Lena Andersson - Koryféerna

Mordet på Olof Palme skedde som bekant den 28 februari 1986 och är fortfarande olöst. Och kommer väl att så förbli även om chefsåklagare Christer Petersson i en beramad TV-utsändning i juni 2020 pekade ut den s.k. Skandiamannen Stig Engström som den sannolike mördaren. Men några direkta bevis i form av tex teknisk bevisning eller upphittat mordvapen presenterades inte, utan Petersson hänvisade till en indiciekedja som gjorde att han ansåg att om Engström varit i livet, vilket han praktiskt nog inte var, så skulle han häktats för mordet och en mer formell brottsutredning mot honom inletts. Den sedan länge pågående förundersökningen lades därmed ner. Peterssons argumentation imponerade väl inte på alla, eller ens på särdeles många, men nu är det som det är. En död man är utpekad och statsministermordet är i praktiken lagt till handlingarna. Punkt.

Men är det därmed också slut på de spekulationer och tänkande och kattrakande som pågått sedan i princip dagen efter mordet? Möjligen. Och detta i så fall väl närmast av det enkla skälet att tiden gått, personer som på olika sätt varit involverade i försöken att lösa mordet har antingen gett upp, gått i graven eller in i dimman och dessutom, inte minst viktigt tror jag, för att allmänhetens intresse för både Palme och mordet på honom väl efter mer än trettio år har falnat för många och mordet därmed har hänvisats till ett bli ett par rader i historieböckerna eller kanske som diffusa rester i folks minnen. De som fortfarande söker efter ett mer tydligt, påtagligt och kanske trovärdigt svar på vad som skedde före, under och efter skotten i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan i Stockholm den där kalla februarikvällen är väl numera i huvudsak bara en rest av de s.k. privatspanarna som sannolikt aldrig ger upp förrän döden inträder också för dem. Men så har vi överraskande nog nu också Lena Andersson.

Lena Andersson, vem är då det? Jo en drygt 50-årig journalist och författare som har dryga tiotalet böcker bakom sig och som bland annat skriver stringenta, men inte så sällan svårtuggade, återkommande kolumner i numera Svenska Dagbladet. Av hennes skönlitterära produktion är väl kärlekshistorien, eller vad man ska kalla den, i böckerna Egenmäktigt förfarande och uppföljaren Utan personligt ansvar mellan den unga Ester Nilsson och den trötte kulturmannen Hugo Rask mest lästa men också de två böckerna om folkhemmet och dess, enligt Andersson, i tid närstående upplösning nämligen Sveas son och Dottern har fått en stor läsekrets. Alla, men kanske inte minst Egenmäktigt förfarande, som hon också fick Augustpriset för, är alltså uppskattade av många. Själv gav jag dem mellan fyra och fem stars i betyg enligt min egen hemmasnickrade betygsskala, och det är väl bra. Javisst är det.

Denna Andersson har nu i sin nya bok Koryféerna, med undertiteln En konspirationsroman, närmast sig just Palmemordet. Dock inte på så sätt att Palme och de andra som agerade i eller runt den affären nämns med namn. Nej nej – här handlar det i stället om hur landets främste politiker, som i boken kallas Carl Stjärne, skjuts till döds på öppen gata och vad en journalist som långt senare som fått i uppdrag att skriva en bok om detta kommer fram till efter att först borrat sig ner i det mörker som omger mordet och sedan i en uppmärksammad tidningsartikel presenterar en slutsats om vad som skett och varför. Inte minst detta varför är ju intressant, men är det trovärdigt det som Andersson låter journalisten skriva? Andersson påstår nämligen att Stjärne/Palme av svårgenomträngliga skäl skulle vilja att landet närmade sig Sovjetunionen med syfte att – ja, förklara det den som kan. Få diktaturen att bli lite socialdemokratiskt? Ja, märkligt nog tycks detta vara själva syftet. Men koryféerna är milt sagt hur som helst emot detta.

