Karl Ove Knausgård - Vargarna från evighetens skog.

 ”Hur vi än föder vargen – sneglar den alltid åt skogen. Vi är alla vargar från Evigheten snårskog”.

Två gånger, varken mer eller mindre, citerar Knausgård med denna strof den ryska poeten Marina Tsvetajeva (1892–1941). Något betyder det väl. Frågan är väl bara vad. Själv är jag inte man att fullt ut förstå vad. Men det betyder inte så mycket. Inte för mig. För mig, med mina begränsade kunskaper om både rysk och annan poesi, lika begränsade insikter om rysk politik både före och efter den s.k. revolutionen och för den delen förståelse för saker som går utanför dagens inköpslista på Coop Engströms livs höjer detta och för den delen förstås också annat som Knausgård ger oss i Vargarna från evighetens skog mig, och säkert fler ändå, en smula över vardagen och dess lunkande i pensionärsdimman.

Foto Sölve Sundsbö. 

För återigen ger oss Knausgård en bok som lyfter oss från de enkla sammanhangen, om vi vill bli lyft från dessa. Som ger oss kunskapar om sådant vi inte hade en aning om, om vi vill ta emot sådana kunskaper. Som lär oss att det som kan se ut som att vi vandrar i en livets snårskog faktiskt kan vara motsatsen, om vi nu förmår att ta till oss en sådan insikt.

För, tro´t eller ej, även i Vargarna från evighetens skog kommer samma märkliga stjärna som mötte läsaren i Morgonstjärnan att skrämma oss, eller förvåna oss eller likgiltigt glida oss förbi. Fast nu, visst är det väl så, ändå med en både mer skugglik och skrämmande betydelse. Det hjälper inte ens att den ena experten efter den andra i televisionen förklarar vad det är fråga om. Riktigt lugn tycks ingen bli. Ungefär som nu i våra den pågående katastrofens dagar där den ena uniformsklädde medaljprydde herren efter den andra förklarar sakernas tillstånd för oss. För visst skaver den lugna rösten alltmer också för dem? Visst ser vi själva vad som sker? Visst förstår vi att det kommer att gå åt helvete?

Är det detta som Knausgård vill berätta för oss? Jag tror det. Han väljer då den form för detta han behärskar så väl, dvs romanen. Intrigen i Vargarna från evighetens skog är inte lätt att se igenom och sträcker sig över ett per decennier och spänner över både enkla och komplicerade förhållanden, både över det lilla Norge och det stora Ryssland/Sovjetunionen, både över det gripbara och svårgripbara sammanhanget, både över det enkla samtalet till det sammansatta och betydelsebärande, både över det lilla enkla familjelivet till det sammansatta och komplicerade. Kort sagt – som det ska vara i en roman som vill ge oss läsare något att bita i och hålla fast i snarare än att håglöst och slappt bläddra förbi. Och detta gäller alla bokens nästan 800 sidor.

Romanen har väl bara ett tiotal karaktärer men som under de år som den återspeglar utvecklas på ett både intressant och trovärdigt sätt. Särskilt gäller väl detta Syvert i Norge och hans halvsyster Alevtina i Ryssland. Det finns mellan dem och den personliga utveckling som sker för dem ett spänningsfält som jag menar ger boken en alldeles särskild kraft. Det går, visar Knausgård, att gå från att vara en håglös yngling till en mogen, ansvarskännande och kraftfull man eller för den delen från att vara en intellektuell men sökande kvinna till en som i sinom tid finner sin plats och roll i tillvaron på ett både personligt och professionellt plan. Och det kan mellan dem finnas något att bygga på trots att de är mycket olika. Och kanske återkommer de i nästa roman. Vad vet man.

Det är ett sammansatt och komplicerat romanbygge Knausgård håller på ett ge oss. Vi har nu fått två böcker i detta verk. Hur många som återstår vet väl bara Knausgård och kanske hans förläggare. Men att Vargarna från evighetens skog bara kan få fem stars av fem är hursomhelst klart. Så för det bli. Det är en mycket bra, jag höll på att säga mästerlig, roman. Om än inte lättläst. Den kräver en viss uthållighet av sin läsare. Och ett visst minne för vad som sker och för den delen inte sker.

Köp den och läs den i den kommande sommaren. Kanske kommer du då själv att se en varm, skrämmande morgonstjärnan – eller kanske aftonstjärna - komma upp från ingenstans. Och lysa rakt in i ditt eget hjärta. Boken har en efterglöd som tvingar dig att tänka igenom romanen och vår nutid och komma till en slags slutsats om vart vi är på väg. Och den slutsatsen är kanske inte odelat angenäm