Göran Hägg - Tjugoen moderna klassiker.

Göran Hägg, 1947–2015, var en i sanning febrilt verksam man. Efter sin akademiska grundexamen och senare examen vid Lärarhögskolan arbetade han under knappt tio år som lärare vid Arbetsbetsmarknadsutbildningar i Stockholm för att sedan efter disputation och docentur arbeta vid Stockholms universitet som litteraturvetare. Han skrev litteraturkritik i Aftonbladet och Månadsjournalen och recenserade under många år skolböcker i just Aftonbladet. Han har parallellt med sitt arbete gett ut dryga fyrtiotalet böcker om kulturhistoria, litteraturhistoria, olika debattböcker, historia och därtill skönlitteratur och säkert mer ändå. Han har förstås deltagit i På Spåret som han vann en gång tillsammans med Caroline af Ugglas. Och så har han träffat mig. Visserligen bara en gång, men i alla fall.

För mig okänd fotograf. 

De kanske mest publikt kända böcker som Hägg skrivit är väl de två litteraturhistorieböckerna – en om svensk litteratur och en om världslitteraturen; jag har dem båda – och likaså de två om retorik; även dessa har jag i mitt bibliotek. Nu var det så att jag under en period var ordförande i min arbetsgivares förströelsekommitté, som den inte hette, och en av de gäster som vi en gång engagerade var just Hägg och det var tänkt att han skulle prata om retorik i tror jag det var 45 minuter. Men både han och vi hade ganska så kul så den tiden spräcktes med råge. Han var pedagogisk, intressant och också billig. I alla de avseenden skilde han sig positivt från andra personer som vi engagerade genom åren. Så var det med den saken.

Nå. Bland alla de sidouppdrag som Hägg tydligen hade var att under en period skriva en artikelserie om moderna litterära klassiker på Finanstidningens kultursida. Dessa artiklar, som han sedan kompletterat med ytterligare ett antal, samlade han 1995 i den till sidantalet ganska tunna boken Tjugoen moderna klassiker. Den har jag nu läst efter att ha hittat den på ett antikvariat. Det tycker jag att också du skall göra, om du nu skulle ha samma tur som jag. Annars finns den, har jag kollat, på Bokbörsen – men se upp: priset varierar från 24 kr till 100 kr.

Med sedvanlig lärd men lätt hand går Hägg igenom sina klassiker, varmed han i denna bok menar bara svenska sådana och dessutom bara sådana som kommit ut efter år 1968. Böcker och författare innan dess berörs bara ganska så summariskt och i olika bisatser när han egentligen skriver om andra. Det betyder då att han ratar en hel del av de framför allt äldre män, men naturligtvis också kvinnor som tex allas vår Selma, som vi som gått i den s.k. gamla skolan tvingades läsa – särskilt illa verkar han tycka om en man som heter Per Hallström, med sina över 50 år i Svenska Akademien. Ingen läser honom längre, alltså kan det han skrivit inte få klassikerstatus. I Häggs bok. Och även min, kan tilläggas.

För vad är då en klassiker? Ja, Hägg menar helt enkelt att det är en bok som överlevt, som läses. Han menar tom att den inte behöver vara särskilt bra – hur man nu rent intellektuellt eller professionellt skulle bedöma det – utan att den får sin klassikerstatus genom det egenvärde som den läsande publiken gett den, dvs det är sådana böcker som i regel står att hitta i, som han skriver, ”mammas bibliotek”, vilket möjligen illa berörde den i huvudsak manliga läsekretsen i Finanstidningen.

Men vilka författare dubbas då som klassiker av Hägg och representeras av en enda bok? Ja inte tänker jag räkna upp dem alla, men en hel del av mina egna favoriter kommer förstås med, men även en del andra där jag undrar hur den gode Hägg egentligen tänkt.

Men åtminstone de här kommer jag att läsa om nu i denna f.n. helvetesvarma sommar: Willy Kyrklund, Torgny Lindgren (och kanske inte då inte bara Ormens väg på hälleberget som Hägg nämner), Inger Alfvén och hennes Ur kackerlackornas levnad och hade jag inte alldeles nyligen läst om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten hade också den hamnat i sommarhögen. Och kanske även att par ytterligare Hägg-klassiker. Vem vet. (Och varför inte också en bok han inte nämner, nämligen Göran Palms Varför har nätterna inga namn? Den om någon tål en omläsning. Ständigt.).

