Håkan Nesser - Schack under vulkanen.

Säga vad man vill om Håkan Nesser, men flitig är han. Hans senaste bok Schack under vulkanen är, om jag nu räknat rätt, hans 34 bok sedan debuten 1988 och hans sjunde i serien om de två kommissarierna och sammanboende paret Barbarotti och Backman. Jag har läst de flesta. Och undrar i stort sett varje gång varför jag har gjort det. Han har sedan länge enligt min mening lagt förmågan att överraska läsaren bakom sig och hans böcker – utan varje jämförelse i övrigt mellan de två författarna - har mer och mer blivit för mig vad Olle Hedbergs en gång var för mina svärföräldrar – dvs en bok att köpa, oftast raskt läsa, fortare ändå stoppa in i bokhyllan och sen glömma. Och gå vidare till en viktigare och mer angelägen författare.

Han skriver ju för all del ganska så bra rent stilistiskt, den gode Nesser. Något annat vore ju för all del nästan omöjligt att tänka sig efter en så lång författarkarriär och om man dessutom kommer ihåg hans bakgrund som lärare, men – och det är ju faktiskt ganska märkligt – någon dialogens mästare är han verkligen inte. Om samtalen mellan paret Barbarotti/Backman vore hämtade från verkliga livet, skulle jag nog rekommendera ett par besök hos en familjerådgivare. Något mer krystat och styltigt får man leta efter, åtminstone i litteraturen. Och det där gullipluttandet mellan paret – nä, fy fan säger jag bara.

Men han kan ju fortfarande konstruera och också oftast i huvudsak sy ihop en story på ett ganska så tilltalande och trovärdigt sätt. Hur många kan det? Och ändå – ändå är det något som skaver i hans böcker. Jag tror att det är tonfallet i dem under de senaste åren. Det känns för mig som om han vill visa att han fortfarande kan, fortfarande kan få ihop något läsvärt och för en kriminalroman någorlunda intressant. Men samtligt känns det för mig som om han – som nu i Schack under vulkanen; hitta på hyfsat spännande titlar kan han däremot tveklöst – som om han romanen igenom alltmer trampar vatten och sen, när orken och intresset tryter, snabbare än vad vi som läsare önskar oss helt enkelt avslutar romanen. Kanske är jag orättvis.

Kanske. Men för min del skulle jag önskat att det i Schack under vulkanen påstådda relationsproblemet mellan kommissarierna helt hade tagits bort eftersom det inte tillför storyn något som helst av värde och att Nesser istället hade utvecklat hur mördarens son – jag är nu medvetet luddig eftersom jag inte vill anklagas för att spoila – tänkte när han tvingades in i sin bisarra roll och att Nesser gärna kunde ägnat lite utrymme åt vad som sker med honom i framtiden; för mig räcker det inte att Nesser låter denne son komma till tals i ett par kursiverade rader insprängda i boken. Dessutom kunde han ju ägnat lite tid och kraft åt att göra mördarens motiv lite mer trovärdiga och synliga. Och samtalen med de mördade författarnas barn när de måste få klart för sig inte bara att de är just mördade utan också mördarens skäl till att ta dem av daga hoppar Nesser helt över. Skälet kan ju bara vara att han inte tror sig om att kunna klara av detta på ett trovärdigt och litterärt tilltalande och sammanhållet sätt. Och det tror inte jag heller.

(För, som han skriver på ett ställe i boken, så är det ”… bara ur det egna skafferiet man kan hämta stoff till stora romaner”. Börjar han rentav känna att det börjar bli lite tomt?).

Då är det ju lättare att spränga in ett par rader där Barbarotti - helt skilt från vad som sker i själva storyn – för ett par av sina återkommande s.k. samtal med vår herre. Samtal som by the way är helt meningslösa. Men gullipluttande. Och det tycks räcka för Nesser.  

Sen har ju tydligen Nesser nu efter över 70 fyllda och med en massa storsäljande böcker bakom sig kommit till den punkt i författarlivet där han menar sig behöva hänvisa till tidigare verk. Varför annars upprepade gånger referera till tex Borkmans punkt och för den delen Det grovmaskiga nätet. Och detta djävla ord LUGUBER, varför måste det in i varje samtidsroman, nu också hos Nesser. Jag undrar bara. Med rätta, vill jag ha sagt. Nu är det sagt.

Nå. Vad kan då Schack under vulkanen få för betyg av en annan gammal man. Det är nämligen inte bara Nesser som har fyllt 70, minsann. Tre stars av fem och inte en star mer får det bli. Men Nesser tröstar sig väl med att boken säljer bra, gissar jag. Gråter sig till söms över vad en sur generationskamrat tycker tror jag hursomhelst inte att han gör.