Lina Wolff - Djävulsgreppet.

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare. Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av Hundra år av ensamhet av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, De polyglotta älskarna som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012), fick hon tidningens Vis litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken Köttets tid (2019), nominerad till Sveriges Radios. Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok Djävulsgreppet. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig. Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det? Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven. Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld - tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas? Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen. Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida, så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som måste åtminstone nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt. Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med Djävulsgreppet samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till Djävulsgreppet är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Fotografen som tagit de två bilderna är okänd för mig.