl alla förhoppningsfulla deckardebutanters våta dröm. Även de som saknar Natt och Dags talang).

Bildresultat för niklas natt och dag bild

Nå. Niklas Natt och Dag har nu kommit med en bok nummer två i en planerad trilogi – 1794. Den knyter ganska så sömlöst an till 1793 i och med att en hel del av personkretsen i den återkommer också nu. Mycket av de bärande elementen i boken är också de samma som i debuten. Samhällsskildringen är lika skarp och kritisk liksom miljöskildringen lika påtagligt skitig och trovärdig. Men det finns också, som jag läser den, nu en annan och lite vassare tonträff. För mig verkar det som att Natt och Dag både kompositionsmässigt och rent litterärt tagit ett steg framåt i den nya boken. Förvånande? Ja, kanske. Jag tillhörde nog de som befaret att 1793 skulle vara en debutants lyckoträff. Men icke så.

Rent språkligt tycker jag att boken är imponerande. Natt och Dags förmåga att – också i dialogerna – skriva på ett sätt så att man som läsare nästan tror sig ta del av en text från samtiden, vilket naturligtvis är en illusion, kan inte ha varit lätt för honom att tillägna sig och måste rimligen krävt stor möda och många omskrivningar. Gissar jag. Eller så är han också i den delen ett nästan naturfenomen. Men språket är en fröjd att läsa.

Också kompositionsmässigt och rent litterärt är boken ett fall framåt jämfört med 1793. Vi får till en början följa den veke ädling som i uppfostrande syfte skickas till vår dåtida koloni Saint-Barthélemy och där inte bara stöter på ett mörkt inslag i vår svenska historia, dvs. vår roll i slavhandeln, utan också den man som - om än klädd i siden och sammet - kommer att bli både hans och också berättelsens svarta nemesis.

Men det är förstås Sverige och framförallt Stockholm som är berättelsens kärna. Här återkommer inte minst Jean Michael Cardell och Anna Stina Knapp som tillsammans med en Emil Winge och mannen i siden och sammet blir det nav som berättelsen spinner kring. Och det är här – säger jag utan att gå djupare in på det – som Natt och Dag visar sin förmåga som författare. Vad som sker är hemskt och skakande men Natt och Dag gör det trovärdigt trots att inget – eller nästan inget – initialt verkar vara det eller kanske snarare bara rent berättartekniskt hålls öppet av en skicklig författare. Men vi möter personer som är beredda att offra liv för heder och kärlek; personer som tycks gå under i alkoholism och sjukdom; personer som drar olycka över sig själv och andra; åtminstone en som lever ut sina sadistiska böjelser.

Det finns en solidaritet mellan de utslagna och ansatta. Men också en kamp mellan människor för överlevnad. Många, men inte alla, tycks vara skadade av livets omständigheter. Men det finns också de som kämpar för en moralisk ordning och hållning.

Och slutet – det för en berättelse viktiga slutet – hålls tilltalande öppet. Så som bara en bra författare vågar och kan. Det är skrivet av en författare som behärskar sitt val av metod, sitt mod att låta olika perspektiv efterhand mötas i den öppenhet som romanen slutar i. Vart leder sorgen, svärtan, kärleken, hämnden, förtvivlan? Hoppet?

1794

Ja, jag vet inte. Men boken – ska vi kalla den en historisk deckare - ger jag fyra stars av fem i betyg.

xxx
Ja, nog minns vi kung Gustavs dagar, och vem kan annat än att önska dem tillbaka? Låt gå att vi fick svälta och skicka våra söner i döden, men aldrig har väl teater spelats så väl i denna höga nord, aldrig franska talats så felfritt vid hovet?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar