Peter Handke - Berättelse om ett liv.

Peter Handke fick som bekant 2019 års Nobelpris i litteratur och med följande motivering: ”för ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människan konkreta erfarenhet”. Förklara det den som kan – Horace deltar också i detta sammanhang utom tävlan.

Men blir motiveringen då kanske lite lättare att förstå när jag nu läst hans bok Berättelse om ett liv. Är den alltså, blir frågan, skriven med stor språkkonst? Knappast. Har Handke i boken utforskat periferin då? Kanske, men inte vet jag. Men det här med människans konkreta erfarenhet? Jodå, för all del. Men sammantaget – kan man som läsare känna sig nöjd och tillfreds? Nej. Trist att konstatera. Men jag sitter ju inte i Akademien, sorgligt nog, så jag kan ju säga som det är.

Men vad läser vi om? Om ett kvinnoliv; om en kvinnas tröstlösa liv och till slut självmord berättat av en av hennes söner. Kvinnan – som i boken är utan namn - lär vara Handkes egen mamma och sonen i berättelsen har följaktligen rimliga drag av honom själv. Jag har läst att Handke i sin Nobelföreläsning gjort en koppling till mamman och hennes sätt att under hans barndom berätta små historier för honom och att detta starkt skulle påverkat honom och också gett honom impulser till hans författarskap. Säger han så, så måste man ju tro honom.

Men om detta märks ingenting i boken. Här finns inget ljus, ingen samvaro inom familjen, inget hopp för vare sig mamman eller de övriga familjemedlemmarna. Ett klassperspektiv skymtar av och till. Om ett sådant i grunden hopplöst liv har man ju läst förr, men Handkes sätt att berätta det är för mig lika stumt och tomt som mammans liv förefaller vara. Det blir – om ni, med tanke på omständigheterna, ursäktar den dåliga bilden – inget liv i den. Även ett tröstlöst och närmast innehållslöst liv kan ju beskrivas på ett sätt som gör den intressant att läsa, som ger oss ett sammanhang inom och utom den lilla familjen, som kanske förklarar vad som sker. Men då krävs att boken har ett språk och författaren en ambitionen och ett intresse för berättelsen som bär den. Berättelse om ett liv har inte detta. Kanske är det ett avsiktligt grepp från Handkes sida. Kanske skrevs den för nära inpå moderns död. Boken gavs ut på tyska 1972 då Handke var 30 år och i början på sitt författarskap. Kanske var boken en ren övningsbok.

Jag har av Handke tidigare bara läst Mitt år i Ingenmansbukten, som förresten Anders Olsson i sin presentation av Handke under högtidligheten i Konserthuset uppehöll sig vid en bra stund. Och det var, som jag nu kommer ihåg den, en god läsupplevelse när jag läste den runt sekelskiftet. Jag hoppas den håller när jag inom kort kommer att läsa om den. Vi får väl se.

Men Berättelse om ett liv var tyvärr en besvikelse. Så mer än tre stars av fem kan den tyvärr inte få. Men vem bryr sig om det? Handke allra minst av alla, gissar jag.

xxx

”Under rubriken Diverse stod det i söndagsupplagan av Kärnstens Volkzeitung följande: Natten till lördagen begick en 51-årig hemmafru i A (G:s församling) självmord genom att intaga en överdos av sömntabletter”.

”Ett löjligt snyftande på toaletten hör jag från min barndom, ett snörvlande, röda ögon. Hon var, hon blev; hon blev ingenting”.