Mattias Edvardsson - En helt vanlig familj.

Vad gör man när man är i Akademibokhandeln med anledning av bokrean och då i kassakön råkar kasta ett öga på deras reklamställ för prisnedsatta böcker, prisnedsatta enkom för oss som är Akademibokhandelns Vänner. Jo, man tar ju lite ointresserat upp boken och läser förstrött på omslagets baksida och ser då plötsligt att den påstås utspela sig i den lilla akademiska bondhåla där jag själv växt upp, dvs. Lund. Och då - lättlurad som man är - köper man den, förstås. Det är enda anledningen till att jag nu läst En hel vanlig familj av läraren och lundabon Mattias Edvardsson. En för mig helt okänd man som, visar det sig, redan tidigare gett ut en handfull böcker och nu alltså också En helt vanlig familj – boken är, skriker förlaget i baksidestexten, dessutom SÅLD TILL FLER ÄN 30 LÄNDER. Redan det borde ju lett till att jag avstått från köpet, men är man dum lokalpatriot så är man.

Edvardsson. (Foto från förlaget)

Och visst förstår man att En helt vanlig familj utspelar sig i Lund. Edvardsson låter nämligen de två unga flickor som på olika sätt spelar några av huvudrollerna i boken ganska så frekvent springa runt på ett större antal noga namngivna krogar, pubar och ungdomsställen och dricka öl och träffa kompisar och också, fast det vet de ju förstås inte, träffa den man som kommer att bli deras gemensamma öde. Och det är ju för all del lite intressant nu när man sitter 60 mil från stan.

(Fast nog är den gode Edvardsson fel ute när han skriver att ”Lunds tingsrätt ligger mitt i stan, snett mot polishuset, ett stenkast från stationen” - och det är ju helt rätt så långt, men fel har han alltså när han sedan påstår att ”Alla som bor i Lund passerar tingsrätten med jämna mellanrum”. Ingen lundabo, påstår jag här och nu, gör sig några ärenden i den del av stan som ligger på den sidan av stationen där tinget ligger – på fel sida av stan helt enkelt. Om man inte har oturen att bo på det hållet, förstås, eller – ännu värre, kanske - måste infinna sig till tinget. Intressant att veta, eller hur? Om du nu skulle få för dig att åka dit, menar jag. Och alla krogarna som flickorna var på finns ju dessutom på den andra, rätta sidan …).

Nå. Vad är det då vi läser om? Ja, inte är det en helt vanlig familj inte. Men en ung framgångsrik man dör, mördad. Och en ännu lite yngre kvinna misstänks för detta mord. Den sk helt vanliga familj som det hela då handlar om består av pappan som är präst, mamma som är jurist och den lätt strulande, men förstås intelligenta tonåriga dottern som misstänks för mordet. Runt familjen cirkulerar att antal andra viktiga personer – främst dotterns bästis sedan nästa koltåldern, hennes familj, den advokat som anlitas för dotterns försvar och så förstås den slyngel som blir mördad. För en slyngel är vad han är - en sådan självcentrerad framgångsrik och välbärgad drummel som tror att man bara kan ta för sig av allt sådant man vill ha och som också gör det. Tills han alltså ligger och dör på gatan, knivhuggen. Från dessa utgångspunkter skulle säkert en habil författare kunnat koka ihop en riktigt bra story, men det kan inte Edvardsson.

Utan att avslöja för mycket – det kan ju trots allt finnas någon som vill läsa boken – bygger Edvardssons story på för många orimligheter. Pappan, prästen begår mened och övergrepp i rättssak. Mamman, juristen begår handlingar som gravt försvårar rättvisans behöriga gång. Kompisen ljuger inför sittande rätt. Alla tre ser sina handlingar som en kärleksförklaring till den misstänkta unga kvinnan. Kring detta i och för sig intressanta dilemma kunde Edvardsson byggt intrigen i sin story mycket bättre än han klarar av. Och trovärdighetsproblemen i storyn blir hur som helst till slut för många för att man som läsare ska kunna intressera sig för berättelsen. Hur slutar den då – fälls flickan för mord eller frikänns hon? Jag vet – men du min okände läsare av denna blogg får gissa. Eller läsa boken, förstås.

Och inte är han någon vidare stilist heller, Edvardsson. Texten flyter visserligen på i god ordning utan att läsningen hakar upp sig så värst mycket. Men han blir allt för ofta banal (”Jag såg på Amina, jag tänkte på Stella. Mitt hjärta värkte” eller ”Vårt äktenskap har varit skakigt, minst sagt, det har störtat och gått i kras, men det sägs att spruckna vaser håller längst”) för att åtminstone jag ska tycka att det känns riktigt bra. Sen tycker jag också att hans grepp att låta pappan, dottern och mamman vara berättarröst i ca vars sin tredjedel av boken inte är särskilt lyckat - visserligen blir det på så sätt ett tydligt fokus i resp del om hur de upplever vad som hänt innan och efter (och för den delen nästan under) mordet, men vi får tyvärr också ofrånkomligen en del upprepningar, vilket uppriktigt sagt tynger själva berättelsen. Och bara leder till att boken ökar i omfång. 

Så jag kan för min del inte ge En helt vanlig familj mer än två stars av fem i betyg. Trots att boken är SÅLD TILL FLER ÄN 30 LÄNDER. För det säger uppenbarligen inte mycket om just den här bokens kvaliteter. Men kanske desto mer om förlagets och reklammakarnas vilja och förhoppning att den här i fosterlandet ska läsas av fler än gamla lundabor. Men gå inte på den bluffen. Stå hellre undrande inför frågan om den unga kvinnan som misstänks för mordet klarar sig eller inte.