Liza Marklund - Stormberget.

Så har jag då läst Stormberget – Liza Marklunds tredje och sista del av det som tydligen skall kallas Stenträsktrilogin. Tre frågor tränger på i min trötta hjärna och pockar på ett svar: varför har jag överhuvudtaget läst denna bok; varför kallar sig Eva Elisabeth för Liza; hade jag tyckt annorlunda om boken om den utspelats sig i låt oss säga i Trumpland i det innersta av det gamla cowboy- och våldslandet USA.

Ja tre frågor och tre svar. Boken är uteslutande läst för att jag gjort en felbeställning i Ad Libris och jag, när jag nu hade den i min hand, tyckte den skulle passa bra som tröstläsning i det helvetesväder som rått i mina trakter den senaste tiden och man ändå inte kan gå ut annat för än snabba – snabba och snabba förresten, snarare långsamma gammelmansstapplingar på de icke sandade glashala trottoarerna – men alltså promenader för livsuppehållande inköp av mat i Konsumbutiken; gåtan Eva Elisabeth har jag inget svar på; men det är inte omöjligt att jag kanske kunnat tycka att själva storyn haft ett uns större trovärdighet om den utspelats i det skjut- och mordgalna USA.

För i detta Stenträsk med omgivningar begås genom decennierna det ena brottet efter det andra, skjuts den ena fienden efter den andra till döds, slår man den ena efter den andra på käften, puttas den ena efter den andra ner i Storforsen, begås en häpnadsväckande rififikupp mot den allmänna fienden Vattenfall där rånarna får en oerhörd massa pengar och – inte minst – kastas en nyss skjuten och tillika misshandlad fiende ner i den bottenlösa myren med en påle rakt genom hjärtat för att aldrig mer dyka upp igen.

Tror mördarna. Hoppas mördarna. Men se det är just det som sker en midsommar åratal senare när solen flödar som ihärdigast och lyckan borde stråla mot envar. Inte minst mot polischefen Wiking som står och håller en kvinna i handen och känner sig osannolikt lycklig medan han tittar på sina barn och barnbarn som lekar de vanliga oskyldiga midsommarlekarna. Den kvinna han håller hårt i handen är hans försvunna hustru som, det är vad man tror, dränkt sig i myren för länge sedan och som nu, det är vad man allmänt tror ett ögonblick eller två, helt sonika alltså ploppat upp från den dyiga myren. Fast stendöd förstås.

Om denna kvinna måste jag skjuta in en förklarande parentes. Som gift med polisen Wiking och mor till deras barn hette hon Helena. Nu med Wikings hand i sin kallar hon sig Alice. Men frågan är om hon inte egentligen heter Vladlena. Hon gör nog det. Bakgrunden till detta är inte beskriven i en handvändning, men har att göra med att det gamla Sovjet ville ha en spion i Sverige. Det blev Vladlena som i sinom tid blev Helena och som sedan – och nu har det gått åratal – av för mig lite diffusa skäl blev kallad tillbaka till det gamla goa kommunistlandet, men som innan dess förstås var tvungen att föranstalta om sin egen död genom påhittad egendränkning i myren. Men väl tillbaka där i landet of hope and glory börjar hon så småningom en synnerligen komplicerad egen planering som gör det möjligt för henne att omsider återkomma till Sverige och nu som dataspecialisten Alice Eriksson. Och så småningom kommer hon alltså att stå vid en midsommarfest och hålla sin gamle man Wiking i handen, om än då opererad lite varstans i kroppen för att inte bli igenkänd av de andra. För att sedan efter ett bra tag åter försvinna bort från honom. Varför? Rädd för att bli avslöjad och kanske tom dödad av kommunisterna i Ryssland, gissar jag. Men vart tar hon då vägen? Vem vet. Men kanske återkommer Marklund till henne i en kommande bok. Hon skriver nämligen lite hotfullt på Stormbergets sista mening att ”vad som hände med Alice, det är en helt egen berättelse”. Kanske, men nu är jag ute på tunn is, kanske får vi då också veta vad som hände med de pengar som en gång stals från Vattenfall. Alice vet ju, och varför hon vet det tänker jag inte berätta här, var pengarna är.

