Johanna Frid - Nora eller Brinn Oslo brinn.

Vad är svartsjuka och vad är avundsjuka? Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld – Augustprisnominerad för ett par av sina ungdomsböcker (hon fick priset 2010 för Här ligger jag och blöder och nominerad 2018 för Comedy Queen) som förutom att hon är verksam som psykolog med låda på stan också är skribent i Svenska Dagbladet – hon skrev härförleden i just SvD om dessa två fenomen. (Dessutom, kan jag tillägga, är Jägerfeld en av psykologerna bakom det återkommande arrangemanget Psykologer läser i samarbete med ABF och som vi som bor i Stockholm kan glädja oss åt). Nå. Men nu hittar jag inte igen den texten – kanske jag helt enkelt minns fel - men väl en krönika hon skrivit om specifikt avundsjuka och som är kopplad till just Johanna Frids bok Nora eller Brinn Oslo Brinn. Läs den gärna - finns på nätet.

Johanna Frid. 

Men vad säger då all kunskaps moder, dvs. Wikipedia, om saken? Jo, följande: men svartsjuka menas ”en känsla som innebär oro för en rival, särskilt är det gäller kärleksförhållanden. … Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått”. Avundsjuka å andra sidan ”är en sjuklig eller plågande avund eller avundsamhet … och består ofta av en kombination av frambringade känslor som ilska, sorg och avsky”. Inga särdeles vackra känslor således, men är de inte enligt dessa begränsade definitioner påfallande lika varandra, kan man undra. Men hur som helst känslor som vi väl alla lite till mans känt av då och då och kanske dessutom utan att skämmas allt för mycket för den sakens skull.

Men varför skriver jag om just detta. Jo, bara av den enkla anledningen att baksidestexten till Nora eller Brinn Oslo brinn informerar oss om att Johanna, som bokens hjältinna heter, förtärs inifrån, men ”inte bara av svartsjuka, utan också av en genomborrande, ändlös smärta i livmodern”, dvs. av endometrios. Dessutom, berättar baksidestexten för oss, är boken autofiktiv. Personerna i den liksom händelserna i själva storyn har således en rimlig - eller i vart fall någorlunda trovärdig - förankring i Johanna Frids eget liv. Dessutom, säger förlaget, är boken en ”svart humoristisk roman”.

Denna information från förlagets sida är väl ändå i mesta laget, tänker jag. Redan innan vi öppnat boken vet vi ju nu att huvudpersonen Johanna är avundsjuk, lider av endometrios och att Frid skrivit en humoristisk roman, om än en med svart humor, som bottnar i hennes eget liv. Kan man då bli överraskad av boken när läsningen väl börjar?

Ja, det kan man. Men det yttre händelseförloppet i romanen är ju, som så ofta när man läser om en annan kärlekshistoria än sin egen som man ju känner in på skinnet, ganska så banalt: flicka möter pojke och efter olika förvecklingar flyttar de till slut i hop och kärleken förväntas väl blomstra och vara om inte i evighet så åtminstone länge nog. Här heter kärleksparet Johanna och Emil. Om det bara varit för detta, så hade väl inte boken fått det genomslag den nu fått. Men Johanna Frid är en ganska så bra författare. Som två mörka stråk genom berättelsen drar det vi redan vet – Johannas svartsjuka, eller om det nu är avundsjuka; jag vet inte, och hennes endometrios. Och det är Frids beskrivning av hur detta påverkar framförallt Johanna men även Emil, som jag för min del uppfattar som en typisk manlig träbock utan förmåga till några djupare egna eller inlevelse i andras känslor, som gör boken intressant och också viktig.

För Emil, den satans träbocken, har via sms kontakt med sitt norska ex Nora och drar sig inte för att berätta detta för Johanna och förmår inte heller att på allvar avsluta kontakten. Av naturliga skäl gillar Johanna inte detta så vidare värst. Inte alls, om man ska vara uppriktigt. Och det är nu som hon i det närmaste flippar ut och ägnar tid och mental kraft åt att följa inte bara Nora – som förstås visar sig vara en underskön lite yngre kvinna – utan även hennes mamma på nätet. Hon blir som besatt. Sånt händer ju också i levande livet efter vad jag förstått. Och i speglingen av denna Nora uppfattar sig Johanna som en grå liten obetydlig mus som väl ingen kan älska. Trots Emils bedyrande att det kan han visst.

