Olga Tokarczuk - Styr din plog över de dödas ben.

Olga Tokarczuk är den näst senaste, eller hur man nu ska uttrycka det, Nobelpristagaren i litteratur. I vart fall fick hon i år 2018 års pris – historien bakom detta är ju allt för bekant för att upprepas här - och ska ta emot diplom och en rund fin check den 10 december. Det är hon väl värd, säger jag som i denna skrivande stund hittills bara läst en bok av henne – nämligen Styr din plog över de dödas ben. Tokarczuk kommer som bekant från Polen, där hon fortfarande bor med sin familj, och är sedan tidigare prisbelönad för sitt författarskap. Hon fick t.ex. Man Booker International Prize förra året, dvs. 2018, men har också fått ett par tyska och också polska välrenommerade litterära pris. Men för all del också en del kritik från politiker i Polen för olika uttalanden som detta bigotta land uppfattat som kontroversiella. Du – min okände läsare av denna blogg - kommer kanske i håg att självaste kulturministern ville göra sig lustig när hon fått Nobelpriset genom att påstå att han försökt läsa henne men gav upp efter en sida eller två, eller vad det nu var. Sant eller inte, så säger det väl något om hur litteraturen och de intellektuelle uppfattas i dagens Polen.

Nå. Men vad om Styr din plog över de dödas ben? Den yttre ramen är väl så enkel, om än inte särskilt klar för den sakens skull; snarare mångbottnad och gåtfull skulle jag vilja säga. I den lilla byn Plaskowyz på den polska landsbygden bor på vintrarna tre personer. Det är den äldre kvinnan Janina Duszejkos och två män, av henne kallade Storfot och Tröger. På somrarna bor där ytterligare ett antal personer som då är där som sommarboende. Fru D är, det måste man kunna konstatera, en lite märklig kvinna. Att hon läser och översätter den brittiske poeten och mystikern William Blake är kanske i sig inte särskilt udda, om än måhända ovanligt, men värre är det väl då med hennes intresse för astrologi. Ni vet föreställningen att man ur stjärnornas olika inbördes lägen på himlavalvet ska kunna förutse och utläsa människors liv och öden. Detta – liksom, inte att förglömma, att tänka positiva och varma tankar om vår skapares alla skapade djur - ägnar sig fru D det mesta av sin tid åt. Liksom att av och till prata med sina märkligt försvunna hundar, sin döda mamma och sin likaledes döda mormor. Samtidigt som hon också på timbasis undervisar små barn i engelska i den närliggande större byn. Så helt galen är hon ju inte. Men bra nära vågar jag påstå.

Men så en dag, eller snarare natt, dör Storfot. Mördad hävdar fru D – som i hemlighet tar ett foto som hon hittar i en låda hos den döde - och grannen Tröger. Kanske, kanske inte blir väl polisens uppfattning. Men efterhand dör alltfler män på oklara grunder och på ganska så skrämmande sätt. Den gemensamma nämnaren visar sig vara att de alla är jägare och dessutom inte särskilt timida och trevliga. En viss oro sprider sig av naturliga skäl i bygden. I stormens öga vilar dock fr D med ett orubbligt lugn.

Och där vilar hon ända tills … ja, mer tänker jag faktiskt inte avslöja, mer än att det i hemlighet av henne tagna fotot spelar en avgörande roll för händelseutvecklingen. Men jag kan ju citera omslaget som hävdar att boken ”är en sagoliknande thriller som utforskar människans förhållande till naturen och utmanar föreställningar om rättskipning, ödestro, förnuft och vansinne”. Och gemenskap, vänskap och tillit skulle jag vilja tillägga. Liksom frågan huruvida vår tillvaro bottnar eller inte bottnar i en slags ordning och mening.

