Hanna Nordenhök - Asparna.

 Det förträffliga förlaget Norstedts har i en gemensam pocket gett ut tre av Hanna Nordenhöks romaner – Promenaderna i Dalby Hage, Det vita huset i Simpang och Asparna – under namnet Minnestrilogin. Jag har tidigare kommenterat de två första av dessa böcker här och nu alltså Asparna. Först som sist: denna pocket är en bok som jag menar bör finnas i varje litteraturintresserad persons bokhylla.

I Asparna, och nu citerar jag bokens omslag, ”broderas två syskonberättelser fram runt Råby ungdomsvårdsanstalt, Sveriges äldsta räddningshus för förvildade barn”. Så sant som det står skrivet. Även om jag inte direkt gillar uttrycket broderas. Livet innan och under tiden på Råby var inte direkt a walk in the park för någon av syskonen och kan inte heller liknas vid en stillsam kaffestund i en syjunta. Men nu är jag antagligen onödigt grinig.

Men vad kan sägas om Råby, anstalten? Ja kanske att det grundades 1840 av friherren, mecenaten och filantropen Axel Gustaf Gyllenkrook som hade en bakgrund som bla militär och hovmarskalk. Han hade storartade zoologiska samlingar, som han i sinom tid skänkte till Lunds universitet och gjorde också mycket på olika sätt för att understödja och utveckla lasarettet i Lund. Mer finns det säkert att säga om denne märklige man, förutom då att han också startade Råby som placerades strax utanför den lilla staden Lund, min hemstad, och där han var aktiv fram till sin död 1865. Han hade då flyttat från Björnstorps sätesgård där familjen bott sedan urminnes tider och bosatt sig i Lund. (Blir någon förvånad att han fick en liten paradgatan i stan – Gyllenkrooks allé – uppkallad efter sig? Det borde du inte bli).

Råby var – och är för den delen fortfarande – en anstalt för vård och behandling av illa vanartade pojkar, och på senare år också flickor. Hur pass framgångsrika man varit vet inte jag, men det har väl gått relativt bra för ungarna efter tiden där eftersom anstalten fortfarande alltså är i drift, om nu än som ett s.k. SiS-hem. (Se förresten i DN av den 27 oktober 2021, där man kommenterar dessa hem mer generellt och då i inte särskilt positiva ordalag).

Men för mig, som var en skötsam och ordentlig liten välkammad gosse som ung – och alltså bosatt i Lund med Råby inom mentalt siktstånd – vilade ett slags diffust hotfullt moln över namnet och därmed de intagna. Varför vet jag inte egentligen. Men sannolikt för att det med namnet Råby förknippades en annan – och förstås skrämmande, men samtidigt lockande – alternativ möjlighet där man satt böjd över läxan med tyska hjälpverb. Fast livet tog ju förstås för mig den väg som oftast tas för välartade gossar och den förde mig långt från Råby. Så namnet och vad det möjligen stod för fordom föll faktiskt helt i glömska.

Tills nu. Tills jag alltså nu läst Asparna. Som väl denna lilla text skall handla om. Men, kan jag väl tillägga för den ev. intresserade, de där tyska hjälpverben fick jag aldrig någon riktig ordning på.

Asparna centreras kring främst fyra personer – Gyllenkrook, i boken kallas Baronen, och en yngling som var intagen på Råby när anstalten startade och en annan som togs in någon gång på ganska så modern tid, kanske när jag tragglade tyska verb, och hans syster. För de två ynglingarna går det åt helvete. Och frågan är om det, i boken, går så mycket bättre för Baron men möjligen för systern. Kring dessa finns det andra hjälpande och stödjande, men också ibland bara diffust närvarande, personer och då i huvudsak kvinnor. Det gemensamma kring de två berättelserna är skildringen vad som kan ske med övergivna och på olika sätt belastade barn och hur välmenad men villkorad skall vi kalla det tänkt räddning kan vara dömd att misslyckas. Kärlek, omsorg och tukt blandas i en icke hälsosam brygd.

I den del av boken där Baron är en av gestalterna misslyckas han med att tämja både en varg och en vacker yngling; den sannolikt tänkta allegorin mellan vargen och gossen går mig dock i huvudsak förbi. Det finns i den delen av berättelsen en märklig om än vag sexuell underton. Parallellt läser vi om hur en annan ynglings storasyster gjorde vad hon kunde för att rädda honom undan livet som han levde när hennes och broderns mamma dvalade bort livet i sömn och alkoholdimma. Både Baron och storasystern misslyckas. Kärlek, omsorg och villkorad organiserad tukt räckte alltså inte. Vad behövs då, frågar man sig. Frågan blir obesvarad i boken.

Men vi behöver inte alltid svar på alla frågor. Skildringen i Asparna av två liv i skilda tidsepoker är både starkt berörande och dystopiskt mörk och bärs genomgående av ett stort allvar. Nordenhöks språk är – jag kan inte säga det på något annat sätt - vackert, hennes gestaltning av de fyra jag uppfattar som huvudpersoner är trovärdig och samtidigt ganska omskakande. Kan det bli bättre? Ja, säkert, men jag tycker jag känner igen Nordenhöks stilgrepp från hennes två tidigare romaner och för mig räcker det tillsammans med det som Nordenhök nu ger oss i Asparna till ett betyg på fem stars av fem. Läs boken, blir mitt råd. Och kom till en mer genomtänkt och bättre formulerad slutsats om den än vad du precis läst. Men skriv inget om tyska verb.