Så långt, och begränsat till just detta, uppfattar jag bokens story som en ganska så ordinär kärlekshistoria som kan sluta på vilket sätt som helst. Men det är när Frid beskriver Johannas endometrios och vilket helvete detta innebär för henne som boken enligt min mening får en annan betydelse. Att läsa sig till vad endometrios är, vilket jag nu gjort, är en sak men att lida av denna sjukdom förstås en helt annan. Och i beskrivningen av det lyckas Frid mycket bra, vill jag säga. Johannas plågor blir på ett sätt också läsarens. Liksom för den delen också träbocken Emils.

Om bokens del om Johannas avundsjuka – eller om det nu är svartsjuka – rent stilistik mycket väl kan stämma med baksidestextens påstående om att den är skriven med en slags svart humor så menar jag att den del som mer handlar om endometriosen är skriven med en blödande och värkande penna som tydligen hämtar kraft ur Frids egen erfarenhet, om man nu ska ha tilltro till påståendet att boken är autofiktiv. Men i båda delarna har texten ett häpnadsväckande driv som – fast på olika sätt – starkt berör läsaren. Ingen kan vara likgiltig för vare sig beskrivningen av hur svartsjukans svarta alfer borrar sig in i hjärtat på Johanna eller hur den fysiska smärtan nästan drar livet ur henne. Och ändå överlever och lever Johanna – att göra detta trovärdigt för (en manlig) läsare menar jag är en stor bedrift och ger oss förhoppningar om Frids fortsatta författarskap. Åtminstone är det så för mig.

Men även i övrigt är Frids litterära stil imponerande. Johanna är från Sverige, Emil från Danmark och Nora från Norge och detta syns också till delar i texten – alla vet vi efter läsningen t.ex. vad ”nissekunst” är – på ett ganska så tilltalande sätt. Även i övrigt menar jag att författaren har en förmåga att med ett par enkla meningar och ord ge oss en bild av ett händelseförlopp eller en situation – som t.ex. när hon beskriver ”Isak Olssons äckliga lägenhet i Vällingby”, där Emil bor under en period. Har hon inte redan nu en egen litterär röst, undrar jag efter läsningen. Jo, antagligen.

Nå. Efter denna osannolikt långa drapa – har någon läsare av denna blogg verkligen lyckats hänga med ända hit, undrar jag – vill jag till slut berätta att jag ger Nora eller Brinn Oslo brinn ett högt betyg: fyra stars av fem. Och vill rekommendera den till läsning, inte minst för oss män. Det är ju inte för inte som Johanna Frid också fick DN:s kulturpris för i år.

xxx

”Smärtan får allt annat att försvinna. Den tar över, överraskar, lämnar inte plats till något annat. Omgivningen glider bort, de bra sakerna, de dåliga. Världen blir mindre. Smärtan destabiliserar kroppen, och till slit jaget: det finns inget annat kvar än det onda. Det gå inte att uppfatta något annat än smärtan. Bilden blir sönderfrätt.”

Lars Kepler - Lazarus.

För ett par veckor sedan började jag läsa Lazarus av Lars Kepler och gav upp läsningen redan första dagen. Det fanns ett enda skäl till detta och det var det helt omotiverade övervåld som i hög grad var påtagligt nästan så fort boken öppnades. Det rann blod och hjärnsubstans om inte från första sidan så näst intill. Varför, frågade jag mig själv, skulle jag läsa sådant skit när det finns så mycket annat som är så mycket bättre. Det finns ingen anledning alls, svarade jag mig själv då. Och vad har hänt nu? Jo, att jag tagit upp boken från den skräptunna vari jag la den och plöjt igenom alla dess 543 sidor. Men varför, undrar du säkert min okända läsare av denna blogg? Det enkla svaret är att jag helt enkelt var nyfiken på vad det är som gör att boken är så satans köpt, läst och lyssnad på. Och svaret blir – ja, det är faktiskt helt obegripligt. Helt obegripligt.

Lars. 