I samband med att Tokarczuk fick Nobelpriset läste jag någonstans att Styr din plog över de dödas ben (som förresten är ett direkt citat ur en dikt av nämnde Blake) skrevs i ett mellanstick när hon håll på med sin gigantiska bok Jakobsböckerna. Hon behövde tydligen andas lite friare ett tag. Men detta betyder ju inte att boken är att betrakta som en sk mellanbok. Den är skriven på en spännande och lätt ålderdomlig lite egendomlig prosa, som känns väl anpassad till huvudpersonens märkliga liv och leverne och alla olika sidohistorier fyller sin plats i boken och ger den också en större bredd och intensitet. Nu ska man ju inte överbetona bokens thrillerkaraktär, men lite spännande är den allt. Och att fru D gör vad hon kan för att såga en illasinnad präst utmed fotknölarna ger förstås pluspoäng. Liksom de trägravyrer som illustrerar boken. Men slutet – visst känns slutet lite väl öppet och flytande. Ja, det gör det nog. Jag ger ändå för min del boken fyra stars av fem i betyg.

xxx

”Det finns människor, oftast män, som är extremt svårpratade. Jag har min egen teori om varför. Många män i en viss ålder drabbas av testosteronrelaterad autism, med symptom som långsam atrofiering av den sociala intelligensen och den mellanmänskliga kommunikationsförmågan, varvid även förmågan att klä tankar i ord tycks ta skada. Den människa som drabbas av en sådan åkomma blir tystlåten och förefaller försjunken i

tankar. … Förmågan till skönlitterär läsning tillbakabildas nästan helt”.

”Han kom till mig om natten och satte sig på sängkanten. - Sover du?, frågade han. - Är du religiös?, var jag tvungen att fråga. - Ja, svarade han stolt. Jag är ateist. Det verkade intressant. Jag lyfte på täcket och bjöd in honom, men eftersom jag varken är turturduva eller sentimental tänker jag inte ödsla fler ord på den saken”.

Slutord från August. Och mig.

Så har jag och A-M då varit på årets Augustgala och det var trevligt som vanligt. Även om – det måste jag tyvärr erkänna – jag även i år inte lyckades ringa in ett enda av de vinnande bidragen. Men skam den som ger sig. Får jag möjlighet att vara Augustambassadör även nästa år – ja, då djävlar ska ni se vem som .., ja, ni fattar.

Emma-Karin Rehnman, Patrik Svensson, Oscar Kroon, Marit Kapla. 

Vinnarna känner ni säkert redan till, så de hoppar jag över här. Om dem kan man förstås ha synpunkter av typen ”vann rätt låt”, men varför ägna sig åt det. Alla nominerade var och är vinnare på sitt sätt även om bara en gick hem med statyett, ära och pengar. Och förhoppningar om god utdelning i julhandeln.

För min del var det det tal som Svenska Förläggarföreningens ordförande Eva Gedin höll riktat till den i diktaturens Kina fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai och Jan Stolpes tacktal till Förläggarföreningens hederspris som gjordes starkast intryck. I tider då det mörknar lite varstans, också här i fosterlandet, är det viktigt att som Gedin lyfta fram övergrepp som begränsar eller förhindrar det fria ordet. Och som väntat har förstås Kinas ambassadör reagerat kraftfullt negativt. Stolpe var förstås tacksam för egen del för sitt pris men tryckte också på att han gärna ville se priset också som en erkänsla till det viktiga arbete som alla översättare gör. Och i det är det lätt att hålla med honom.

Gui Minhai. Fängslad utan rättegång sedan över fyra år. 

Augustpriset 2019 i fackboksklasen går till ...

Jag har som sk ambassadör för Augustprisets fackböcker i år under de senaste veckorna läst – om jag nu räknade rätt; jag envisas som vanligt att ägna mig åt huvudräkning enär tekniska hjälpmedel enligt min mening är till för amatörer (och möjligen revisorer) – 2 616 sidor facklitteratur fördelade på de sex böcker som nominerats till Augusts fackboksklass. Läst och kommenterat. Nu kommer som kanske är bekant vinnaren av denna klass och de två övriga, liksom för den delen klassen för unga litterära begåvningar, att utses på måndag 25 augusti. Då kommer jag och fru A-M att sitta i Konserthuset här i Stockholm och artigt applådera åt alla vinnare även om det nu skulle hämpa sig att ingen av våra favoriter tar hem statyett och pengar. Det har hänt för, kan jag avslöja. Att vi haft fel, alltså.

