Andreas Lundberg - Ofarbar tystnad.

 

Ofarbar tystnad är andra delen av den romantrilogi som Andreas Lundberg skrivit och som inleddes med Storm i den pelare som bär. I första delen beskriver Lundberg den helvetestid som han levde i under sin tid på Sahlgrenska sjukhusets låsta psykavdelning. Hans text är skakande och djupt berörande.

Om Storm i den pelare som berör beskriver tiden som ledde till Lundbergs djupa depression, och framför allt hans sjukhusbehandling för den, läser vi i Ofarbar tystnad främst om en kortare tid efter utskrivningen när han bodde på dominikansystrarnas kloster i Skåne. Han famlar fortfarande i tillvaron. Han är fortfarande i behov av medicinskt och annat professionellt stöd. Hans bitterhet gentemot sin före detta fru, som bara skymtar i den förra boken, upplever jag nu som mer avgörande för honom. Och han tycks tro att vägen framåt och uppåt för honom kan finnas i religionen – inte så mycket i knäböjandet framför den korsfästa kristus som i texter av gamla, inte minst kvinnliga, mystiker. Men kan han ha rätt i detta?

Vad vet jag om det? Inget, förstås. Men det verkar svårt att tro. Vi söker väl alla en slags vägledning i våra futtiga liv och skakar väl alla mer eller mindre desperat den kompass vi valt för att hitta en riktning för det, och detta inte minst då kompassnålen tycks irra än hit och än dit och framför allt i en riktning vi inte förstår eller accepterar. Men skulle nålen stilla sig och våra inre demoner likaså om vi tilltror mystiska krafter utom oss? Ja, jag tror ju inte det. Men om andra gör det – so what. Var och en blir väl lycklig på sin fason.

Eller var och en lurar sig väl på sitt sätt. Fast värst kanske de har det som känner fantomsmärtorna efter en gud som bara tiger. Som jag uppfattar att Lundberg har det där han sitter i den kala cellen i klostret. ”Gud är inte någon tröst utan ett rytande mysterium i hjärtat”.

Vägen till denna kala cell har för Lundberg gått via missbruk av alkohol och droger, sammanbrottet och behandlingen, inkl. elchocker, på sjukhuset, meningslösa samtal med psykiatriker som trevar i blindo, intag av utskrivna olika medikamenter och både längtan och bitterhet. Längtan efter det liv han hade med sin före detta hustru, bitterhet gentemot henne för att deras liv nu är åtskilda och tillika svartsjuka gentemot hennes samvaro med en ny man. Och så då detta med ett religiöst sökande. Men vad blir vägen framåt för Lundberg?

Den som tror sig kunna veta detta får väl efter bästa förmåga försöka tolka Lundbergs texter i Ofarbar tystnad. Det blir inte lätt. De är korta, välformulerade och personliga men svåra att tränga igenom. De är, för läsaren, i bästa fall som små guldglimrande smycken men i sämsta fall obegripligt mumbojumbo där Lundbergs avsikt inte går att (omedelbart) se eller förstå. De är på ett sätt som hans samlade tystnad. Ofarbar. Men för honom själv ljuder något väl förhoppningsvis inte bara genom själ och hjärta utan också som ett mer eller mindre tydligt rop från en källa utan synligt djup. Skulle jag tro. Men till vilken hjälp för honom blir frågan. Svaret uteblir. För ”krälar jag inte i dyngan, skrikande efter himmelsk psykofarmaka?”.

Jo, du gör ju det tycks svaret på hans fråga bli. Dessutom förstärkt av omgivningen runt klostret som är som en skånsk helvetesvärld – grått, svart lera, tystnad, stumhet. Utan mänskliga ljud. Tomma bondgårdar med stängda fönster. Hur kan man finna frid och svar där? Hur kan man höra guden tala? Kan man överhuvudtaget överleva i ett kloster placerat där? Kanske som tillfällig gäst. Förhoppningsvis. Men som läsare av Ofarbar tystnad blir man utan svar.