Jag läser av och till deckare – Kepler kallar sin bok för kriminalroman, men för mig är det samma sak - av det enkla skälet att jag vill roas för stunden. Vilket ju förstås är helt legitimt. Men då tycker jag ändå att det skall finnas en slags gåta i boken som verkar intressant och trovärdig nog att följa mot upplösningen, att personbeskrivningarna i den måste vara tecknade med om inte den allra finaste pennan så åtminstone inte huggna med en skarprättares bila, att miljöbeskrivningarna skall kännas bra och gärna vara lite kopplade till bokens story, att psykologin i den – och då både hos offer och förövare – måste förtjäna tilltro och sen skadar det ju inte alls om det i storyn kan komma en och annan överraskning. Och språket måste förstås vara läsvärt och inte lika klumpigt som om texten var skriven med en penna doppad i ett överflöd av blod. I allt detta misslyckas Kepler.

Vilket är ganska förvånande då författarparet – vilka som bekant heter Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril (f Johan Gustafsson ...) – var för sig skriver ganska så habila och läsvärda böcker, särskilt Alexandra vill jag påstå. Har du inte läst något av dem, så kan jag för min del rekommendera Mäster av Alexandra och för all del också Regissören eller Diplomaten av Alexander, vilka alla tre har viss verklighetskoppling. I Mäster kan vi i romanens form läsa om August Palm, i Regissören om Ingmar Bergman och i Diplomaten om Hans Blix, tror jag. Har du ont om tid och pengar, så rekommenderar jag för min del Mäster.

Nå. Nu har jag inte räknat hur många som dör i Lazarus – eller för den delen hur många ben som knäcks, bröstkorgar som trampas sönder, ryggrader som knäcks eller pannben som trycks in i hjärnan – men många är det. Den lilla antydan till intressant psykologi som finns i boken, dvs. hur en mördare genom sitt agerande kan krypa in under skinnet och in i själen på de personer han utsett som sina offer, slarvas bort och försvinner bland allt blod och våld.

Boken slutar med en cliffhanger. Kepler kommer så vitt jag kan förstå komma ut med ytterligare minst en bok med den odödlige kommissarien Joona Linna som huvudperson, om han nu inte försvinner in i depressionens mörker med tanke på allt som Kepler låter honom utstå i Lazarus. Men det är kanske att hoppas på för mycket. Även Kepler måste väl fortsätta skriva för att få in till hyran. Hur som helst får Lazarus två stars av fem i betyg.

Lasaros

(Om någon nu för tiden läser i bibeln, så vet hen att Jesus i den påstås uppväcka Lasaros från döden. Kanske Kepler ägnar sig åt något liknande i nästa bok. Det är nämligen förvånansvärt många viktiga personer som på olika sätt dör i Lazarus. Men den som lever får väl se. Den kommande boken heter kanske då Lazarus del 2, återkomsten.)

Katja Kettu - Nattfjärilen.

För ett par år sedan läste jag Barnmorskan av Katja Kettu. Det var en omvälvande läsupplevelse som jag önskar jag kunde dela med många. Läste du inte boken när den kom ut kan det vara för sent nu är jag rädd – den finns vare sig på Adlibris, Bokbörsen eller antikvariat.net. Så är det i vårt kylslagna kulturland – landet där en av våra partiledare inte vet vem som skrivit Gösta Berlings saga, men där vi å andra sidan har en riksdagens talman som utantill kan deklamera alla 28 verserna ur Runebergs Sven Dufva. Så bilden verkar lite splittrad, även om jag nog tror att allas vår Ebba är mer typisk än allas vår Talman när det gäller elitens litterära intresse och kompetens. Men, när bokhandeln och eliten sviker, så finns ju hur som helst alltid – eller snarare så finns än så länge – våra allmänna bibliotek. Så gå dit och be att få låna Barnmorskan – bibliotekarien blir glad och så kommer du att bli.

Nå. Men om Barnmorskan skev jag bl.a. såhär på min blogg:

”I det uråldriga landområdet vid Ishavets rand, det som formellt delas mellan Norge, Finland och Ryssland, har människor och djur alltid rört sig utan hänsyn till gränser. Här möts under andra världskrigets olika skeenden den självlärda finska barnmorskan Vildöga och SS-officeren Johannes. I ett febrigt, ständigt berörande språk berättar Kettu om deras kärlek. En kärlek bortom sans och vett.