Han är, har han förmedlat till mig, nöjd med alla nomineringarna.

Jag kommer här att i bokstavsordning återge de kommentarer jag tidigare skrivit om böckerna. Jag gör det som klickbar länk, så du behöver inte läsa allt eller ens något om du nu skulle vara på det humöret. Sist avslöjar jag vinnaren – dvs. den bok som enligt min mening borde få årets Augustpris i fackboksklassen. Skulle jag gissa fel får jag väl bära anonymiserande solglasögon på själva prisgalan. Och ta ett extra glas gratis vin som tröst. Och samtidigt konstatera att jag väl då gjort mitt i Augustsammanhang. Men det var kul så länge det varade, det var det faktiskt.

Här kommer kommentarerna:

Alexandra Borg & Nina Ulmaja – Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna.

Hela kommentaren: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/10/alexandra-borg-nina-ulmaja-strindbergs.html

Min avslutning i kommentaren: ”Så boken kan förstås inte få annat än fem stars av fem i betyg av mig. Men kommer den att få Augustpriset? De andra böckerna i klassen är ju i år alla intressanta och ger oss säkert ny kunskap eller i vart fall inspirerande läsupplevelser. Men är de som Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna unika? Nej. Därmed är allt i den frågan sagt för min del”.

Ingrid Carlberg – Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/ingrid-carlberg-nobel-den-gatfulle.html

Min avslutning i kommentaren: ”Jag vill gärna ge boken fyra stars av fem i betyg för Carlbergs oförtröttliga arbete i all världens arkiv, själva hennes uppsåt med boken, hennes förmåga att kunna manövrera sig genom mängden av oftast intressanta detaljer i Alfreds liv, hennes goda stilistiska förmåga och hennes närmast vetenskapliga ansats med boken. Hennes ork att skriva var däremot större än min som läsare, men det säger sannolikt mer om mig än om henne. Något Augustpris tror jag inte hon får denna gång. Men vad vet man. Och du – min okände läsare av denna blogg – ska självklart köpa eller låna boken och tycka något själv”.

Peter Handberg – Världens yttersta platser. Judiska spår.

Hela kommentaren: http://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/peter-handberg-varldens-yttersta.html

Min avslutning i kommentaren: ”Nu är alltså boken nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är en viktig och intressant nominering. Men ska den få årets pris? Nej, inte enligt min mening. Det finns åtminstone en bok bland de nominerade som håller högra klass och är mer nyskapande. Men jag vill ge Världens yttersta platser. Judiska spår fyra stars av fem i betyg”.

Lotte Möller – Bin och människor.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/lotte-moller-bin-och-manniskor.html

Min avslutning i kommentaren: ”Man kan uppenbarligen grotta ner sig i det mesta – bin och ålar t.ex., men vad hjälper det om författarens intresse och kunskaper inte slår an på en sträng hos läsaren. Som nu i Möllers bok. Jag ger den – för hennes ambition, hennes djupa kunskaper om såväl historia som nutid, hennes trevliga personporträtt, de utmärkta illustrationerna och därmed också för bokens tilltalande formgivning – tre stars av fem i betyg. Men utgår från att en annan bok kommer att få Augustpriset i fackboksklassen”.

Anna-Karin Palm – En biografi över Selma Lagerlöf.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/anna-karin-palm-en-biografi-over-selma.html

Min avslutning i kommentaren: ”Palms En biografi över Selma Lagerlöf är ju som bekant nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är den väl värd. Den är skriven med en litteraturvetares och författares handlag och blick – jag ger den förresten själv fem stars av fem i betyg – och ett pris som bästa fackbok skulle utan problem kunna försvaras och motiveras. Även om jag själv nog tycker att en annan bok borde kunna sättas före. Men den som lever får se”.

Patrik Svensson – Ålevangeliet.

Hela kommentaren: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2019/11/patrik-svensson-alevangeliet.html

Min avslutning i kommentaren: ”Nå. Jag vill gärna ge Ålevangeliet fyra stars av fem i betyg. Men ska den ha Augustpriset i fackboksklassen? Nej, inte om jag får bestämma. Men det var å andra sidan länge sedan jag fick det. Så vem vet”.

