Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

måndag 16 december 2019

Peter Handke - Berättelse om ett liv.


Peter Handke fick som bekant 2019 års Nobelpris i litteratur och med följande motivering: ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människan konkreta erfarenhet”. Förklara det den som kan – Horace deltar också i detta sammanhang utom tävlan.

Bildresultat för peter handke bilder
Pristagaren i sin trädgård. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Men blir motiveringen då kanske lite lättare att förstå när jag nu läst hans bok Berättelse om ett liv. Är den alltså, blir frågan, skriven med stor språkkonst? Knappast. Har Handke i boken utforskat periferin då? Kanske, men inte vet jag. Men det här med människans konkreta erfarenhet? Jodå, för all del. Men sammantaget – kan man som läsare känna sig nöjd och tillfreds? Nej. Trist att konstatera. Men jag sitter ju inte i Akademien, sorgligt nog, så jag kan ju säga som det är.

Men vad läser vi om? Om ett kvinnoliv; om en kvinnas tröstlösa liv och till slut självmord berättat av en av hennes söner. Kvinnan – som i boken är utan namn - lär vara Handkes egen mamma och sonen i berättelsen har följaktligen rimliga drag av honom själv. Jag har läst att Handke i sin Nobelföreläsning gjort en koppling till mamman och hennes sätt att under hans barndom berätta små historier för honom och att detta starkt skulle påverkat honom och också gett honom impulser till hans författarskap. Säger han så, så måste man ju tro honom.

Men om detta märks ingenting i boken. Här finns inget ljus, ingen samvaro inom familjen, inget hopp för vare sig mamman eller de övriga familjemedlemmarna. Ett klassperspektiv skymtar av och till. Om ett sådant i grunden hopplöst liv har man ju läst förr, men Handkes sätt att berätta det är för mig lika stumt och tomt som mammans liv förefaller vara. Det blir – om ni, med tanke på omständigheterna, ursäktar den dåliga bilden – inget liv i den. Även ett tröstlöst och närmast innehållslöst liv kan ju beskrivas på ett sätt som gör den intressant att läsa, som ger oss ett sammanhang inom och utom den lilla familjen, som kanske förklarar vad som sker. Men då krävs att boken har ett språk och författaren en ambitionen och ett intresse för berättelsen som bär den. Berättelse om ett liv har inte detta. Kanske är det ett avsiktligt grepp från Handkes sida. Kanske skrevs den för nära inpå moderns död. Boken gavs ut på tyska 1972 då Handke var 30 år och i början på sitt författarskap. Kanske var boken en ren övningsbok.

Jag har av Handke tidigare bara läst Mitt år i Ingenmansbukten, som förresten Anders Olsson i sin presentation av Handke under högtidligheten i Konserthuset uppehöll sig vid en bra stund. Och det var, som jag nu kommer ihåg den, en god läsupplevelse när jag läste den runt sekelskiftet. Jag hoppas den håller när jag inom kort kommer att läsa om den. Vi får väl se.

Berättelse om ett liv

Men Berättelse om ett liv var tyvärr en besvikelse. Så mer än tre stars av fem kan den tyvärr inte få. Men vem bryr sig om det? Handke allra minst av alla, gissar jag.

xxx
Under rubriken Diverse stod det i söndagsupplagan av Kärnstens Volkzeitung följande: Natten till lördagen begick en 51-årig hemmafru i A (G:s församling) självmord genom att intaga en överdos av sömntabletter.

Ett löjligt snyftande på toaletten hör jag från min barndom, ett snörvlande, röda ögon. Hon var, hon blev; hon blev ingenting.



torsdag 5 december 2019

Matilda Gustavsson - Klubben. En undersökning.


