Ingrid Carlberg - Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris.

Ingrid Carlberg är en snart 60-årig journalist och författare. Under många år var hon en uppskattad journalist på Dagens Nyheter med undersökande och berättande reportage som sitt gebit, men det är väl först som författare hon blivit mer allmänt känd – jag menar hur många i tex det nedre av Skåneland, där jag själv kommer ifrån, läser DN. Inte många - där har man nog med att försöka orka sig igenom Sydsvenskan. I likhet med en hel del journalister började hon efter journalistiken att skriva barnböcker – för att vässa sin bokpenna, måhända – men uppmärksammad och uppskattad blev hon väl först med sina mer fackorienterade böcker. Hon har hittills skrivit tre sådan. Efter Pillret (2008), en reportagebok om antidepressiva läkemedel, fick hon bl.a. Guldspaden och en nominering till Augustpriset, för att efter nästa bok Det står ett rum här och väntar på dig, berättelsen om Raoul Wallenberg (2012) få Augustpriset. Nu med sin tredje fackbok Nobel. Den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris är hon återigen nominerad till Augusts fackpris. Visa mig den författare som kan visa upp ett motsvarande litterärt CV - tre böcker följda av tre Augustnomineringar och (hittills) en Auguststatyett. Imponerande. Särskilt som hon efter sin två första fackböcker dessutom fått tre andra välrenommerade kulturpris och ett hedersdoktorat.

Men något Augustpris kan Carlberg rimligen inte få för sin Nobelbok. Jag är ledsen att behöva säga det. Hennes ambition är det sannerligen inget fel på. Hon skriver själv att hennes vilja har varit att skriva den första oberoende boken om Nobel där primärkällorna både utnyttjas och redovisas. Och så sker onekligen. Allt undersöks, allt redovisas. Carlberg klarar sig förstås genom alla detaljer i Alfred Nobels liv och leverne och kommer helskinnad och levande ut på bokens sista sida. Men risken är ju att hon tappat en och annan läsare på vägen dit – läsarens ambition är nog hög på sid 1, men på sid 636? Hade jag inte fått hedersuppdraget att vara Augustambassadör för fackboksklassen hade jag antagligen skummat mig igenom en hel del sidor. Ursäkta mig, fru Carlberg, men så illa är det.

Kanske säger det mer om mig som läsare än om Carlberg som författare av Nobelboken. Kanske, kanske inte. I all text – att boken är välskriven och texten lättflytande behöver jag väl inte säga – syns personen Alfred Nobel i relativ helfigur. Vi får onekligen veta en hel del – som bokens titel utlovar – om varför han möjligen skulle kunna uppfattas som gåtfull (även om jag inte tycker att han är det; men jag är kanske okänslig) och om hans värld men förvånade lite om hans pris. Konflikten inom familjen om testamentet är ju känd sen tidigare liksom den stackars Carl David af Wirséns – och Svenska Akademiens – krumbuktande när man fick priset i knät. Det hade däremot varit intressant om Carlberg ägnat ett par sidor av bokens nu totalt drygt 600 åt vad som hänt med priset genom åren – från prisutdelarnas första stapplande steg i en för dem okänd värld till hur omvärlden ser på priset i dag. Och då menar jag förstås inte i första hand de dagsaktuella händelserna i Svenska Akademien och Nobelkommitténs ingripande vad gäller priset i litteratur för 2018 och 2019 utan jag hade gärna sett att vi fått en exposé över de olika prisen, dess betydelse för vetenskap och forskning, vilka misstag som gjorts and so on. Liksom om andra pris i omvärlden numera kan anses konkurrera om Nobelprisens betydelse.

Apropå Nobelkommittén. Jag undrar faktiskt vilken roll den gode – och gåtfulle – Lars Heikensten egentligen spelat för Carlbergs bok. Carlberg skriver själv i sitt tack till ett antal för bokens tillkomst viktiga personer följande: ”Särskilt tack till Lars Heikensten (som fick mig att damma av min gamla bokidé)”. Vad betyder det? Antagligen inget mer än att han får ett artigt och egostärkande omnämnande.

Nå. Jag vill gärna ge boken fyra stars av fem i betyg för Carlbergs oförtröttliga arbete i all värdens arkiv, själva hennes uppsåt med boken, hennes förmåga att kunna manövrera sig genom mängden av oftast intressanta detaljer i Alfreds liv, hennes goda stilistiska förmåga och hennes närmast vetenskapliga ansats med boken. Hennes ork att skriva var däremot större än min som läsare, men det säger ju sannolikt mer om mig än om henne. Något Augustpris tror jag inte att hon får denna gång. Men vad vet man. Och du - min okände läsare av denna blogg – ska självklart köpa eller låna boken och tycka något om den själv.