Och nu – min okände läsare av denna blogg – avslöjar jag VINNAREN av AUGUSTPRISET i årets FACKBOKSKLASS – dvs. den bok som jag själv gärna ser vinner i år. Det blir Strindberg lilla röda. Boken om boken och typerna av Alexandra Borg och Nina Ulmaja. Det var också faktiskt den första av de nominerade jag läste och jag måste säga att den nästan tog andan av mig. Det är en utomordentligt välskriven, obrutet intressant och mycket vacker bok och med ett uppsåt att ställa sig på din och min, dvs. läsarens, sida. Borg/Ulmajas rent fackmässiga kunskaper är verkligen imponerande och om man till det lägger deras förmåga att förmedla sina kunskaper och sin entusiasm till oss läsare var valet för min del lätt. Och ett litet extra Augustpris kan kanske ges till förlaget Atlantis som satsat pengar, resurser och prestige på detta säkert förmodade riskprojekt. Du har kanske läst vad jag skrev om den ovan, men om min begränsade amatörkommentar inte övertygar dig om att boken mycket väl borde kunna få Priset, så föreslår jag att du läser bif recension av Leonidas Aretakis i Dagen Nyheter som kom bara häromdagen. Övertygar inte den dig (https://www.dn.se/kulturnoje/bokrecensioner/bokrecension-lyxig-pornografi-for-boknordar/) så vet jag inte vad jag ska göra. (Men rubriken – är den satt av en vikarierande PRAO-elev?) Du kan åtminstone gå till ett bibliotek och låna boken. Eller kanske rentav våga dig på att köpa den. 

(Tillägg. Men läs kanske ännu hellre Alva Dahls understreckare i SvD från 24 nov - dagen innan Augusteventet - https://www.svd.se/strindbergs-finger-pekar-med-hela-handen #augustpriet #augustpriset2019)

Vinnare?

Men som sagt: Jag har ju haft fel för så finns det då alternativa vinnare? Jodå. Som jag ser det kan det då vara de två biografierna. Både Carlberg och Palm har imponerande kunskaper om sina resp. huvudfigurer (Alfred Nobel och Selma Lagerlöf), båda skriver väl och intressant och ger oss fullödig och heltäckande information om sin man resp. kvinna. Som man kunde förvänta sig. Carlberg har sedan tidigare skrivit två biografier som båda varit Augustprisnominerade och hon har fått ett Augustpris för en av dem – att hon då efter sin tredje nominering, bara det är ju verkligen imponerande, skulle vinna ett andra Pris verkar för mig mindre troligt. Och faktiskt vara ett slags fattigdomsbevis för genren och Priset. Palms bok uppfattar jag dessutom som strået vassare och både stilistiskt och kompositionsmässigt lite mer spännande. Så eftersom man ju svårligen kan tänka sig ett delat Augustpris, så sätter jag Palm något före Carlberg. Rätt eller orätt, men så får det bli. Och du – min okände läsare av denna blogg – köp gärna båda för att lägga under granen i nästa månad. Nobel till lille pappa och Selma till lilla mamma får det väl då bli. Eller?

Och sen förstås Augusts lilla röda till dig själv. Basta.

Peter Handberg - Världens yttersta platser. Judiska spår.

Ibland – och ju äldre jag bli desto oftare känns det som att det inträffar – får jag en påtaglig känsla av det inte är mycket jag vet eller kan. (Det var väl by the way Alf Henrikson som skrev de insiktsfulla raderna ”Att slå upp, sa gubbfan är alltid det bästa – han var inte längre så ung att han visste det mesta”). Som nu detta med Peter Handberg. Jag har i egenskap av sk ambassadör för Augustprisets fackboksklass fått de nominerade böcker hemsända och, om jag ville eller orkade, hedersuppdraget att läsa och kommentera dem på mina sociala medier. Och det har jag verkligen velat och orkat. Jag har läst och kommenterat dem alla (se http://kennethbokhallaren.blogspot.com/ eller kennethbokhallaren på Instagram om du skulle vilja det). Men när jag fick Peter Handbergs nominerade bok Världens yttersta platsen. Judiska spår i min hand var skam till sägandes min första reflektion att Vem är Peter Handberg?

