Therese Bohman - Andromeda.

Therese Bohman, en snart medelålders författare och skribent i f.n. Expressen som jag följt från debuten 2010 med De drunknade – och då kan man, hemska tanke, ägna en fundering åt hur djävla gammal jag själv nu har blivit; men varför ska man å andra sidan göra det – och som sedan följdes av Den andra kvinnan (2014) och Aftonblad (2016) har nu i år kommit med en ny bok – Andromeda. Om jag gav de tre första böckerna mellan tre och fyra stars av fem i min hemmasnickrade betygsskala, vad gav jag då Andromeda? Ja, bästa läsare av denna blogg, vänta och se.

Först som sist – vad kan andromeda egentligen vara eller stå för? Om inte en rad av Sapfo – ”Andromeda har något bättre att erbjuda”, har denna vislyriker från ön Lesbos, som man antar levde mellan ca 630 – 570 f kr, tydligen skrivit i ett av sina upphittade fragment. Men i boken står det också för den del av bokförlaget Rydéns där man ger ut lite mer avancerad och intressant svensk samtidslitteratur. Den unga kvinnan Sofie börjar som praktikant på förlaget, stannar sedan kvar och avancerar under den litterära chefen Gunnars ska vi kalla det överinseende och arbetar inte minst med andromedadelen av föraget. Mellan dessa två kommer det att efterhand växa fram en särskild i huvudsak professionell relation och som kommer att bli Andromedas själva kärna och innehåll. Deras relation är alltså inte som man säger romantisk, även om en del på förlaget tydligen vill föreställa sig det, vilket – förstås – mest drabbar Sofie. Vi ser i stället två ensamma själar röra vid varandra. Det är samtalen dem emellan som är viktiga för dem båda.  

(Inom parentes. Den som skulle vilja fördjupa sig lite i Sapfos diktning kan kanske med fördel läsa den relativt nya boken Sapfo på nytt – nytolkat och kurerat av Bengt Eriksson. Finns på Ad Libris. Där finns också akademiledamoten Jesper Svenbros tolkningar).

Nå. Men vad mer om Therese Bohman? Ja kanske inte mer än att hon som de flesta andra intressanta författare fått lite stipendier och nominerats till kvalificerade litteraturpris. I hennes fall till Tidningens Vis, Sveriges Radios, Nordiska rådets olika litteraturpris och också till Augustpriset. Hittills har hon dock gått tomhänt hem från dessa galor.

Men boken. Vad finns att säga om den? Någonstans i den påstås förläggaren Gunnar säga att han med sin utgivning vill vända sig till den bildade läsande allmänheten, den som knappt finns längre. En god ambition kan tyckas. Rätt eller fel blir mitt intryck att Bohman med sin bok har vänt sig till samma sakta försvinnande grupp. Hon ger oss ganska intressanta inblickar i förlagsvärlden, hur förläggare och lektörer arbetar och att räknenissarna tycks ta över mer och mer också inom också den branschen. Om detta är sant eller inte vet ju inte jag, men jag föreställer mig att det mycket väl kan vara så. Och Gunnar, den gamle snart pensionerade och lite trötte, alltmer desillusionerade mannen, tycker i vart fall så – makten, menar han, har på förlagen i för hög grad förskjutits från författarna till förlagsekonomerna. Även recensenterna får sig en känga, fullt berättigat skulle jag vilja säga. (Man undrar ju vad den gode Gunnar skulle tyckt om oss amatörer som skriver i våra små bloggar om han hade orkat ägna oss något intresse. Men det är kanske, för våra redan sedan tidigare lite skakiga egon, lika bra att han inte gjorde det. Bäst så.).

Boken har två delar kan man säga, består av två monologer – i den ena talar den unga och efterhand lite äldre Sofie och i den andra den efterhand allt äldre snart pensionerade Gunnar. Är då detta ett intressant grepp? Jodå, och det ger onekligen den lite kanske förströdde läsaren en möjlighet att se samma förlopp med lite nya ögon, men för oss andra blir det lite väl mycket av en slags repetition. Det som skett har skett och vi har sett och förstått det. Dock får vi en möjlighet att komma de båda S och G lite mer in på djupet på det rent personliga planet, känna deras ensamhet, och se deras resp. från början enklare bakgrunder, och det kändes, särskilt vad gäller G, för all del lite tilltalande. Men lyckas då Bohman göra dem levande och intressanta som personer? Nej, det tycker jag nog inte. I vart fall inte i tillräckligt hög grad för min smak.

Om storyn trots allt kan sägas vara ganska så förutsägbar, så menar jag för min del att språket, den språkliga dräkten, jämfört med hennes tidigare romaner också känns lite tunnare, kanske lite väl avklarnad, även om den blir bättre, mer mogen höll jag på att säga, efterhand som storyn löper på. Hon skriver för min del en lite för enkel, klar prosa, den andas lite för mycket av den duktiga flickan som skriver sin studentuppsats. Läsvärt förstås, det är inte tu tal om den saken, men inte särdeles spännande. Men hennes bildspråk är väl ändå av och till tilltalande, måste jag säga.

Så – en tre stars av fem får jag väl ge Andromeda av Therese Bohman. Hade jag varit på lite bättre humor hade den kanske rent av fått fyra stars. För boken kan förstås rekommenderas till läsning.  

Fotograferna är okända för mig. 

 

 

Lina Wolff - Djävulsgreppet.

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare. Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av Hundra år av ensamhet av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, De polyglotta älskarna som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), fick hon tidningens Vis litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken Köttets tid (2019), nominerad till Sveriges Radios. Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok Djävulsgreppet. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det? Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven. Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld - tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas? Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen. Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida, så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som måste åtminstone nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt. Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med Djävulsgreppet samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till Djävulsgreppet är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Fotografen som tagit de två bilderna är okänd för mig.