Andra däremot undrar jag verkligen hur han tänkt när han stämplar dem som blivande klassiker. Men man behöver ju inte hålla med om allt, eller hur? Det är hur som helst kul att läsa hans vassa penna inte bara när han berömmer en författare utan också när han tvärtom sågar hen. Vem kan han tex tänkas mena när han skriver ”Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först”. Gissa – skriv gärna ditt förslag i en kommentar. En sak är i vart fall säker. Han menar inte Ulf Lundell. Det är en författare som han verkligen uppskattar och nämner i positiva ordalag på nästan var och varannan sida i denna lilla bok. Häpnadsväckande nog.

Om man nu skulle sätta ett betyg på Tjugoen moderna klassiker så får det väl bli en tre stars av fem. Men det betyder inte att den inte kan rekommenderas till läsning i hängmattan eller var du nu tillbringar sommaren. För det kan den. Du kommer sannolikt att känna dig både klipsk och bildad under läsningen. Och vem vill inte det?

 

  

Samfundet De Nio - Litterär kalender 2021.

Ja vad är då Samfundet De Nio om inte en litterär akademi, instiftad redan 1913 av en viss Lotten von Kraemer, med på livstid valda nio ledamöter. På livstid således, men med möjlighet att ändå kunna avgå – och detta långt innan denna rätt efter allt bekant strul med Svenska Akademien öppnades också för medlemmarna i den illustra församlingen. Med dubbelt så många medlemmar. Och dubbelt så betydelsefull? Nja.

Lotten v K. 

Mer då? Ja vad mer? Jag måste erkänna att mina kunskaper om detta samfund är ganska så grunda, så jag fick gå till all kunskaps moder, dvs Wikipedia. Gör så du också om du vill veta något. Men så mycket kan jag väl säga här att man genom åren haft och fortfarande har en rad yttersta bemärkta medlemmar och då både sådana som är publikt kända och de som kanske inte är det i lika hög grad.

Vad sägs tex om, utan att de anges i någon särskild ordning, Nina Burton, Gunnar Harding, Sara Stridsberg, Niklas Rådström, Astrid Lindgren, Birgitta Trotzig, Stina Aronson, Elin Wägner, Selma Lagerlöf, Hjalmar Gullberg, Kerstin Ekman, Ellen Key, Agneta Pleijel, Karin Boye, Karl Vennberg, Sara Lidman, Knut Ahnlund och – ja så där skulle jag kunna hålla på med en slags intellektuell namedroping. Och då har jag inte ens nämnt – ja, du går förstås, nyfiken och intresserad som du är, själv in på samfundets hemsida och kollar bland nuvarande och tidigare medlemmar.

Och du kommer då att känna igen en hel del namn som har varit eller borde ha varit medlemmar i den mer kända Akademi vars huvuduppgift de senaste åren, förutom att en gång per år lagerkröna en särskilt utvald författare, dela ut en rad olika stipendier och dessutom nästan lägga ner Svenska Akademiens ordbok, tycks ha varit att ihärdigt försöka minimera skadorna från de senaste årens skandaler. Och äta ärtsoppa på Den Gyldene Freden. Men nu är jag ju orättvis som vanligt. Jag erkänner.

Nå. Men vad mer om Samfundet De Nio. Mer än att också de delar ut stipendier men därtill numera årligen också ger ut en litterär kalender, nu senast Litterär kalender 2021. Det är en i alla avseenden tung men viktig händelse – 400 sidor med blandning av essäer, poesi och prosastycken och i år dessutom förtjänstfullt illustrerad av konstnären Lotti Ringström. Det enligt min mening intressantaste avsnittet denna gång är en lång och utförlig intervju, eller snarare samtal, med översättaren Jan Stolpe som också fått samfundets s.k. stora pris. Det är samma Stolpe som för ett par år sedan fick Förläggarföreningens hederspris på det årets Augustgala och som dessförinnan bland annat fått olika pris av både Svenska Akademien och också De Nio.

Så, blir mitt råd, gå in på någon nätbokhandel och köp denna litterära kalender. Du är i sommar värd mer än att bara ligga på rygg och läsa den senaste pocketdeckaren eller Fantomen. Eller i värsta fall Expressen. Du kommer inte att ångra dig.

 

Karl Ove Knausgård - Vargarna från evighetens skog.

 ”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evigheten snårskog”.