Det visar sig då, och det är förstås Wikipedia som lär mig detta, att han är en drygt 60-årig författare och översättare, som för egen han gett ut 13 böcker, inkl. den nu Augustprisnominerade Världens yttersta platser. Judiska spår, och i översättning gett ut än fler böcker. Och det är inga lättviktiga författare han översatt – bland dem finns t.ex. Robert Musil, Friedrich Nietzsche och Georg Orwell. Priser har han också fått av bl.a. av Samfundet de nio, Albert Bonnier och Svensks PEN. Han är således välrenommerad så det räcker till.

Men vad om Världens yttersta platser. Judiska spår? Ja, Handberg skriver själv i början av boken följande: ”Den här resan går till några av världens yttersta platser – i andlig-moralisk mening; till några av lågpunkterna i mänsklighetens historia, punkter som man alltid måste förhålla sig till, trots att man inser att det knappt går att ta till sig om man väl utforskar dem och anar att de aldrig kan ha ett slut. Mer än Eiffeltornet och Big Ben är de Europas viktigaste landmärken, vare sig man vill det eller ej; mörka kristalliseringar av historiens skändligheter och moralens kollaps. Ett etiskt moras ur vilket Europa aldrig har rest sig, åtminstone inte med stolthet”. Han har alltså gett sig själv ett stort uppdrag. Han vill ge oss de sannolikt sista av nazismens illdåd nu levande personernas minnen och hågkomster. Han är nu inte den första som gör det och kanske inte heller den som gör det bäst. Men det han gör är bra nog.

Berättar han något nytt? Eller ger han oss samma helvetesbilder som andra berättat före honom? Ja, han gör ju det som jag ser saken. Han menar sig resa genom främst Polen och följa i Alfred Döblins spår – den judiske läkaren och författaren som bl.a. skrev Berlin Alexanderplatz -, men Döblin försvinner ganska så raskt ur åtminstone mitt sikte, och kvar står då kärnan i hans uppdrag. Det som är det viktigaste. Och det är lika skakande och upprörande som annat jag läst. Nu får jag intrycket att denna resa – och därmed boken – var nödvändig för Handberg på ett personligt plan. Må så vara. Men det förtar inte att den är viktig och angelägen läsning för oss alla.

Men hans skivsätt är ibland irriterande, irriterande för mig få jag väl tillägga. Det blir då bara stumt litterärt. ”Så satt jag på Szybka med en öl igen och försöket samla tankarna. Fast vilka tankar? Mest en tomhet. Staden skiftade skepnad i takt med mina upplevelser. Gick tidigare förbi det före detta judiska barnhemmet. Idag ligger där barnteatern Panopticum, som också fungerar som ett kulturhus för barn. Blockflöjter hördes. Och barnskratt. Det gamla stenhusets front var stum”. Det ger ett faktiskt ett ganska märkligt intryck när sådana beskrivningar ligger instoppade mellan redogörelser av gasningar, mördandet av barn och gamlingar och andra illdåd. Och varför hans återkommande redogörelser av sitt besvär med en stukade fot?

Men denna marginella invändning får inte skymma sikten för det väsentliga. Boken är viktig. Det fanns många här i fosterlandet som borde läsa den och reflektera över den. Jag vill ta ett exempel av många som Handberg tar upp i sin bok. En av de värsta bödlarna var en SS-chef vid namn Odilo Globoenik som skapade och fyllde ett av koncentrationslägren. Och njöt av det. Och tyckte han gjorde rätt. Och som under kriget levde ett gott liv med inemot en miljon judars liv på sitt samvete. Och som åt och drack och kanske inte var nykter en dag. Och som skodde sig på de mördades egendom och pengar. Och som behövde medikamenter för att sova. I beskrivningen av denne mördares liv och död skriver Handberg med en glödgat vässad penna.

Nå. Nu är boken alltså nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är en viktig och intressant nominering. Men ska den få årets pris? Nej, inte enligt min mening. Det finns åtminstone en bok bland de nominerande som håller högre klass och är mer nyskapande. Jag återkommer om ett tag till en mer samlad bedömning av de nominerade böckerna. Men vill ge Världens yttersta platser. Judiska spår fyra stars av fem i betyg.