Ja herregud – ni hör ju hur osannolikt allt detta låter i min korta – allt för korta - summering. Men vad vet man egentligen vad som händer i världar man inte vet något om. Svaret är: ingenting. Jag kanske inte ens har fattat riktigt vad Marklund skriver. Vilket inte är helt osannolikt.

Nå. Men tillbaka till Stormberget, boken. Marklund har här en vällovlig ambition att sammanfatta och förklara ett komplicerat familjemönster som sträcker sig över tre böcker och vad grann- och familjerelationer kan orsaka på både gott och ont när mycket går åt helvete. Och då måste man som läsare vara på tårna, annars går det som för er Bokhållare som i de återkommande sammanfattningarna från olika tidsperioder i Stormberget, som väl alla syftar till att få ihop nutid med dåtid eller om det är tvärtom, lätt går vilse bland alla gamla gubbs som nästan alla genom decennierna heter antingen Gustav eller Wiking. Och där farfar, far och son dessutom alla blir polischef, eller åtminstone polis, i den lilla hålan. Tala om nepotism. Men du, bäste läsare av detta inlägg, är förstås som bokläsare av en annan sort – en som kan hålla god ordning på allt och alla och har hjärncellerna i god läsordning. Tur att ni finns.

Vi andra får, när frågan kommer till läsbetyg, sätta en blank och mager trea av fem. Och ändå, det vill jag gärna ha sagt, skriver Marklund en inte oäven bok med ett rappt, kort och kärnfullt språk. Välskriven alltså. Det som händer inom och mellan familjerna beskriver hon på ett sätt som, givet förutsättningarna, inte heller är helt osannolikt. Liksom för den delen alla kärlekskomplikationer. Staten Sveriges övergrepp på sina glesbygdsinvånare när man torrlägger den ena älven efter den andra är utmärkt och tom lite skakande beskrivet. Kuppen mot Vattenfall är riktig bra och tom lite spännande skriven, också i den del som senare är ett slags efterspel till kuppen. Hennes ambition att guida oss läsare genom hela hennes sammantagna historia är, märker jag nu när jag sitter och rekapitulerar storyn för mig själv, dessutom ganska så imponerande, även om boken nog förutsätter en läsare som är lite mer intresserad av själva berättelsen än er Bokhållare var denna gång.

Det enda jag undrar när boken nu är utläst är vad Lotta Olsson, deckarfantomen i DN, tycker om den. Antagligen annorlunda än mig. Hon brukar märkligt nog göra det. (Hon var lite ljum i sitt omdöme hon också, har jag nu läst). Kanske ska man sluta läsa deckare, slår det mig. De verkar vara både komplicerade och svåra att läsa och förstå. Åtminstone om man är på ett tröttsamt humör.

God Jul förresten bäste läsare som orkat ända hit.

Alla fotografer okända för mig. 

 

Olga Tokarczuk - Empusion.

Stämmer det som det ibland sägs, nämligen att Nobelpriset i litteratur är en dödskyss för ett författarskap. Kanske, vad vet jag, för den överblicken över ett stort antal författarskap har jag verkligen inte. Kanske Björn Wiman, allvetaren på DN har? Men om – stämmer det i så fall på Olga Tokarczuk när hon nu på svenska gett ut Empusion, sin första bok efter det att hon fick priset 2019. (Fortsätt läs om du vill veta vad jag tycker om den saken).  

Av henne har jag läst ett antal böcker efter det att hon fick priset (och då står ändå hennes gigantiska över 1000 sidor långa Jakobsböckerna och stirrar anklagande på mig i hyllan över ännu oläst). Det är ju så att många goda författarskap gömmer sig i den ofantliga mängden av böcker som publiceras och så helt plötsligt lyfts ett av dem fram av Akademien och ger oss i bästa fall läsupplevelser som vi inte visste att missat. Ta tex Annie Ernaux, Abdulrazak Gurnah, Kazuo Ishiguro – och inte minst Tokarczuk – för att nu bara ta ett par författarskap som i detta nu rinner upp i minnet denna tröstlösa slaskiga fredag då denna text skrivs. Fler skulle förstås kunna nämnas – men.