Två gånger, varken mer eller mindre, citerar Knausgård med denna strof den ryska poeten Marina Tsvetajeva (1892–1941). Något betyder det väl. Frågan är väl bara vad. Själv är jag inte man att fullt ut förstå vad. Men det betyder inte så mycket. Inte för mig. För mig, med mina begränsade kunskaper om både rysk och annan poesi, lika begränsade insikter om rysk politik både före och efter den s.k. revolutionen och för den delen förståelse för saker som går utanför dagens inköpslista på Coop Engströms livs höjer detta och för den delen förstås också annat som Knausgård ger oss i Vargarna från evighetens skog mig, och säkert fler ändå, en smula över vardagen och dess lunkande i pensionärsdimman.

Foto Sölve Sundsbö. 

För återigen ger oss Knausgård en bok som lyfter oss från de enkla sammanhangen, om vi vill bli lyft från dessa. Som ger oss kunskapar om sådant vi inte hade en aning om, om vi vill ta emot sådana kunskaper. Som lär oss att det som kan se ut som att vi vandrar i en livets snårskog faktiskt kan vara motsatsen, om vi nu förmår att ta till oss en sådan insikt.

För, tro´t eller ej, även i Vargarna från evighetens skog kommer samma märkliga stjärna som mötte läsaren i Morgonstjärnan att skrämma oss, eller förvåna oss eller likgiltigt glida oss förbi. Fast nu, visst är det väl så, ändå med en både mer skugglik och skrämmande betydelse. Det hjälper inte ens att den ena experten efter den andra i televisionen förklarar vad det är fråga om. Riktigt lugn tycks ingen bli. Ungefär som nu i våra den pågående katastrofens dagar där den ena uniformsklädde medaljprydde herren efter den andra förklarar sakernas tillstånd för oss. För visst skaver den lugna rösten alltmer också för dem? Visst ser vi själva vad som sker? Visst förstår vi att det kommer att gå åt helvete?

Är det detta som Knausgård vill berätta för oss? Jag tror det. Han väljer då den form för detta han behärskar så väl, dvs romanen. Intrigen i Vargarna från evighetens skog är inte lätt att se igenom och sträcker sig över ett per decennier och spänner över både enkla och komplicerade förhållanden, både över det lilla Norge och det stora Ryssland/Sovjetunionen, både över det gripbara och svårgripbara sammanhanget, både över det enkla samtalet till det sammansatta och betydelsebärande, både över det lilla enkla familjelivet till det sammansatta och komplicerade. Kort sagt – som det ska vara i en roman som vill ge oss läsare något att bita i och hålla fast i snarare än att håglöst och slappt bläddra förbi. Och detta gäller alla bokens nästan 800 sidor.

Romanen har väl bara ett tiotal karaktärer men som under de år som den återspeglar utvecklas på ett både intressant och trovärdigt sätt. Särskilt gäller väl detta Syvert i Norge och hans halvsyster Alevtina i Ryssland. Det finns mellan dem och den personliga utveckling som sker för dem ett spänningsfält som jag menar ger boken en alldeles särskild kraft. Det går, visar Knausgård, att gå från att vara en håglös yngling till en mogen, ansvarskännande och kraftfull man eller för den delen från att vara en intellektuell men sökande kvinna till en som i sinom tid finner sin plats och roll i tillvaron på ett både personligt och professionellt plan. Och det kan mellan dem finnas något att bygga på trots att de är mycket olika. Och kanske återkommer de i nästa roman. Vad vet man.

Det är ett sammansatt och komplicerat romanbygge Knausgård håller på ett ge oss. Vi har nu fått två böcker i detta verk. Hur många som återstår vet väl bara Knausgård och kanske hans förläggare. Men att Vargarna från evighetens skog bara kan få fem stars av fem är hursomhelst klart. Så för det bli. Det är en mycket bra, jag höll på att säga mästerlig, roman. Om än inte lättläst. Den kräver en viss uthållighet av sin läsare. Och ett visst minne för vad som sker och för den delen inte sker.

Köp den och läs den i den kommande sommaren. Kanske kommer du då själv att se en varm, skrämmande morgonstjärnan – eller kanske aftonstjärna - komma upp från ingenstans. Och lysa rakt in i ditt eget hjärta. Boken har en efterglöd som tvingar dig att tänka igenom romanen och vår nutid och komma till en slags slutsats om vart vi är på väg. Och den slutsatsen är kanske inte odelat angenäm