Johanna Frid - Nora eller Brinn Oslo brinn.

Vad är svartsjuka och vad är avundsjuka? Författaren och psykologen Jenny Jägerfeld – Augustprisnominerad för ett par av sina ungdomsböcker (hon fick priset 2010 för Här ligger jag och blöder och nominerad 2018 för Comedy Queen) som förutom att hon är verksam som psykolog med låda på stan också är skribent i Svenska Dagbladet – hon skrev härförleden i just SvD om dessa två fenomen. (Dessutom, kan jag tillägga, är Jägerfeld en av psykologerna bakom det återkommande arrangemanget Psykologer läser i samarbete med ABF och som vi som bor i Stockholm kan glädja oss åt). Nå. Men nu hittar jag inte igen den texten – kanske jag helt enkelt minns fel - men väl en krönika hon skrivit om specifikt avundsjuka och som är kopplad till just Johanna Frids bok Nora eller Brinn Oslo Brinn. Läs den gärna - finns på nätet.

Johanna Frid. 

Men vad säger då all kunskaps moder, dvs. Wikipedia, om saken? Jo, följande: men svartsjuka menas ”en känsla som innebär oro för en rival, särskilt är det gäller kärleksförhållanden. … Svartsjukan gör att man betraktar sig som förlorare redan innan konflikten (slaget om partnerns gunst) uppstått”. Avundsjuka å andra sidan ”är en sjuklig eller plågande avund eller avundsamhet … och består ofta av en kombination av frambringade känslor som ilska, sorg och avsky”. Inga särdeles vackra känslor således, men är de inte enligt dessa begränsade definitioner påfallande lika varandra, kan man undra. Men hur som helst känslor som vi väl alla lite till mans känt av då och då och kanske dessutom utan att skämmas allt för mycket för den sakens skull.

Men varför skriver jag om just detta. Jo, bara av den enkla anledningen att baksidestexten till Nora eller Brinn Oslo brinn informerar oss om att Johanna, som bokens hjältinna heter, förtärs inifrån, men ”inte bara av svartsjuka, utan också av en genomborrande, ändlös smärta i livmodern”, dvs. av endometrios. Dessutom, berättar baksidestexten för oss, är boken autofiktiv. Personerna i den liksom händelserna i själva storyn har således en rimlig - eller i vart fall någorlunda trovärdig - förankring i Johanna Frids eget liv. Dessutom, säger förlaget, är boken en ”svart humoristisk roman”.

Denna information från förlagets sida är väl ändå i mesta laget, tänker jag. Redan innan vi öppnat boken vet vi ju nu att huvudpersonen Johanna är avundsjuk, lider av endometrios och att Frid skrivit en humoristisk roman, om än en med svart humor, som bottnar i hennes eget liv. Kan man då bli överraskad av boken när läsningen väl börjar?

Ja, det kan man. Men det yttre händelseförloppet i romanen är ju, som så ofta när man läser om en annan kärlekshistoria än sin egen som man ju känner in på skinnet, ganska så banalt: flicka möter pojke och efter olika förvecklingar flyttar de till slut i hop och kärleken förväntas väl blomstra och vara om inte i evighet så åtminstone länge nog. Här heter kärleksparet Johanna och Emil. Om det bara varit för detta, så hade väl inte boken fått det genomslag den nu fått. Men Johanna Frid är en ganska så bra författare. Som två mörka stråk genom berättelsen drar det vi redan vet – Johannas svartsjuka, eller om det nu är avundsjuka; jag vet inte, och hennes endometrios. Och det är Frids beskrivning av hur detta påverkar framförallt Johanna men även Emil, som jag för min del uppfattar som en typisk manlig träbock utan förmåga till några djupare egna eller inlevelse i andras känslor, som gör boken intressant och också viktig.

För Emil, den satans träbocken, har via sms kontakt med sitt norska ex Nora och drar sig inte för att berätta detta för Johanna och förmår inte heller att på allvar avsluta kontakten. Av naturliga skäl gillar Johanna inte detta så vidare värst. Inte alls, om man ska vara uppriktigt. Och det är nu som hon i det närmaste flippar ut och ägnar tid och mental kraft åt att följa inte bara Nora – som förstås visar sig vara en underskön lite yngre kvinna – utan även hennes mamma på nätet. Hon blir som besatt. Sånt händer ju också i levande livet efter vad jag förstått. Och i speglingen av denna Nora uppfattar sig Johanna som en grå liten obetydlig mus som väl ingen kan älska. Trots Emils bedyrande att det kan han visst.

Så långt, och begränsat till just detta, uppfattar jag bokens story som en ganska så ordinär kärlekshistoria som kan sluta på vilket sätt som helst. Men det är när Frid beskriver Johannas endometrios och vilket helvete detta innebär för henne som boken enligt min mening får en annan betydelse. Att läsa sig till vad endometrios är, vilket jag nu gjort, är en sak men att lida av denna sjukdom förstås en helt annan. Och i beskrivningen av det lyckas Frid mycket bra, vill jag säga. Johannas plågor blir på ett sätt också läsarens. Liksom för den delen också träbocken Emils.

Om bokens del om Johannas avundsjuka – eller om det nu är svartsjuka – rent stilistik mycket väl kan stämma med baksidestextens påstående om att den är skriven med en slags svart humor så menar jag att den del som mer handlar om endometriosen är skriven med en blödande och värkande penna som tydligen hämtar kraft ur Frids egen erfarenhet, om man nu ska ha tilltro till påståendet att boken är autofiktiv. Men i båda delarna har texten ett häpnadsväckande driv som – fast på olika sätt – starkt berör läsaren. Ingen kan vara likgiltig för vare sig beskrivningen av hur svartsjukans svarta alfer borrar sig in i hjärtat på Johanna eller hur den fysiska smärtan nästan drar livet ur henne. Och ändå överlever och lever Johanna – att göra detta trovärdigt för (en manlig) läsare menar jag är en stor bedrift och ger oss förhoppningar om Frids fortsatta författarskap. Åtminstone är det så för mig.

Men även i övrigt är Frids litterära stil imponerande. Johanna är från Sverige, Emil från Danmark och Nora från Norge och detta syns också till delar i texten – alla vet vi efter läsningen t.ex. vad ”nissekunst” är – på ett ganska så tilltalande sätt. Även i övrigt menar jag att författaren har en förmåga att med ett par enkla meningar och ord ge oss en bild av ett händelseförlopp eller en situation – som t.ex. när hon beskriver ”Isak Olssons äckliga lägenhet i Vällingby”, där Emil bor under en period. Har hon inte redan nu en egen litterär röst, undrar jag efter läsningen. Jo, antagligen.

Nå. Efter denna osannolikt långa drapa – har någon läsare av denna blogg verkligen lyckats hänga med ända hit, undrar jag – vill jag till slut berätta att jag ger Nora eller Brinn Oslo brinn ett högt betyg: fyra stars av fem. Och vill rekommendera den till läsning, inte minst för oss män. Det är ju inte för inte som Johanna Frid också fick DN:s kulturpris för i år.

xxx

”Smärtan får allt annat att försvinna. Den tar över, överraskar, lämnar inte plats till något annat. Omgivningen glider bort, de bra sakerna, de dåliga. Världen blir mindre. Smärtan destabiliserar kroppen, och till slit jaget: det finns inget annat kvar än det onda. Det gå inte att uppfatta något annat än smärtan. Bilden blir sönderfrätt.”