Göran Hägg - Tjugoen moderna klassiker.

Göran Hägg, 1947–2015, var en i sanning febrilt verksam man. Efter sin akademiska grundexamen och senare examen vid Lärarhögskolan arbetade han under knappt tio år som lärare vid Arbetsbetsmarknadsutbildningar i Stockholm för att sedan efter disputation och docentur arbeta vid Stockholms universitet som litteraturvetare. Han skrev litteraturkritik i Aftonbladet och Månadsjournalen och recenserade under många år skolböcker i just Aftonbladet. Han har parallellt med sitt arbete gett ut dryga fyrtiotalet böcker om kulturhistoria, litteraturhistoria, olika debattböcker, historia och därtill skönlitteratur och säkert mer ändå. Han har förstås deltagit i På Spåret som han vann en gång tillsammans med Caroline af Ugglas. Och så har han träffat mig. Visserligen bara en gång, men i alla fall.

För mig okänd fotograf. 

De kanske mest publikt kända böcker som Hägg skrivit är väl de två litteraturhistorieböckerna – en om svensk litteratur och en om världslitteraturen; jag har dem båda – och likaså de två om retorik; även dessa har jag i mitt bibliotek. Nu var det så att jag under en period var ordförande i min arbetsgivares förströelsekommitté, som den inte hette, och en av de gäster som vi en gång engagerade var just Hägg och det var tänkt att han skulle prata om retorik i tror jag det var 45 minuter. Men både han och vi hade ganska så kul så den tiden spräcktes med råge. Han var pedagogisk, intressant och också billig. I alla de avseenden skilde han sig positivt från andra personer som vi engagerade genom åren. Så var det med den saken.

Nå. Bland alla de sidouppdrag som Hägg tydligen hade var att under en period skriva en artikelserie om moderna litterära klassiker på Finanstidningens kultursida. Dessa artiklar, som han sedan kompletterat med ytterligare ett antal, samlade han 1995 i den till sidantalet ganska tunna boken Tjugoen moderna klassiker. Den har jag nu läst efter att ha hittat den på ett antikvariat. Det tycker jag att också du skall göra, om du nu skulle ha samma tur som jag. Annars finns den, har jag kollat, på Bokbörsen – men se upp: priset varierar från 24 kr till 100 kr.

Med sedvanlig lärd men lätt hand går Hägg igenom sina klassiker, varmed han i denna bok menar bara svenska sådana och dessutom bara sådana som kommit ut efter år 1968. Böcker och författare innan dess berörs bara ganska så summariskt och i olika bisatser när han egentligen skriver om andra. Det betyder då att han ratar en hel del av de framför allt äldre män, men naturligtvis också kvinnor som tex allas vår Selma, som vi som gått i den s.k. gamla skolan tvingades läsa – särskilt illa verkar han tycka om en man som heter Per Hallström, med sina över 50 år i Svenska Akademien. Ingen läser honom längre, alltså kan det han skrivit inte få klassikerstatus. I Häggs bok. Och även min, kan tilläggas.

För vad är då en klassiker? Ja, Hägg menar helt enkelt att det är en bok som överlevt, som läses. Han menar tom att den inte behöver vara särskilt bra – hur man nu rent intellektuellt eller professionellt skulle bedöma det – utan att den får sin klassikerstatus genom det egenvärde som den läsande publiken gett den, dvs det är sådana böcker som i regel står att hitta i, som han skriver, ”mammas bibliotek”, vilket möjligen illa berörde den i huvudsak manliga läsekretsen i Finanstidningen.

Men vilka författare dubbas då som klassiker av Hägg och representeras av en enda bok? Ja inte tänker jag räkna upp dem alla, men en hel del av mina egna favoriter kommer förstås med, men även en del andra där jag undrar hur den gode Hägg egentligen tänkt.

Men åtminstone de här kommer jag att läsa om nu i denna f.n. helvetesvarma sommar: Willy Kyrklund, Torgny Lindgren (och kanske inte då inte bara Ormens väg på hälleberget som Hägg nämner), Inger Alfvén och hennes Ur kackerlackornas levnad och hade jag inte alldeles nyligen läst om Kerstin Ekmans Händelser vid vatten hade också den hamnat i sommarhögen. Och kanske även att par ytterligare Hägg-klassiker. Vem vet. (Och varför inte också en bok han inte nämner, nämligen Göran Palms Varför har nätterna inga namn? Den om någon tål en omläsning. Ständigt.).

Andra däremot undrar jag verkligen hur han tänkt när han stämplar dem som blivande klassiker. Men man behöver ju inte hålla med om allt, eller hur? Det är hur som helst kul att läsa hans vassa penna inte bara när han berömmer en författare utan också när han tvärtom sågar hen. Vem kan han tex tänkas mena när han skriver ”Men med tiden tröttnade både han och publiken. Publiken först”. Gissa – skriv gärna ditt förslag i en kommentar. En sak är i vart fall säker. Han menar inte Ulf Lundell. Det är en författare som han verkligen uppskattar och nämner i positiva ordalag på nästan var och varannan sida i denna lilla bok. Häpnadsväckande nog.

Om man nu skulle sätta ett betyg på Tjugoen moderna klassiker så får det väl bli en tre stars av fem. Men det betyder inte att den inte kan rekommenderas till läsning i hängmattan eller var du nu tillbringar sommaren. För det kan den. Du kommer sannolikt att känna dig både klipsk och bildad under läsningen. Och vem vill inte det?