Ingrid Elam och Jerker Virdborg (red) - Svenska noveller från Almqvist till Stoor.

Härförleden var jag på Stadsbiblioteket på Sveavägen här i Stockholm – kallas det rentav inte huvudbiblioteket; ståtligt är det i vart fall både på utsidan och, inte minst, på insidan – var jag alltså där och lyssnade på Ingrid Elam och Jerker Virdborg när de presenterade den i alla avseenden imponerande bok de varit redaktörer för, nämligen Svenska noveller från Almqvist till Stoor, utgiven av Bonniers förlag och formgiven av Nina Ulmaja.

Bästa biblioteket?

Antologin är på drygt 700 sidor och ger oss läsare nittio noveller i en lite blandad kompott, men nästan alla de kanoniserade klassikerna finns förstås med liksom lite oväntade men ändå genomgående lika läsvärda bidrag. Det blir i sanning en tilltalande samling texter som ”tillsammans förmedlar … en bild av vårt land, vilka vi var, vilka vi är”, som redaktörerna skriver. Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Elam/Virdborg har förstås haft en ambition att någorlunda objektivt till oss läsare förmedla hur novellen utvecklats från den gamle Carl Jonas Love och framåt, men medger samtidigt att urvalet som det presenteras i boken inte varit lätt. Ju närmare man kommer vår egen tid, desto svårare blev det förstås också. Eller som de själv säger - ”Tiden är en skoningslös avverkare som lämnar ett fåtal höga furor kvar på ett tillhygge; den som blickar bakåt i historien har lättare att välja. Samtiden däremot framstår mera som en mur av träd där i framtiden friska exemplar av tillräcklig höjd är svårare att peka ut, och därmed har vi med nödvändighet tvingas gå på intuition och känsla”. Men jag kan som sagt garantera att man lyckats få med alla de stora elefanterna och då både de från fordom och de nutida. Samtidigt som vi också kan få läsa en och annan lite sprittande ny gnu, om du förstår vad jag menar ... 

Redaktörerna.

Men, måste man ju ändå fråga sig, vad är då en novell? Den enklaste och kanske också bästa definitionen är att en novell helt enkelt är en episk prosatext av relativt kort omfång. Nationalencyklopedin menar att novellen har ”ett betydligt mindre omfång än romanen och ett begränsat antal personer och är i behov av en klar och koncentrerad fabel eller story”. Ja, närmre än så kommer vi väl inte. Eller hur?

Vad gjorde jag då när jag kom hem med tegelstenen? Jo förstås det som redaktörerna tyckte att man som läsare av antologin absolut inte skulle göra – jag läste den i relativt rask följd rakt igenom från sid 1 till sid 700. Jag storknade nästan på kuppen. Så gör icke så. Varför inte istället lägga den på ditt nattduksbord och sen läsa ett par tre noveller varje kväll. Jag föreslår alltså att du gör dig själv en tjänst genom att lägga undan mobilen och paddan en stund och ägna dig åt den goda litteraturen – särskilt viktigt som det är, vill jag påstå, att nu ägna sig åt det skrivna ordet i en tung tid. Och därmed dessutom må fan så mycket bättre, vill jag gärna tro. Vänd dig sedan om och le snällt och lite lyckligt mot din älskade innan du somnar.

Så till sist – kan man ge en antologi ett omdöme; ett omdöme som väl då i så fall egentligen kommer att gälla redaktörernas och förlagets ambition och på vilket sätt man lyckats få ihop det hela. Ja, det kan man. Och betyget kan naturligtvis i det här fallet inte bli annat än fem stars av fem. Köp och njut. Fast läs boken i lagom doser.

Fotnot.

Ingrid Elam är professor i litterär gestaltning, docent i litteraturvetenskap, författare och kritiker.

Jerker Virdborg är kulturskribent och författare.

xxx

Jag vill sluta med att ge dig en novell i sin helhet. Det blir Snuva av Ingemar Leckius, den absolut kortaste i antologin, om än kanske inte den bästa. Men visst illustrerar den NE:s definition av en bra novell, tänker jag.

”Min näsa ramlade plötsligt av. Jag var förkyld och snöt mig för häftigt. Näsan lossnade och föll ner på marken.

´Aha´, tänkte jag, ´en tibetansk snuva med åtföljande näsavfall. Det kan man inte göra något åt. Den tibetanska snuvan är obotlig. Den kaukasiska kan man lätt avhjälpa med några skovlar sand och en tvättsvamp, men den tibetanska … Nej, den är obotlig.`

Och så klackade jag ner näsan i jorden.

Då hände något egendomligt. Näsan började plötsligt gro. Den började lägga sig till med ögon och öron, kinder, haka, hals ...Förvånad såg jag min egen dubbelgångare växa upp ur jorden.

Underliga liv! Vad hjälper andliga övningar! En liten åkomma – och strax är man fördubblad, utlämnad åt sig själv.

Det gick så våldsamt snabbt. Nu stod han hel och vuxen framför mig. Nyfiken betraktade han mig uppifrån och ner. Plötsligt brast han i skratt.

´Ha-ha-ha! Ni har ingen näsa, ingen näsa ...´

Och när han vände sig om och gick därifrån, petade han stolt i sig egen.”