Håkan Nesser - Schack under vulkanen.

Säga vad man vill om Håkan Nesser, men flitig är han. Hans senaste bok Schack under vulkanen är, om jag nu räknat rätt, hans 34 bok sedan debuten 1988 och hans sjunde i serien om de två kommissarierna och sammanboende paret Barbarotti och Backman. Jag har läst de flesta. Och undrar i stort sett varje gång varför jag har gjort det. Han har sedan länge enligt min mening lagt förmågan att överraska läsaren bakom sig och hans böcker – utan varje jämförelse i övrigt mellan de två författarna - har mer och mer blivit för mig vad Olle Hedbergs en gång var för mina svärföräldrar – dvs en bok att köpa, oftast raskt läsa, fortare ändå stoppa in i bokhyllan och sen glömma. Och gå vidare till en viktigare och mer angelägen författare.

Han skriver ju för all del ganska så bra rent stilistiskt, den gode Nesser. Något annat vore ju för all del nästan omöjligt att tänka sig efter en så lång författarkarriär och om man dessutom kommer ihåg hans bakgrund som lärare, men – och det är ju faktiskt ganska märkligt – någon dialogens mästare är han verkligen inte. Om samtalen mellan paret Barbarotti/Backman vore hämtade från verkliga livet, skulle jag nog rekommendera ett par besök hos en familjerådgivare. Något mer krystat och styltigt får man leta efter, åtminstone i litteraturen. Och det där gullipluttandet mellan paret – nä, fy fan säger jag bara.

Men han kan ju fortfarande konstruera och också oftast i huvudsak sy ihop en story på ett ganska så tilltalande och trovärdigt sätt. Hur många kan det? Och ändå – ändå är det något som skaver i hans böcker. Jag tror att det är tonfallet i dem under de senaste åren. Det känns för mig som om han vill visa att han fortfarande kan, fortfarande kan få ihop något läsvärt och för en kriminalroman någorlunda intressant. Men samtligt känns det för mig som om han – som nu i Schack under vulkanen; hitta på hyfsat spännande titlar kan han däremot tveklöst – som om han romanen igenom alltmer trampar vatten och sen, när orken och intresset tryter, snabbare än vad vi som läsare önskar oss helt enkelt avslutar romanen. Kanske är jag orättvis.

Kanske. Men för min del skulle jag önskat att det i Schack under vulkanen påstådda relationsproblemet mellan kommissarierna helt hade tagits bort eftersom det inte tillför storyn något som helst av värde och att Nesser istället hade utvecklat hur mördarens son – jag är nu medvetet luddig eftersom jag inte vill anklagas för att spoila – tänkte när han tvingades in i sin bisarra roll och att Nesser gärna kunde ägnat lite utrymme åt vad som sker med honom i framtiden; för mig räcker det inte att Nesser låter denne son komma till tals i ett par kursiverade rader insprängda i boken. Dessutom kunde han ju ägnat lite tid och kraft åt att göra mördarens motiv lite mer trovärdiga och synliga. Och samtalen med de mördade författarnas barn när de måste få klart för sig inte bara att de är just mördade utan också mördarens skäl till att ta dem av daga hoppar Nesser helt över. Skälet kan ju bara vara att han inte tror sig om att kunna klara av detta på ett trovärdigt och litterärt tilltalande och sammanhållet sätt. Och det tror inte jag heller.

(För, som han skriver på ett ställe i boken, så är det ”… bara ur det egna skafferiet man kan hämta stoff till stora romaner”. Börjar han rentav känna att det börjar bli lite tomt?).

Då är det ju lättare att spränga in ett par rader där Barbarotti - helt skilt från vad som sker i själva storyn – för ett par av sina återkommande s.k. samtal med vår herre. Samtal som by the way är helt meningslösa. Men gullipluttande. Och det tycks räcka för Nesser.  

Sen har ju tydligen Nesser nu efter över 70 fyllda och med en massa storsäljande böcker bakom sig kommit till den punkt i författarlivet där han menar sig behöva hänvisa till tidigare verk. Varför annars upprepade gånger referera till tex Borkmans punkt och för den delen Det grovmaskiga nätet. Och detta djävla ord LUGUBER, varför måste det in i varje samtidsroman, nu också hos Nesser. Jag undrar bara. Med rätta, vill jag ha sagt. Nu är det sagt.