Om krigets fasor och kärleken mellan Vindöga och Johannes berättar Kettu på ett språk omöjligt att värja sig mot. Tonen är nästan febrig, alltid närmast fysiskt närvarande och ibland rå. Människors tillkortakommanden och deras styrkor och stolthet beskrivs på ett sätt som jag knappt läst tidigare. Bilderna Kettu använder är tydliga och starka. Du kommer, som jag, att ha denna bok med dig under lång tid.

Till slut måste du som läsare fråga dig vad det är som gör en människa till människa. Allt sådant som vi normalt tänker på, som t.ex. kärlek och förnuft och anständighet och moral och godhet, läggs till slut på slaktbänken. Och ändå går livet i någon mening vidare.

Jag gav Barnmorskan fem stars av fem. Den måste läsas av många. Trots att den inte, på flera olika plan, är en lättläst bok.”

Ingen lättläst bok, skrev jag om Barnmorskan. Liksom att den hade ett språk omöjligt att värja sig mot. Jag kan skriva detsamma om Nattfjärilen, som är den bok av Katja Kettu jag just avslutat. Man kan nog säga att vi läser en bok som rör sig på två plan – ett yttre och ett inre (jag hittar inga bättre ord, sorry).

Ett som börjar med att en femtonårig flicka som heter Irga, gravid och med stympad tunga, runt året 1937 flyr på skidor från familj och sitt hemland Finland till, som hon föreställer sig och hoppas på, ett liv med barnets pappa i det kommunistiska paradiset Ryssland. Det går förstås åt helvete. Hon hamnar i stället i ett arbetsläger för spioner där hon träffar en annan ung kvinna vid namn Elna. Deras liv kommer från den stunden att vara för evigt sammanflätade. Det som händer mellan dem och andra i det ryska arbetslägret är både lätt och svårt att förstå och ta till sig, är både sådant som är begripligt och obegripligt. Vi läser också, förstå det den som kan, om köttets lust mellan dessa urlakade och trötta lägerfångar. Men så lyckas en av dem – eller om det nu är båda – fly från lägret. Till den ort dit de flytt kommer många år senare en annan ung kvinna, hon heter Verna, ombedd att komma dit av sin pappa. När Verna så kommer dit har pappan dött.

Och nu, vill jag påstå, blir det ytter händelseförloppet i boken inte mindre svårförståeligt. Tvärtom. Tillika förstärkt av det jag vill kalla bokens andra plan – och här rör vi oss på mystiska och mytiska religiösa föreställningar som bottnar i det urgamla Rysslands mytologi och magi. Det som sker eller förefaller ske har eller får kopplingar till dessa riter eller föreställningar. Och rent konkreta mord. Och hemligheter. Och lögner. Och politik.

(Och visst läser vi i ett par inskjutna kursiverade avsnitt i boken om självaste Putin och vad han har för sig. Ja, vi gör ju det. Han framstår, kan jag väl avslöja, också där som den svinpäls vi sedan tidigare vet att han är.)

Ja men, måste du min okände läsare av denna blogg säkert undra, kan då detta vara en bok värd att lägga skattade pengar och tid på. Svaret är ett tveklöst ja. Men, det har du säkert förstått, den kräver sin man eller kvinna, ity den inte är lättviktig. Den ska läsas med tanken skärpt och med gott om tid. Och som pappersbok. Det är inget – åtminstone gäller det för mig – som man kan ha i örat samtidigt som man skurar badkaret. Tvärtom behöver man som läsare både en eller fler gånger bläddra tillbaka för att se om det som man tyckte skedde i boken var som man trodde att det var. Och det är det långtifrån alltid, kan jag berätta.

Men till slut – efter, det måste jag erkänna, ett par tre tappade trådar - öppnar sig boken säkert också för dig precis som för mig. Det är som om en nattfjäril visar sig – efterlängtad, vacker och betydelsebärande. Språket i boken är lika vindlande, svårfångat och fullkomligt som bokens story. Helheten är omöjlig att värja sig mot – därav fem stars av fem i betyg för Nattfjärilen. Och jag hoppas att du tar dig tid att läsa och vid behov läsa om boken. Och sen lägga den i ditt personliga överlevnadsbibliotek.