Lilla Augustpriset 2019.

Augustpriset är, som du förstås känner till, inte bara de litterära klasser som brukar uppmärksammas i press och andra medier – dvs. den för barn- och ungdomsböcker, den för fackböcker och den skönlitterära klassen, som ju brukar få mest publicitet. I skuggan av dessa tre klasser hukar sig LILLA AUGUSTPRISET, som är den tävlingsklass där unga litterära begåvningar mellan 16 och 20 år tävlar om din, min och en särskild jurys uppskattning. Och om pengar, förstås.

August vill just nu en enda sak ...

Vi kan alltså alla var med och påverka vem som blir pristagare i denna klass, som inte så sällan varit en plantskola för blivande författare. Bland de som nominerats genom åren vill jag gärna nämna Amanda Svensson, som också varit nominerad till stora Augustpriset för Välkommen till den här världen 2011 men märkligt nog - tycker jag - inte för årets underbara bok Ett system så magnifikt att det bländar. Men nog om det.

Så – bäste läsare av denna blogg – nu har du chansen. Den kommer aldrig tillbaka. Vill du påverka vem som skall bli årets vinnare i Augustprisets plantskola för blivande författare är det bara att klicka på denna länk (https://www.augustpriset.se/lilla-augustpriset) och sen bläddra dig fram lite tills du ser vilka som tävlar i år, läsa bidragen och sedan rösta. De flesta bidrag håller enligt min mening relativt hög klass och jag har också för egen del en ganska så klar favorit. Men vilken låter jag vara osagt.

... och det är att du ...

Men du får skynda dig – sista dag för att påverka vem som får priset är måndag 18 november. Så – lägg på ett kol. När våra röster är avlagda så sker det en slags sammanvägning mellan dessa och vad den särskilda juryn för klassen tycker. Och den lyckliga vinnaren får 15 000 kr att spendera på något nyttigt eller något roligt. Priset delas också ut samma dag och vid samma tillfälle som de Stora Prisen. Och jag kommer att sitta i Konserthuset och applådera åt vinnaren.

(Går du in på länken kommer du att se att det i år bara är unga kvinnor som tävlar. Det är som det brukar vara – dvs. kvinnor är kulturbärare. Det är allt mer de som skriver böcker, det är sedan länge de som läser. Vad fan gör vi män, undrar jag. Men det finns ju trots allt än så länge en och annan stofil till man som läser – jag känner en relativt väl, vill jag påstå – men ni som vet: förklara för mig varför det har blivit som det blivit).

Nå. Nog om det. Nu röster vi på Lilla Augustpriset. NU.

... röstar på hans Lilla Pris. Annars kommer han att hemsöka dig i dina drömmar. 

Patrik Svensson - Ålevangeliet.

Först som sist: vad betyder evangelium? I grunden har ju ordet, såvitt jag förstår saken, en religiös betydelse. Främst kanske den bibeltext som prästen eller någon annan läser i kyrkan strax före predikan, men kan också avse de fyra bibliska berättelserna om Jesu liv eller rent av det kristna frälsningsbudskapet mer generellt. Patrik Svensson kan med sin bok Ålevangeliet rimligen inte haft någon av dessa betydelser i bakhuvudet när han skrev sin bok eller gav den titeln. Snarare tror jag han tänkte sig en mer överförd innebörd av ordet – t.ex. en form av budskap eller kanske glädjande nyheter. Men i så fall är boken ändå ett evangelium med lite svarta sorgkanter.  Ålen har ju i dessa våra yttersta dagar, som Svensson nu beskriver detta märkliga djur, en ganska tuff tillvaro, om den inte rent av är utrotningshotad. Och de två personer i boken som är huvudfigurer i den utöver ålen, främst författaren själv som barn och hans pappa, levde väl åtminstone i Svenssons barndom under knapphetens kalla stjärna. Tänker jag mig. Men Svensson, eller någon av hans redaktörer, ville kanske inget märkligare än att få ihop en lite snärtig och intresseskapande titel. Och det är väl i så fall helt OK, menar jag. Nu heter boken i vart fall Ålevangeliet, med undertiteln Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk. Och den säljer tydligen som smör.