Nå. Vad kan då Schack under vulkanen få för betyg av en annan gammal man. Det är nämligen inte bara Nesser som har fyllt 70, minsann. Tre stars av fem och inte en star mer får det bli. Men Nesser tröstar sig väl med att boken säljer bra, gissar jag. Gråter sig till söms över vad en sur generationskamrat tycker tror jag hursomhelst inte att han gör.

  

Hanna Nordenhök - Det vita huset i Simpang.

 

I Det vita huset i Simpang ger oss Hanna Nordenhök en beskrivning inte bara av en undergångsvärld i 1930-talets nederländska Ostindien utan också, och framförallt, en initialt nästan skissartad men efterhand allt mer närgången skildring av en familjs undergång. Livet i den lilla familjen präglas av övergivenhet, tristess, sjukdom. Och hemligheter. Och gäckade drömmar och förhoppningar.

När berättelsen börjar driver pappan en slags sockerodling i landet medan mamman lever det sysslolösa rikemansliv man kan leva om de rätta betingelserna finns. Efterhand får man två barn – en flicka med goda förutsägningar att klara livet och en pojke som inte har det. Och mamman då? Ja, hennes liv kommer att präglas av ensamhet, oförlösta konstnärsdrömmar och psykisk och fysisk ohälsa, inte minst den syfilis som hennes man smittar henne med. Och också skam och skuld för ett övergrepp som sonen begår mot en ung oskyldig tjänsteflicka.  

Barnen lämnas i stort sett ensamma att utforska livet och tillvaron – mamman är präglad av sjukdom, pappan ständigt frånvarande; vi läser alltså om en familj i långsamt med obönhörligt förfall. När så kriget kommer flyr mamman med barnen hem till sin familj i Sverige. Hem till en, som jag uppfattar det, utdragen undergång för henne och barnen. Ja, herregud, tänker jag, så kan det väl bara hämpa sig i en roman. Förhoppningsvis. Men är inte det ett av skälen till att vi läser romaner – att få ett möjligt liv skrivet på näsan och sen fundera över om författaren kan göra det troligt eller inte, göra det intressant eller inte, göra det läsvärt eller inte. Kanske göra det möjligt att dra lärdomar av.

Och detta kan Nordenhök i hög grad enligt min mening. Hennes språkhantering är, om än stundtals svårfångad, lysande. Hennes sätt att kalla personerna vid olika namn beroende på omständigheterna och med återkommande tidsförskjutningar i berättelsen kan stundtals vara krävande för läsaren men hela hennes romanbygge är imponerande. Mycket i roman är också tilltalande förbryllande och samtidigt fascinerande och den ton, förstärkt av den boken igenom uttrycksfulla prosan, som Nordenhök lagt an i sin roman kommer sannolikt att vibrera också i dig, min okände läsare av denna blogg, länge än efter läsningen. Det är därför jag för min del ger Det vita huset i Simpang fem stars av fem i betyg.

(Det finns en hel del i Det vita huset i Simpang som påminner om Nordenhöks förra roman Promenaderna i Dalby hage. Läs också den, blir mitt välmenande råd).

Hans Gunnarsson - Bormann i Bromma.

Om man nu råkar bo i Bromma, vilket man gör, så var det nästan omöjligt att inte för bara skojs skull köpa Hans Gunnarssons senaste bok novellsamlingen Bormann i Bromma. Förstås inte för att jag trodde den skulle handla särskild mycket, om ens alls, om Bromma, och det gjorde den ju inte heller, utan kanske mer för att den möjligen skulle kunna handla om den gamle kände nazisten Martin Bormann, Hitlers privatsekreterare och ställföreträdare, vilket den emellertid inte heller gjorde mer än mycket indirekt. Så kan det gå till i litteraturens värld. Men vad handlar den om då?

Ja om jag det kunde säga. Jag tror helt enkelt att Gunnarsson vill ge oss en handfull noveller där han tryckt örat mot både samtiden och förgången tid, men där hans avsikt i huvudsak bara är att roa läsaren för stunden, och det är ju absolut inget fel i det, även om åtminstone ett par av novellerna har ett påtagligt mörkt stråk. Stilistiskt är novellerna påtagligt lika varandra och också till sin själva uppbyggnad tycks de vara hämtade ur samma mall. Det blir lite tröttsamt.