Lars Tunbjörk - retrospektiv.

För vid det här laget ganska så länge sen var jag på Fotografiska, detta underbara ställe, här i Stockholm och såg den retrospektiva utställning över Lars Tunbjörk – han dog 2015 - och hans fotografiska gärning. Det blev ett minne för livet, måste jag säga.

Men, har jag av och till tänkt lite på sen dess, skulle jag här skriva något om den fantastiska bok – som helt enkelt heter Lars Tunbjörk : retrospektiv – och som innehåller ett generöst urval över hans foton sammanställda av bl.a. hans fru Maud Nycander som jag samtidigt köpte. Och i så fall hur. Det är ju på ett sätt lite meningslöst att skriva om och kommentera en persons konstnärliga verksamhet om den som ev. läser denna min blogg kanske inte vet vad jag pratar om och inte heller, för den händelse hen skulle bli lite nyfiken på vem Tunbjörk var, kan göra något för att stilla denna nyfikenhet. Men så såg jag av en tillfällighet att boken finns på Adlibris.

Därför denna text. Och därför ger jag er helt enkelt bara den beskrivning som Adlibris själv lägger ut på sin hemsida:

”Det här är den stora retrospektiva boken om Lars Tunbjörk och hans egensinniga bildvärld. I denna över 300 sidor tjocka bok visas mer än 250 av hans bästa bilder, alla präglade av hans skarpsynta blick för det surrealistiska i vardagen. Ingen annan fotograf har i modern tid dykt lika djupt i den svenska folksjälen som Tunbjörk. Han utforskade campingplatser, badstränder, pizzerior, snabbköp och bensinmackar, men dokumenterade också kontor och andra arbetsplatser. Gemensamt för alla hans bilder är att de är fyllda av både humor och vemod. Även om Sverige var Tunbjörks främsta motivkrets så var han också en av landets internationellt sett mest etablerade fotografer – han medverkade regelbundet i prestigefyllda tidningar över hela världen. I boken skriver New York Times Magazines bildchef, Kathy Ryan – som arbetade med Lars Tunbjörk i 20 år – om deras speciella samarbete. Men framför allt finns här en inträngande biografi i kortformat över Tunbjörk, skriven av författaren och vännen Göran Odbratt. För bildurvalet i detta praktverk svarar filmaren och fotografen Maud Nycander, som var gift med Lars Tunbjörk. Samtidigt som boken kommer ut öppnar en stor utställning på Fotografiska i Stockholm”.

Behöver jag säga att jag gett boken fem stars av fem i betyg. Kanske inte. Men gör det ändå. Köp den gärna. Boken blev ju också nominerad i Augustprisets fackboksklass 2018. Och se hur som helst denne anspråkslösa kommentar som en hommage till en stor konstnär.

(Bor ni i Stockholm och ännu inte varit på Fotografiska, kan jag inte annat än föreslå att ni går dit. Ni kommer, som jag, sannolikt att bli en återkommande gäst där. Och kanske äter ni dessutom en bit man på deras restaurang som drivs av Paul Svensson, prisbelönt som han är. Och turistar ni här måste ett besök vara obligatoriskt).

Ingrid Elam och Jerker Virdborg (red) - Svenska noveller från Almqvist till Stoor.

Härförleden var jag på Stadsbiblioteket på Sveavägen här i Stockholm – kallas det rentav inte huvudbiblioteket; ståtligt är det i vart fall både på utsidan och, inte minst, på insidan – var jag alltså där och lyssnade på Ingrid Elam och Jerker Virdborg när de presenterade den i alla avseenden imponerande bok de varit redaktörer för, nämligen Svenska noveller från Almqvist till Stoor, utgiven av Bonniers förlag och formgiven av Nina Ulmaja.

Bästa biblioteket?