Men om nu ålen är att anse som lite gåtfull menar jag att detsamma lite grand också gäller själva boken Ålevangeliet. För frågan är ju vad det egentligen är för en slags bok. Är det en ren faktabok? Är den lite av en memoar eller barndomsskildring? Är den kanske en bok som skulle kunna klassas som en nutida modern arbetarskildring? Är det en slags mer allmän reflektionsbok med lite osorterade metafysiska inslag? Ja, svaret – jag menar förstås mitt svar – är att den är lite av allt detta. Och därmed skulle jag vilja påstå att den möjligen har hamnat lite fel när den nu placerats i Augustprisets fackboksdel. Den är svårplacerad, det medger jag, men jag tycker nog att den snarare borde ligga i den skönlitterära klassen. Särskilt om man beaktar att den är välskriven, välformulerad och bästa mening lättläst. Att Svensson som journalist väl behärskar det svenska språket och kan skriva klart men samtidigt enkelt om ibland komplicerade delar av ålens mystiska liv och död märks tydligt. Han kan dessutom samtidigt också närma sig ämnet från grunden och har uppenbarligen ägnat tid och kraft åt att verkligen gå till källorna i bokens faktadelar. Det är nästan så man får lite lust att på ett våra allmänna bibliotek – om man nu fortfarande kan hitta ett sådant – gå och läsa lite i Sydsvenskan där Svensson arbetar. Allt för att läsa andra texter av honom. 

Det slemmigaste av djur. (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Men vad är då en ål, kan man kanske undra. Ja, min högst personliga uppfattning är att det är ett för djävligt, äckligt, slemmigt djur som ingen levande människa borde kunna gilla att äta; eller ens hålla i. Och ändå gör ju folk det. Men det säger ju inget mer än att vi människor är ena underliga varelser. Men om du, min okända läsare av denna blogg, vill närma dig ålen får du allt läsa boken själv. Mycket händer från det att ett pilträdsformat ålayngel flyter med strömmarna från Sargassohavet och i sinom tid hamnar t.ex. på ålakusten i Skåne i det mörkaste av alla mörka ålamörker, bor där i decennier för att sedan plötsligt själv bestämma sig för att simma tillbaka till Sargassohavet och där på okänt sätt föröka sig och sedan dö. Och om allt detta, liksom vad genier som Aristoteles, Freud och andra gjort och tänkt om ålen, skriver Svensson intressant och tankeväckande. Men utan att jag för delen får lust att smaka på det satans djuret. Det har jag gjort i min ungdom. Det räcker. Mer säger jag inte om den saken.

Svensson anlägger i boken ett brett perspektiv på ålen alltifrån pappan asfaltläggarens liv och hans ålafiske med sonen till vad vetenskapen för dagen tror om ålen – dess liv och möjliga utdöende i närtid. Allt detta är alltså intressant och läsvärt – och kan det, slår det mig nu, rentav vara så att Svensson skrivit en ålens dödsruna. Kan så vara. Och är det kanske  därför den säljer så bra både nationellt och internationellt. Men det jag själv mest fäste mig vid i boken var nog när Svensson refererar till vad litterära giganter, av olika storlek och betydelse, sagt och skrivit om ålen. Jag tänker t.ex. på vad Gunter Grass skrev i Blecktrumman och Fritiof Nilsson Piraten i Bombi Bitt och jag – läs om du vågar. Det visar, om inte annat, vilken betydelse litteraturen kan han för våra liv och hur vi genom den kan få en bestående bild av de mest udda och kanske skrämmande företeelser som tänkas kan.

