Haruki Murakami - Mordet på kommendören, andra boken.

Efter att ha läst och här på bloggen kommenterat Haruki Murakamis bok Mordet på kommendören; första boken (läs här om du vill: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/10/haruki-murakami-mordet-pa-kommendoren.html) ställde jag till mig själv frågan om inte totalt drygt 800 sidor murakamitext (ca 400 sidor för vardera första resp. andra boken) möjligen skulle kunna visa sig vara lite väl mycket. Och svarade då kategoriskt att ”nej, inte alls”. Men men – efter att nu under jul- och nyårshelgerna långsamt ha krånglat mig igenom Mordet på kommendören, andra boken med undertiteln En föränderlig metafor, måste jag nog tyvärr säga att ”jo, det visade sig ju vara det”. Trist är det att det behöver sägas, för jag gillar ju den djävla mannen och har också läst de flesta av hans böcker på svenska med uppskattning. Men här – och då tänker jag alltså främst på Andra boken - är både hans story och hans skrivsätt repetitivt, manieristiskt och nästintill glädjelöst och dessutom satans tillkrånglat, måste jag säga. Trots att han använder sig av alla de gamla vanliga välkända knepen som finns i hans trollerilåda. Men det finns helt enkelt en gräns för vad man som läsare orkar med.

Jag avslutade min kommentar till Första boken på följande sätt: ”Murakami har i vart fall på ett tilltalande sätt skruvat åt sin historia i Mordet på kommendören, första delen – som inte kan få annat än fyra stars av fem i betyg – så att man som läsare verkligen undrar hur han ska kunna få ihop sin story på ett, som man normalt brukar säga, trovärdigt sätt när den fortsätter i Mordet på kommendören, andra delen. Den som lever får se.”

Men han kunde ju inte det, enligt min mening. Det hela blev bara långdraget och omtuggat. Murakami leder oss så gott han kan varsamt genom de välbekanta stigarna även om själva storyn står oroväckande stilla, och de annars ganska så tilltalande inslagen från en fiktiv värld med olika dimensioner som ofta finns i Murakamis böcker känns här med förlov sagt bara krystade och faktiskt ointressanta. Den sk magiska realism som många – och jag med - menar att han kan skapa i sina böcker saknar här helt magi. Det egendomligaste var väl när bokens hjälte genom ett drömlikt samlag med sin fru, som han är på väg att skilja sig från, hundratalet mil från henne genom en märklig dröm lyckas göra henne med barn i ett så häpnadsväckande grandiost samlag som han aldrig upplevt i levande livet. Och inte hon heller efter vad jag förstår.

Och så är det då detta med kvinnobrösten. Redan i Första delen var det ett märkligt tuggande om en flickas bröst. Än värre blev det nu i Andra delen. Vad är det för något som få en internationellt bästsäljande författare, som en del dessutom menar borde kunna få Nobelpriset i litteratur, att ideligen ideligen återkomma till detta med kvinnors och flickors bröst? Ja, vad. Det tillför ju inte storyn något som helst av värde. Tvärtom. Man blir ju som läsare bara häpet förbannad.

Nå. Nog om det. Mordet på kommendören, andra delen är, alltså mätt med murakamimått, ingen särskilt bra bok. Jag gav Första delen fyra stars av fem i betyg. Andra delen kan inte få mer än tre stars. Läs hellre något annat är mitt råd. Men, min vän, om du skulle lägga örat mot något annat än vardagen trista middagsdisk och då höra en bjällras svaga ljud – ja, då vet du att …. mer säger jag inte.

xxx

”Ljudet när whiskyn hälldes upp i glaset var mycket trivsamt. Ett ljud som när någon som står en nära öppnar sitt hjärta”.