Men att Palme, förlåt Stjärne, mördades till följd av en konspiration mellan maktens elit – de s.k. koryféerna - och denna makts handgångna män inom den hemligaste av den hemliga polisen och dess fysiska hantlangare och att detta påstådda närmande till Sovjetunionen då skulle spela roll, är ju en slags huvudtes för Anderssons privatspaneri i sin ”konspirationsroman”. Men allt detta måste ju i så fall döljas. Stjärne ligger och dör på gatan, liksom alltså Palme, och innan ekot efter skottet tystnat drar koryféerna därför en tystnadens slöja över såväl mordplatsen som vittnen som skytten som polischefen som – ja vem mer? Jo tex Stjärnes fru som sett skytten och för den delen också Palmes fru som även hon sett skytten.

Varför då denna charad eller rebus i Anderssons bok? Svar: vet ej förstås. Jag gissar däremot att det beror på att Andersson inte vågar stå för vad hon både direkt och indirekt påstår i boken. Nämligen att huvudvittnet, Stjärnes fru dvs Palmes fru, är djupt involverad i mörkläggningen. Hon frågar, påstår Andersson, i första samtalet med polischefen, som tillika är en av koryféerna och som lämpligt nog utsett sig själv till både utredare av mordet och förhörsledare av frun, rentav honom att ”Vad har jag sett? Vet jag eller vet jag inte vem som dödade min man?” Och detta skall inte uppfattas som en osäkerhet från hennes sida utan mer som en uppriktig vilja att … ja, deltaga i mörkläggningen. Och detta skulle ju ingen vettig människa våga påstå i en ren faktabok om den nuförtiden närmst helgonförklarade fru Palme. Särskilt inte som det inte finns tillstymmelse till bevis att det skulle vara sant. Eller ens möjligt. Eller trovärdigt.

Därför, menar jag, har vi denna lek från Anderssons sida att skriva om Palmemordet med alla agerandes namn gömda i andra. Och därmed i praktiken detta lierande från hennes sida med de märkliga privatspanarna och denna önskan att – om än i en konspirationsroman - framstå som den som sett ljuset och vet vad som hände såväl före som under som efter skotten. Liksom alltså också koryféerna vet, både de i boken under pseudonym nämnda och de verkliga som ingick i kretsen runt Palme, förlåt igen, jag menar förstås Stjärne.  

Och därmed blir Anderssons bok helt ointressant. Hon reducerar den till att bli en ren och skär förströelsebok. En lek. Har man inget bättre för sig kan man läsa den och småskrattande glädjas när man identifierar personerna, vilket är lätt, och kanske också hålla med henne i ett eller annat omdöme hon lämnar om dem. Och under tiden lyssna på P2. Eller klappa katten. Eller hålla ett vakande öga på barnbarnet som strultar omkring hemma. Alltså göra allt det man inte gör när man läser en verkligt intressant och givande och viktig bok.

Men det hindrar ju inte att man som läsare understundom kan glädjas åt hennes språk. Skriva kan hon ju. Hantera svenska språket kan hon ju. Många av de personer som nämns i boken inte bara talar underligt – de tiger också underligt, och sådant kan ju för all del också vara lite kul att noterna och läsa. Men ibland blir kanske abstraktionerna och Anderssons lek med en skrämmande verklighet – ett verkligt ministermord som skakat ett verkligt land - av den karaktären att man som läsare famlar lite i blindo och låter storyn i boken glida ner mot ett slags tomrum, vilket kanske inte var hennes avsikt. Men det hela påminner just då lite väl mycket om vad som ibland kan stå i hennes artiklar i SvD – man läser och läser men fattar nada. Och skummar. Eller byter tidning, eller för den delen i det här fallet bok. Eller koncentrerar sig på barnbarnet.

Så vi lägger nu Koryféerna till handlingarna – dvs stoppar in den i bokhyllan bredvid Anderssons andra mer läsvärda böcker. Betyg? Ja trots allt en två eller tre stars av fem. Men inte för att det bärande elementet i boken, som jag uppfattar det, skulle vara särskilt intressant utan för att det i den finns enskilda meningar och stycken som gläder åtminstone mig. Som tex:

”Följande morgon satt Holger Wendel i residenset och läste hemlandets morgontidningar. Han började med meteorologsidan längst bak. Minusgrader eller slask var den variation som bjöds. Han mindes med en rysning luftens särskilda råhet i januari, den som kröp innanför kläderna, sedan innanför huden och till sist in i märgen där den lade sig till rätta och inte gav vika förrän i sena maj”. Och så är det ju, som bekant. Veckans tävling: vem är Holger Wendel? 

För samtliga bilder gäller att fotografen är okänd för mig.