Anna-Karin Palm - En biografi över Selma Lagerlöf.

Jag har genom åren – eller, om man nu skall vara uppriktig – Jag har genom decennierna läst en och annan biografi över både samtida och dåtida sk storheter. Många av dessa har gett mig kunskaper och varit värdefulla att läsa av det skälet, men få har egentligen varit särdeles läsvärda rent stilistiskt. Här skiljer sig Anna-Karin Palms En biografi över Selma Lagerlöf - med underrubriken ”Jag vill sätta världen i rörelse” - ut på ett positivt sätt. Boken, vill jag gärna tillägga, har fått sin grafiska design av Nina Ulmaja. 

Den ger läsaren goda, om än förstås inte alla gånger nya, kunskaper om Lagerlöf och då både hennes författarskap och personliga liv och leverne. Samtidigt är den också skriven på ett sätt som gör att det märks att det är en författare som suttit bakom tangentbordet. Så är t.ex. tonfallet i boken påtagligt personligt och texten genomgående välformulerad och, inte minst, klar i både omdömen och analyser. Palm sätter också in Lagerlöfs liv i ett historiskt perspektiv, t.ex. vad gäller tidpunkten för när och hur vi fick allmän och lika rösträtt för kvinnor i Sverige – det skedde 12 år (sic) efter att hon fått Nobelpriset i litteratur och sju år (sic) efter att hon blivit invald i Svenska Akademien - vilket ger ett intressant perspektiv på vad som historiskt skett här i fosterlandet. Ett perspektiv som borde intressera inte bara de av oss som redan vet en del utan kanske framförallt den historielösa delen av befolkningen. Just den delen av våra samhällsmedborgare har en del att tugga i sig.

Nå. Men nu är boken inte bara en personligt hållen levande text utan, vill jag påstå, samtidigt ett populärvetenskapligt arbete med t.ex. intressanta fotografier, fotnötter, källhänvisningar, redogörelse för tidigare forskning och litteraturhänvisningar. Det är ju inte förutan att det märks att Palm studerat litteraturvetenskap och bedrivit forskarstudier i Uppsala innan hennes författarkarriär började. Det är allt detta som gör boken fullödig men det är samtidigt också delar av sådant som den måttligt intresserade kan lämna därhän och med fördel överlåta till andra läsare av boken. Förskräckes inte heller av bokens sidantal – den är på 675 sidor – utan nöj dig med mitt påstående här och nu att du läser i den vad du tycker är intressant, lämnar en del åt sidan och återkommer till annat när andan faller på. Och det kommer den att göra, är jag förvissad om.

Boken börjar, säger vi som vill göra oss lite märkvärdiga, in medias res. Vi börjar således inte läsningen med Lagerlöfs första stapplande barnasteg på Mårbacka utan vi hamnar rakt in i hennes debutbok Gösta Berlings saga. Och visserligen stannar vi där en bra stund, men det är ju klart att Palm efterhand ger oss en uttömmande beskrivning av Lagerlöfs barndom, ungdom, tid som lärare och så så småningom författarskap och vuxenliv. Och Nobelpris. Och ledamotskap i Svenska Akademien. Inget av detta är ju okänt, men Palms text och hennes ska vi kalla det författarblick gör läsningen redan från början obrutet intressant, vilket gäller inte minst de utförliga beskrivningarna och analyserna av Lagerlöfs böcker och hennes kämpande med att få ihop dem på ett för henne själv tillfredsställande sätt. Att Selma Lagerlöfs författarskap är stort och betydande både nationellt och internationellt belyser och motiverar Palm på ett ingående och övertygande sätt. Men det vet väl numera de flesta – den från visst samtida håll påklistrade sagotantsetiketten är ju borta sedan länge. Liksom den då ofta hävdade föreställningen att kreativitet och konstnärskap var förbehållet män. (Här hänvisar jag saklöst till boken eller din bokhylla. Denna text är ju ingen Lagerlöfbiografi utan ett anspråkslöst försök att sammanfatta en mycket bra och läsvärd bok som, det är min förhoppning, måste hamna under många julgranar alldeles i närtid).

Men en sak förvånade mig faktiskt vid läsningen och det är Lagerlöfs kärleksliv. Inte detta att hon var lesbisk, för det är ju ändå välkänt, utan hennes samtidigt pågående kärleks- och samliv med åtminstone två eller kanske tom tre kvinnor. I denna del var, som jag uppfattar det, Lagerlöf inte bara påtagligt egoistisk utan också ganska grym mot sin andra partner. Hennes egna intressen och behov gick uppenbarligen före kärleken och känslorna hos den för dagen sidsteppade kvinnan. Märkligt.

Boken. 

Palms En biografi över Selma Lagerlöf är ju som bekant nominerad till årets Augustpris i fackboksklassen. Det är den väl värd. Den är skriven med en litteraturvetares och författares handlag och blick – jag ger den förresten själv fem stars av fem i betyg – och ett pris som bästa fackbok skulle utan problem kunna motiveras och försvaras. Även om jag (för dagen) nog tycker att en annan bok, som jag också skrivit om här på min blogg, borde kunna sättas före. Men den som lever får se. Själv är jag glad att jag slipper sitta och välja.

xxx

”Jag föreställer mig: Hon går uppför den branta Malmskillnadsgatan med en packe böcker under armen. Flätan dunsar tungt på ryggen, hennes gång är haltande men lätt. Ivern i kroppen, i tanken. Septemberluften hög och klar över hustaken, hennes kjolkant sveper över de grå gatstenarna. Ljuden, lukten; droskorna skramlar förbi, klackar klapprar, rop och röster, duvornas tröga kuttrande, vedröken i luften. Lortvattnet i rännstenen, främmande kroppars avdunstningar när hon passerar dem på gatan. Storstadsmyllret. Septemberluften; kanske tänker hon på äpplen och saknar helt kort och svidande trädgårdens stillhet och hösten där hemma. Här är människor överallt, okända människor som hastar fram med tydliga mål, hon vet ingens namn eller historia. Ett förbiflimrande ansikte bara, någon hon möter, ser och genast glömmer. Hon har aldrig riktigt känt sig hemma i Stockholm, tycker staden är ful och stökig och obegriplig. Men hon behöver vara här nu för att bana sig en väg framåt.”

”Jag föreställer mig att det var som ett slags förvirrande berusning, att befinna sig i detta så helt nya sammanhang. De nya vännerna liknade inga kvinnor hon tidigare känt, de var storstadens döttrar, självsäkra och moderna, slagfärdiga och belästa. … För första gången i sitt liv måste hon anstränga sig intellektuellt för att hänga med, följa debatternas vågor och hävda sitt synsätt. Hon var inte längre den enda av sin sort – läsande, reflekterande, tänkande – och kunde inte lika enkelt blända. Jag föreställer mig att hon tyckte om att behöva anstränga sig; kamraternas intelligens ar som klippväggar hon kunde ta spjärn mot för att klättra ännu högre i sin egen tanke. Så drev de varandra framåt, vidare, uppåt.”