Antologin är på drygt 700 sidor och ger oss läsare nittio noveller i en lite blandad kompott, men nästan alla de kanoniserade klassikerna finns förstås med liksom lite oväntade men ändå genomgående lika läsvärda bidrag. Det blir i sanning en tilltalande samling texter som ”tillsammans förmedlar … en bild av vårt land, vilka vi var, vilka vi är”, som redaktörerna skriver. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Elam/Virdborg har förstås haft en ambition att någorlunda objektivt till oss läsare förmedla hur novellen utvecklats från den gamle Carl Jonas Love och framåt, men medger samtidigt att urvalet som det presenteras i boken inte varit lätt. Ju närmare man kommer vår egen tid, desto svårare blev det förstås också. Eller som de själv säger - ”Tiden är en skoningslös avverkare som lämnar ett fåtal höga furor kvar på ett tillhygge; den som blickar bakåt i historien har lättare att välja. Samtiden däremot framstår mera som en mur av träd där i framtiden friska exemplar av tillräcklig höjd är svårare att peka ut, och därmed har vi med nödvändighet tvingas gå på intuition och känsla”. Men jag kan som sagt garantera att man lyckats få med alla de stora elefanterna och då både de från fordom och de nutida. Samtidigt som vi också kan få läsa en och annan lite sprittande ny gnu, om du förstår vad jag menar ... 

Redaktörerna.

Men, måste man ju ändå fråga sig, vad är då en novell? Den enklaste och kanske också bästa definitionen är att en novell helt enkelt är en episk prosatext av relativt kort omfång. Nationalencyklopedin menar att novellen har ”ett betydligt mindre omfång än romanen och ett begränsat antal personer och är i behov av en klar och koncentrerad fabel eller story”. Ja, närmre än så kommer vi väl inte. Eller hur?

Vad gjorde jag då när jag kom hem med tegelstenen? Jo förstås det som redaktörerna tyckte att man som läsare av antologin absolut inte skulle göra – jag läste den i relativt rask följd rakt igenom från sid 1 till sid 700. Jag storknade nästan på kuppen. Så gör icke så. Varför inte istället lägga den på ditt nattduksbord och sen läsa ett par tre noveller varje kväll. Jag föreslår alltså att du gör dig själv en tjänst genom att lägga undan mobilen och paddan en stund och ägna dig åt den goda litteraturen – särskilt viktigt som det är, vill jag påstå, att nu ägna sig åt det skrivna ordet i en tung tid. Och därmed dessutom må fan så mycket bättre, vill jag gärna tro. Vänd dig sedan om och le snällt och lite lyckligt mot din älskade innan du somnar.

Så till sist – kan man ge en antologi ett omdöme; ett omdöme som väl då i så fall egentligen kommer att gälla redaktörernas och förlagets ambition och på vilket sätt man lyckats få ihop det hela. Ja, det kan man. Och betyget kan naturligtvis i det här fallet inte bli annat än fem stars av fem. Köp och njut. Fast läs boken i lagom doser.

Fotnot.

Ingrid Elam är professor i litterär gestaltning, docent i litteraturvetenskap, författare och kritiker.

Jerker Virdborg är kulturskribent och författare.

xxx

Jag vill sluta med att ge dig en novell i sin helhet. Det blir Snuva av Ingemar Leckius, den absolut kortaste i antologin, om än kanske inte den bästa. Men visst illustrerar den NE:s definition av en bra novell, tänker jag.

”Min näsa ramlade plötsligt av. Jag var förkyld och snöt mig för häftigt. Näsan lossnade och föll ner på marken.

´Aha´, tänkte jag, ´en tibetansk snuva med åtföljande näsavfall. Det kan man inte göra något åt. Den tibetanska snuvan är obotlig. Den kaukasiska kan man lätt avhjälpa med några skovlar sand och en tvättsvamp, men den tibetanska … Nej, den är obotlig.`

Och så klackade jag ner näsan i jorden.

Då hände något egendomligt. Näsan började plötsligt gro. Den började lägga sig till med ögon och öron, kinder, haka, hals ...Förvånad såg jag min egen dubbelgångare växa upp ur jorden.

Underliga liv! Vad hjälper andliga övningar! En liten åkomma – och strax är man fördubblad, utlämnad åt sig själv.

Det gick så våldsamt snabbt. Nu stod han hel och vuxen framför mig. Nyfiken betraktade han mig uppifrån och ner. Plötsligt brast han i skratt.

´Ha-ha-ha! Ni har ingen näsa, ingen näsa ...´

Och när han vände sig om och gick därifrån, petade han stolt i sig egen.”