Men denna text skall nu handla om Empusion som kom på svenska i år, dvs 2023. Vi får följa ett antal män, och för den delen en yngling, som år 1913 vistas på ett sanatorium för lungsjuka i nedre Schlesien, som väl nu tillhör Polen. Ynglingen, han heter Mieczyslaw Wojnicz, för under den tid han är där mer eller mindre intressanta samtal med de andra lite äldre herrarna om både det ena och det andra, mest om kvinnor kommer det att visa sig. Han, som aldrig varit när en kvinna, får då höra de mest häpnadsväckande saker av de andra männen. Om dessa påståenden om kvinnorna skulle föras i nutid i möblerade rum skulle de alla omedelbart bli föremål för, ja för vad – att få ett berättigat slag på käften kanske. Och omskolning. Men, det måste jag säga, delar av det som i övrigt diskuteras, tex demokrati, socialism, konst, den egna identiteten inte minst och en del annat, är inte ointressant. Inte alls. Om man kommer ihåg att året är 1913.

(I en avslutande kommentar skriver Tokarczuk att samtliga misogyna åsikter om kvinnor och deras plats i världen är parafraser på texter som hon läst av ett antal manliga författare. Hon nämner då bla allas vår August Strindberg. Någon som är förvånad?).

Men även annat händer. Det mest dramatiska är kanske att hustrun till föreståndaren på sanatoriet dör nästan i omedelbar anslutning till att ynglingen anländer. Mördad? Kanske. Och hörs det inte mystiska ljud lite varstans i själva byggnaden? Jovisst. För att nu inte tala om vad som tycks utspela sig i skogarna kring sanatoriet. Vad gör tex de kolare eller sotare som av och till kommer in i berättelsen om dagarna, eller kanske snarare kvällarna och nätterna? Och damen med hatten, vad om henne? Ja lite mystiskt tycks det vara. Men intressant? För all del. Och dessutom lite dramatiskt av och till kan man väl ändå tycka.

Men det mest dramatiska, och för mig lite oväntade, även om små anspelningar finns lite varstans i berättelsen, är väl att ynglingen på romanens sista sidor iklär sig den döda kvinnans kläder, tar hennes pass och byter namn till hennes. Och försvinner ur berättelsen medelst en droska. ”Efter kriget for hon till Berlin och där upphör alla spår efter henne”. Tja.

Det här låter ju kanske inte så vidare värst intressant och trovärdigt. Och är det väl inte heller. Men – det har jag skrivit tidigare om en annan av de böcker jag kommenterat här – sådant som för oss lite trögrörliga kan uppfattas som just obegripligt, och bland kanske tom motsägelsefullt, ändå kan ha sitt värde för läsaren. Nämligen om författaren kan använda sitt språk på ett sådant sätt att berättelsen, trots betänkligheter vad gäller själva storyn eller i vart fall delar av den, kan vara läsvärd. Att berättelsen på så sätt lyfter. Och det kan, det vill jag betona, Tokarczuk. Hon skriver snart sagt glimrande, säger jag som inte är rädd för överord. Hon skjuter också av och till in sin egen kommenterande berättarröst som ett ”vi” i storyn, vilket känns lite uppiggande. Men en fråga måste ställas. Vad vill hon med Empusion? Kanske bara att visa oss läsare att hon kan, kan få ihop en väl läsbar bok utan något särskilt syfte. Annat än att ge läsaren en god läsning under ett par timmar. Om så – gott nog.

Jag ger därför Empusion, trots allt, fyra stars av fem i läsbetyg. Och därmed har väl alla dödgrävare som ryar om Nobelprisets negativa effekter visat sig ha fel. Igen.

Samtliga fotografer okända för mig.