Varför skriver man en bok om ett händelseförlopp där helheten och många av dess detaljer i långa stycken redan är kända? Som nu Matilda Gustavsson och hennes ganska så hypade bok Klubben. En undersökning. Finns det någon litteraturintresserad i vårt avlånga land som inte i stora drag redan känner till storyn om vad som hände från det att Gustavssons eget reportage med 18 kvinnors berättelser om den sk kulturprofilens övergrepp publicerades i DN den 21 november 2017 fram till att Svenska Akademien med knapp nöd överlevde. (Och än i denna dag skakar det ju under dess fötter). Det kan inte vara många. Tillför då Gustavssons bok något nytt till detta tragiska närmast grekiska ödesdrama? Ja. Och nej.

Bildresultat för matilda gustavsson bild
Gustavsson (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Först som sist. Det är en bra reportagebok. Gustavsson berättar med en klar och tydlig röst om sitt arbete från det att hon börjar sitt inledningsvis av begripliga skäl trevande arbete med att skriva det reportage om Jean-Claude Arnaults – han benämndes alltså inledningsvis under pseudonymen ”kulturprofilen” - under snart sagt decennier upprepade övergrepp på kvinnor. Ett reportage som under lång tid i grunden kom att skaka inte bara Svenska Akademien utan också andra delar av kulturetablissemanget. Nästan ingen var oberörd. Nästan ingen utom Horace Engdahl. Gustavssons text i boken, liksom i hennes reportage i DN, är seriös, sammanhållen och övertygande. Och detaljerad. Många av de berörda männen, jag kommer att återkomma till den saken, borde inte kunna läsa Gustavssons bok utan att skämmas.

Men vem är då Jean-Claude Arnault? Ja, när han nu fångades av det offentliga ljuset blev ju åtminstone min första föreställning att han måste vara någorlunda jämbördig med de personer som han omgav sig med – gift med den mycket framstående poeten och Akademiledamoten Katarina Frostenson, med sina också i övrigt nära kopplingar till Svenska Akademien och andra kulturinstitutioner och att han drev en högkvalitativ och av många, detta får vi faktiskt inte glömma, uppskattad evenemangslokal kallad Forum med bl.a. uppläsningar av prosa och lyrik, samtal om litteratur, musikkvällar med både kammarmusik och jazz och också konstutställningar.

Hans bakgrund visade sig emellertid vara en helt annan. Gustavsson berättar nu för oss att han kom från enkla familjeförhållanden och inte, som han hävdat, från en rik familj; var utbildad elektriker på yrkesskola och inte, som han hävdat, studerat på berömda franska elituniversitet inkl. filosofi på Sorbonne; och inte, som han hävdat, aktivt deltagit i 68-rörelsen i Paris; och inte, som han hävdat, suttit i fängelse för vapenvägran. Annat att förtiga. Väl här i Sverige misslyckades han också med det mesta inom kulturbranschen som han, trots en påtaglig ambition, försökte engagera sig i. Innan han alltså startade Forum tillsammans med Katarina Frostenson.

Forum blev hans lyckokast och hans port in i kulturvärlden och han drev det under många år framgångsrikt vad gäller programverksamheten. Många av deltagarna och de betalande besökarna upplevde att det här skapades stor konst; det kan ju nu låta lite patetiskt, men så kände många där och då. Men nere i källaren pågick också ljusskygga saker – ekonomisk oredlighet, övergrepp, stölder av konstverk och annat. Saker som ingen, så är dagens historieskrivning, hade någon aning om - dvs. ingen av de på olika håll aktiva kulturpersonligheter som när det begav sig var där som både besökare och deltagare i olika evenemang. De kvinnor Arnault förgrep sig på där eller på annat håll minns däremot allt. Och bär det med sig. En av dem säger i Gustafssons bok att ”jag har aktivt valt att inte glömma”.

