Lars Kepler - Lazarus.

För ett par veckor sedan började jag läsa Lazarus av Lars Kepler och gav upp läsningen redan första dagen. Det fanns ett enda skäl till detta och det var det helt omotiverade övervåld som i hög grad var påtagligt nästan så fort boken öppnades. Det rann blod och hjärnsubstans om inte från första sidan så näst intill. Varför, frågade jag mig själv, skulle jag läsa sådant skit när det finns så mycket annat som är så mycket bättre. Det finns ingen anledning alls, svarade jag mig själv då. Och vad har hänt nu? Jo, att jag tagit upp boken från den skräptunna vari jag la den och plöjt igenom alla dess 543 sidor. Men varför, undrar du säkert min okända läsare av denna blogg? Det enkla svaret är att jag helt enkelt var nyfiken på vad det är som gör att boken är så satans köpt, läst och lyssnad på. Och svaret blir – ja, det är faktiskt helt obegripligt. Helt obegripligt.

Lars. 

Jag läser av och till deckare – Kepler kallar sin bok för kriminalroman, men för mig är det samma sak - av det enkla skälet att jag vill roas för stunden. Vilket ju förstås är helt legitimt. Men då tycker jag ändå att det skall finnas en slags gåta i boken som verkar intressant och trovärdig nog att följa mot upplösningen, att personbeskrivningarna i den måste vara tecknade med om inte den allra finaste pennan så åtminstone inte huggna med en skarprättares bila, att miljöbeskrivningarna skall kännas bra och gärna vara lite kopplade till bokens story, att psykologin i den – och då både hos offer och förövare – måste förtjäna tilltro och sen skadar det ju inte alls om det i storyn kan komma en och annan överraskning. Och språket måste förstås vara läsvärt och inte lika klumpigt som om texten var skriven med en penna doppad i ett överflöd av blod. I allt detta misslyckas Kepler.

Vilket är ganska förvånande då författarparet – vilka som bekant heter Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril (f Johan Gustafsson ...) – var för sig skriver ganska så habila och läsvärda böcker, särskilt Alexandra vill jag påstå. Har du inte läst något av dem, så kan jag för min del rekommendera Mäster av Alexandra och för all del också Regissören eller Diplomaten av Alexander, vilka alla tre har viss verklighetskoppling. I Mäster kan vi i romanens form läsa om August Palm, i Regissören om Ingmar Bergman och i Diplomaten om Hans Blix, tror jag. Har du ont om tid och pengar, så rekommenderar jag för min del Mäster.

Nå. Nu har jag inte räknat hur många som dör i Lazarus – eller för den delen hur många ben som knäcks, bröstkorgar som trampas sönder, ryggrader som knäcks eller pannben som trycks in i hjärnan – men många är det. Den lilla antydan till intressant psykologi som finns i boken, dvs. hur en mördare genom sitt agerande kan krypa in under skinnet och in i själen på de personer han utsett som sina offer, slarvas bort och försvinner bland allt blod och våld.

Boken slutar med en cliffhanger. Kepler kommer så vitt jag kan förstå komma ut med ytterligare minst en bok med den odödlige kommissarien Joona Linna som huvudperson, om han nu inte försvinner in i depressionens mörker med tanke på allt som Kepler låter honom utstå i Lazarus. Men det är kanske att hoppas på för mycket. Även Kepler måste väl fortsätta skriva för att få in till hyran. Hur som helst får Lazarus två stars av fem i betyg.

Lasaros

(Om någon nu för tiden läser i bibeln, så vet hen att Jesus i den påstås uppväcka Lasaros från döden. Kanske Kepler ägnar sig åt något liknande i nästa bok. Det är nämligen förvånansvärt många viktiga personer som på olika sätt dör i Lazarus. Men den som lever får väl se. Den kommande boken heter kanske då Lazarus del 2, återkomsten.)