I Det vita huset i Simpang ger oss Hanna Nordenhök en
beskrivning inte bara av en undergångsvärld i 1930-talets nederländska
Ostindien utan också, och framförallt, en initialt nästan skissartad men
efterhand allt mer närgången skildring av en familjs undergång. Livet i den
lilla familjen präglas av övergivenhet, tristess, sjukdom. Och hemligheter. Och
gäckade drömmar och förhoppningar.
När berättelsen börjar driver pappan en slags sockerodling i
landet medan mamman lever det sysslolösa rikemansliv man kan leva om de rätta
betingelserna finns. Efterhand får man två barn – en flicka med goda förutsägningar
att klara livet och en pojke som inte har det. Och mamman då? Ja, hennes liv
kommer att präglas av ensamhet, oförlösta konstnärsdrömmar och psykisk och
fysisk ohälsa, inte minst den syfilis som hennes man smittar henne med. Och också
skam och skuld för ett övergrepp som sonen begår mot en ung oskyldig tjänsteflicka.
Barnen lämnas i stort sett ensamma att utforska livet och
tillvaron – mamman är präglad av sjukdom, pappan ständigt frånvarande; vi läser
alltså om en familj i långsamt med obönhörligt förfall. När så kriget kommer flyr
mamman med barnen hem till sin familj i Sverige. Hem till en, som jag uppfattar
det, utdragen undergång för henne och barnen. Ja, herregud, tänker jag, så kan
det väl bara hämpa sig i en roman. Förhoppningsvis. Men är inte det ett av
skälen till att vi läser romaner – att få ett möjligt liv skrivet på näsan och
sen fundera över om författaren kan göra det troligt eller inte, göra det
intressant eller inte, göra det läsvärt eller inte. Kanske göra det möjligt att
dra lärdomar av.
Och detta kan Nordenhök i hög grad enligt min mening. Hennes
språkhantering är, om än stundtals svårfångad, lysande. Hennes sätt att kalla
personerna vid olika namn beroende på omständigheterna och med återkommande tidsförskjutningar
i berättelsen kan stundtals vara krävande för läsaren men hela hennes
romanbygge är imponerande. Mycket i roman är också tilltalande förbryllande och
samtidigt fascinerande och den ton, förstärkt av den boken igenom uttrycksfulla
prosan, som Nordenhök lagt an i sin roman kommer sannolikt att vibrera också i
dig, min okände läsare av denna blogg, länge än efter läsningen. Det är därför
jag för min del ger Det vita huset i Simpang fem stars av fem
i betyg.
(Det finns en hel del i Det vita huset i Simpang som
påminner om Nordenhöks förra roman Promenaderna i Dalby hage. Läs också
den, blir mitt välmenande råd).
Hanna Nordenhök har jag aldrig läst, men det måste jag absolut göra. Hon verkar mycket intressant. Tack för tipset!
SvaraRadera