Kan man då ana eller rentav se något gemensamt mellan novellerna, någon stämning, någon avsikt, någon mening? Det kan man kanske om man skulle vara på det humöret. Själv får jag emellertid för mig att Gunnarsson skriver dem i huvudsak bara för att visa att han kan. Visa att han klarar hantverket på ett hyfsat bra sätt och att han nöjer sig med det. Att han alltså nöjer sig med att visa oss läsare att han är en habil författare som kan sitt hantverk. Och vem är jag i så fall att ha en annan uppfattning om vilken ambition Gunnarsson har eller borde ha? Men ändå är det väl så att Gunnarsson också ger oss en liten bild av det gamla folkhemmet? Tror det.

Åtminstone en av novellerna tycker jag är mycket bra och där Gunnarsson med ett skevt grundackord i tonen visar att han kan mer än vad jag menar han visar i de övriga. Jag tänker på #Brottarstugan. Där får vi läsa om ett gubbgäng som av en slump, eller inte, träffar på en ung flicka när de bastubadar och av henne provoceras, eller inte, till att ha ett gruppsexumgänge för att sedan i skam och förnedring över detta mördar, eller inte, henne. Dör gör hon i vart fall. Omständigheterna tycks tala till gubbsens nackdel. Dömda blir de hursomhelst. Åtminstone en av dem tar sedermera livet av sig i fängelset. Här har Gunnarsson en annan ton och ett annat allvar och dessutom stilistiskt en helt annan uppbyggnad än han visar oss i de övriga novellerna. Gubbarnas futtiga liv lyser klart för oss i all sin ynklighet liksom deras stammande försvarstal.

Varje novell är vackert illustrerad med en återgiven målning av konstnären Martin Wickström vilket ger Bormann i Bromma en liten extra tyngd. Betyg då? Ja en tre stars av fem blir bra om än det kanske är i minsta laget. Men vem bryr sig? Inte många. Knappt ens jag själv. 

Sofi Oksanen - Hundparken.

 

”De långsamt gående pensionärerna … behövde ett svepskäl för att gå ut” skriver Sofi Oksanen på ett ställe i sin senaste bok. Det känner man ju igen. Liksom att de långsamt tänkande pensionärerna kan behöva en spark i röven för att komma i gång med en text även om den bok man tänker skriva om skulle vara aldrig så bra. Som nu Oksanens Hundparken. Varför är det så? Ja, endast gud vet. Han är ju allvetande. Själv tycker man ju bara att det känns frustrerande och inte så lite enerverande.

För Hundparken är bra och läsvärd. Det är en komplicerad och sammansatt bok med många teman, olika tidsperspektiv och infallsvinklar över mänskligt liv och levande. Och död. Och kanske kärlek, vad vet jag. I centrum står Olenka och Darja vars liv och öden korsas mer en gång. Båda kämpar för en överlevnad och ett bättre liv än det korrumperade och kommunistiska Ukraina kan erbjuda. Båda förstår och accepterar att slagfältet då är kvinnokroppen.

Den ena kvinnan säljer sina ägg och den andra administrerar detta så att barnlösa kvinnor i väst mot pengar kan bli befruktade och i bästa fall föräldrar. Cyniskt och hjärtlöst på ett sätt; på ett annat inte. Men verksamheten utspelar sig mot en fond av skör lojalitet, förtroenden som ges och sviks, bitterhet gentemot den som har och inget ger och efterhand en längtan som ekar i allt tommare bröst. Och ett mord på en av kvinnornas pappa som gjorde vad han kunde för att komma undan kommunisttidens koldammsstinkande helvete, men misslyckades. Men hans misslyckande drabbar de efterlevande intill tredje led.

Kan detta då sluta lyckligt? Nej. Nog sagt om det.

Men som läsare av Hundparken vill man dröja vid och följa kvinnornas öden. Det är ingen lättläst bok i den meningen att intrigen skulle vara genomgående enkel att följa eller kanske ens att acceptera i alla delar. Så är det inte. Men Oksanens handlag med storyn och hennes språkhantering och skarpa, precisa prosa gör boken mer än läsvärd. Fem stars av fem får det bli i betyg. Kommentaren är kort, vad gör det, ety bokens efterbörd lång, vilket är viktigare.