Bildresultat för forum arnault stockholm
Th nedgången till Forum. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Ingen var alltså oberörd av avslöjandet i DN och den till slut påföljande rättegången och fängelsedomen mot Arnault. Ingen utom, det tål att upprepas, Horace Engdahl. Engdahls ande svävar osynlig men alltid mörkt och hotfull, över det skeende Gustafsson beskriver i sin bok. Och ibland, genom eget och andras vittnesmål, påtagligt synlig och aggressiv. Denne, som jag faktiskt hittills uppfattat honom, bildade man dar sig inte ens för att kvälja dom när han påstår att inga substantiella bevis anförts mot Arnault i våldtäktsrättegångarna. ”Vi lever i en farlig tid”, hävdar han. Farlig för sådana som Arnault och kanske honom själv får man anta att han då menar. Men inte farlig för de våldtagna kvinnorna? Och det är fanimej knappt jag vill återge Engdahls berömmande ord om Arnaults vivörliv och att hans leverne borde kunna vara en stilskola för unga män. En vivör är den som enligt SAOL, som väl Engdahl kan citera i sömnen, ”lever ett flott och lättsinnigt liv”. På andras bekostnad? Och våldtar kvinnor? Och tar kronprinsessan på rumpan? Och sexuellt trakasserar också ledamöter av Akademien, deras hustrur och döttrar? Och … nej, jag orkar inte upprepa allt. Ni vet ju.

Gustafsson lyfter i sin bok nu upp våldtäktsmannen Arnault i det skarpa och avslöjande ljuset. Vi ser hur han när allt kommer i kapp honom står där och förvirrad klipper med ögonen och försöker spela oskyldig. Också Engdahl lyfts fram ur skuggorna, förstås inte som våldtäktsman men som den maktmänniska han visar sig vara. Men denne man tar bara på sig solglasögonen och seglar oberörd vidare. Hur länge till, undrar man. Men Gustafsson sätter, om än märkligt försiktigt, också fram den till synes vänlige och snälle akademiledamoten Anders Olsson under sin ljusstråle. Olsson som i ett avgörande skede påstod att allas vår konung, tillika Akademiens höge beskyddare, inte hade förtroende för Sara Danius som Ständig sekreterare, vilket spelade roll för henne när hon efter det dramatiska mötet med Akademin i april 2018 bestämde sig för att avgå som både sekreterare och ledamot. Hovet förnekade sedan detta, men då var det så dags. Det som var sagt förblev sagt. Det som var gjort förblev gjort. Hoppas han sover gott om natten, den gode Olsson.

Bildresultat för arnault, engdahl bild
Vivören. Ledamoten. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Matilda Gustafssons artikel kom, när allt var sagt och gjort och mycket av dammet lagt sig, till slut att resultera i att Jean-Claude Arnault dömdes till fängelse för våldtäkt och att hans livsverk Forum lades ner och i ett annat parallellt förlopp innebära att Svenska Akademien var på randen till upplösning och höll på att förlora sin sedan 1901 etablerade rätt att utse Nobelpristagaren i litteratur. Mellan dessa två formellt sätt disparata, men förstås av en mängd skäl sammanflätade processer, fanns Akademiledamoten Katarina Frostenson, Arnaults fru och medgrundare till Forum. Hon klämdes illa mellan sköldarna. Men oförskyllt? Nej.

Jag har sedan tidigare läst och också här på min blogg kommenterat Katarina Frostensons bok K (https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/katarina-frostenson-k.html) där hon närmast rasande försvarar Arnault mot alla anklagelser, inte minst vad gäller de övergrepp han dömts för. Boken är märklig att läsa av åtminstone två skäl - hon skriver in sig själv i ledet bland de främsta författarna i världen; hon lanserar en häpnadsväckande konspirationsteori. Hon, liksom i Gustavssons bok också Horace Engdahl, påstår nämligen att Gustavsson genom sin publicering i DN är förd bakom ljuset och inte har förstånd att se att någon – diffust vem faktiskt, men det talas om okända feministiska kvinnliga poeter – genom att angripa Arnault vill störta Frostenson från den poesins gyllene tron hon nu menar sig sitta på. Det låter ju helt befängt, måste jag säga.