Nå. Jag vill gärna ge Ålevangeliet fyra stars av fem i betyg. Men ska den ha Augustpriset i fackboksklassen? Nej, inte om jag får bestämma. Men det var å andra sidan länge sen jag fick det. Så vem vet.

xxx

”Mängder av framstående forskare, liksom mer eller mindre entusiastiska amatörer, har studerat ålen utan att riktigt förstå sig på den. Några av den vetenskapliga historiens mest kända namn har försökt lösa ålfrågan utan att lyckas. Det är som om sinnena inte räckt till. Som om observation och erfarenhet i sig inte varit nog. Någonstans i mörkret och dyn har den trots allt lyck att gömma sig undan kunskapen. När det kommer till ålen har den annars vetande människan alltid i någon utsträckning varit utlämnad åt tron”.

Läs här om ålen. Om du vågar. 

Lotte Möller - Bin och människor.

Efter att ha läst tre i alla bemärkelser tunga och viktiga böcker som nominerats till Augustpriset i fackboksklasen (Alexandra Borgs och Nina Ulmajas Strindbergs lilla röda. Boken om boken och typerna, Anna-Karin Palms En biografi över Selma Lagerlöf och Ingrid Carlbergs Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris) som alla är nyskrivna, genomarbetade böcker med hög densitet kan det inte hjälpas att Lotte Möllers Bin och människor känns tunn och dessutom för mig relativt ointressant. Det är inte tu tal om annat än att Möller kan sitt ämne och väl fyller ut bokens undertitel (Om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker) men jag kan inte hjälpa – och detta trots att jag verkligen ansträngde mig – att jag inte kan uppbåda tillnärmelsevis det intresse för bin som Möller har eller hennes bok om dessa små ettriga djur. Sorry, men så är det.

Möller (Jag hittar ingen uppgift om fotograf). 

Lotte Möller - inhämtar jag på Wikipedia, all kunskaps moder - är en etablerad journalist och författare som arbetat på ett antal välrenommerade tidningar och också tidigare gett ut en handfull böcker, ofta med trädgårdsanknytning. Denna bakgrund märks i boken. Hon skriver väl, flyhänt skulle man kanske kunna säga, men för den delen inte alls ointressant. Men det vill till att man som läsare förmår hålla läsångan uppe för att intresset inte skall falna. Jag förmådde inte detta – må andra klara det bättre.

Stommen i boken, skriver Möller själv i ett förord, består av texter som hon skrev på 1980-talet. Dessa har sedan blivit ”startpunkter för utfärder i kulturhistorien och litteraturen, i gårdag och nutid”. Och det är en häpnadsväckande mängd kunskaper om stort och smått hon förmedlar till oss – t.ex. att påven Pius XII vid sin kröning hade en tiara formad som en bikupa, att Napoleon I vid sin egenhändiga kröning till kejsare hade en mantel broderad med bin, vad som hände den stackars benediktinermunken Broder Adam och hans sk hälsovin och mer därtill – men mitt intresse för boken ökar ändå inte påtagligt för den sakens skull. Och att jag skulle försöka mig på att skaffa en bikupa till trädgården känns mycket avlägset. Mycket. Men det är ju hursomhelst ett plus att Möller lyckats hitta ett citat från gamla Selmas Gösta Berlings saga som handlar om bin. Det hade jag själv helt glömt bort. Eller förträngt. Liksom tydligen Anna-Karin Palm för den delen.

Man kan uppenbarligen grotta ner sig i det mesta – bin och ålar t.ex. (det senare har jag från säker källa) men vad hjälper det om författarens intresse och kunskaper inte slår an på en sträng hos läsaren. Som nu i Möllers bok. Jag ger den - för hennes ambition, hennes djupa kunskaper om såväl historia som nutid, hennes trevliga personporträtt, hennes läsvänliga skrivsätt, de utmärkta illustrationerna och därmed också för bokens tilltalande formgivning – tre stars av fem. Men utgår från att en annan bok kommer att få Augustpriset i fackboksklassen. Det finns att välja på. Och då har jag ännu inte läst dem alla. Men strax.

xxx

Ur Afhandling om skånska biskötseln, 1759.

”Honung är ett balsamiskt väsende som äger den egenskapen att den torkar och även utdriver alla överflödiga vätskor, står emot förruttnelse, befordrar urin, löser det sega slemmet, stärker magen, fördriver svullnader, helar halsplågor, tjänar emot hosta och fler bräckligheter.”

Har inget med Möllers bok att göra. Men läsvärd ändå.