Men efter att ha läst både K och nu Klubben får jag intrycket att Frostenson och Arnault är två individer som kommit att förenas i ett gemensamt hemligt mörker. En man med ett för andra dolt förflutet, med ett relativt misslyckande i tiden när deras relation etablerades och ett redan då skamfilat rykte. En kvinna med bara positiva omdömen av samtiden och med en förutspådd framtida plats i kulturens finrum. Vad kunde de ha delat? Han den till synes spännande fransmannen. Hon den svala och kyliga isdrottningen. Vad talade de om? Att de var medskapande till Forums viktiga position är helt klart. Men var de ömsesidigt medberoende till annat? Ja, jag vet inte.

Bildresultat för arnault frostenson bilder
Jag hittar ingen uppgift om fotograf.

Gustavssons bok är intelligent, nyanserad och reflekterande. Hon drar sig förstås inte på något sätt för att komplicera situationen med Arnault, Svenska Akademien och samtalen med de kvinnor som ingick i DN:s första publicering, liksom med dem som hon nu också redogör för i boken. Kvinnorna framstår som hela människor med fel och brister som man inte är rädda för att diskutera och också själv ifrågasätta. Och männen då? Ja, kort sagt som motsatsen. Deras närmast kult kring Arnault handlar inte om hans intelligenta och avancerade tankar utan om en idolisering av det liv han lever; att han vet hur man för sig på krogen; att han är social och trevlig när han vill; att han bjuder på dyra viner; att han låter sig omges av unga vackra kvinnor; att han med sin franska bakgrund tycktes föra in en doft av något spännande. Kort sagt om yta.

Hur kunde detta vara möjligt, undrar man. Gustavssons förklaring är den mycket speciella mylla som finns inom kulturvärlden och där en särskild sorts egon kan växa sig stora. I det för oss andra vanliga livet kan det vi gör och uppnår mätas och värderas på ett rimligt objektivt sätt. Inom kulturvärlden, menar Gustavsson, är hierarkierna i många fall informella och outtalade. Värdet av det man skapar är beroende av en rad subjektiva omdömen av redaktörer, kritiker, förläggare and so on. Kulturarbetarens status manifesteras därför i många fall av kontakter och omnämnanden, av strömningar som skiftar och av ”skolgårdslika ögonkast på förlagsmingel”. Det är kanske därför en del kan dras till en man som i likhet med Arnault hävdar att han kan få någon publicerad eller inte; som hävdar att han kan lyfta fram en ung förhoppningsfull kulturarbetare eller bildligt talat döda hen. Det är väl därför en kvinna som våldförts av honom kan träffa honom igen trots att hon känner ett satans själväckel – hon vill kunna arbeta med det hon brinner för. Livet har i vissa fall ett tungt pris somliga kan vara beredda att betala.

Klubben

Så. Vad ska då denna bok få för ett läsbetyg av mig. Något annat än fem stars av fem är omöjligt. Sen hoppas jag – och detta ligger bortom Klubben – att Svenska Akademien så fort som möjligt kan återgå till en rimligt normal arbetssituation. Där tror jag mycket på de nya ledamöterna. Att de gamla belastade ledamöterna ska förstå att de av oss alla upplevs som passé och förlorade föreställer jag mig inte längre är möjligt.

(Vill du, men varför skulle du vilja det egentligen, läsa en dålig bok som också behandlar Arnault och Akademien kan du klicka här: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/09/christian-catoneris-och-knut-kainz.html)

xxx
Ur ett vittnesmål i boken av Sanna.
Ibland har jag också tänkt på hur gärna Jean-Claude Arnault måste velat vara konstnär. Hur han önskade att han kunde hänga med i de intellektuella samtalen. Men han saknade förmåga. Istället kunde han knulla kreativa kvinnor och hota med att skapa eller förgöra dem. Medvetet eller omedvetet blev det kanske att sätt för honom att komma nära konsten. Jean-Claude ville påverka människors känslor och minnen på ett sådant sätt att det tog honom nära själva skapandet.