Ulf Lundell - Vardagar 4.

 

Efter, ja vad kan det vara, ca 2000 sidor lundellska vardagar har jag nu läst ytterligare drygt 600 i Vardagar 4. Bredvid mig ligger dessutom ungefär lika många i Vardagar 5 och stirrar stumt och lite anklagande på mig. Frågan är ju vad Ulf Lundell gör med sitt liv och för den delen jag med mitt. Och du med ditt. För egen del låter jag svaret ligga lite svävande – skall strax fråga fru A-M som säkert har ett bra svar på också den frågan - men för Lundells del tror jag fanimig att svaret helt enkelt är att han gör vad han kan för att hålla lite styrsel på en mattande längtan efter mer innehåll i vardagen och därmed livet. Och kanske tillika försöka hålla en tilltagande ålderströtthet i schack. (Men berätta inget för honom). Därför arbetar han på som fan på olika sätt. Med läsande, skrivande, tänkande, planerande, spelande, målande. Och alltså inte minst skriver han sina vardagskommentarer.

Som väl i lika hög grad riktar sig till honom själv som till oss. Eller kanske trots allt mer till oss än till honom. Kanske, kanske inte. Han bjuder i vart fall in oss till att dela hans vardag och vi gör det, och kanske fyller vi i vad han låter vara osagt eller oskrivet eller otydligt. Det är bra.

Formellt har Vardagar 4 formen av en dagbok eller snarare en bok som per dag antecknar mindre om hans privata liv – men ändå en hel del – och egentligen mer om vad som rör sig i hans oroliga psyke och välmöblerade hjärna. Det är ju det som gör Vardagarna så intressanta och läsvärda. Fast ibland skulle jag faktiskt vilja att han av och till samlade sig kring ett ämne och kommenterade det lite mer i detalj. Låt oss tex säga om de böcker han läser – han är ju onekligen en storläsare; eller han köper i vart fall en hel del böcker – och kanske då i så fall om de tre som ändå tar lite extra plats i Vardagar 4, nämligen så skilda storheter som Peter Handke, Matilda Gustavsson och Michel Houellebecq; det skulle onekligen vara intressant. Han kan ju. Vill jag tro.

Ålderströtthet, skrev jag (fast med små bokstäver, förstås). Lundell kämpar öppet och ärligt i boken med sådant som drabbar de flesta av oss om fyllt 70, tex smärta i höften, skruv i foten, onda i ryggen, molande både här och där, pissandet på natten. Sådant får man helt enkelt bara ta och kanske ändå vara glad att man lever och i huvudsak har det bra. Värre blir det ju när hjärtat tycks krångla – åka ambulans till sjukhuset, som Lundell gjorde en gång eller som vid ett annat tillfälle packade en liten akutväska när han tyckte att hjärtat hackade för mycket, är ju långt ifrån kul. Sådant har jag sluppit, men ändå gjort en vända på sjukhuset med ett oroligt hjärta. Nu löste det sig bra för oss båda.

Svårare tycks det vara för honom att bli av med sina lugnande piller och sömnmedel. Ja, vad gör man åt det? Särskilt som läkarna – som han har ett begränsat förtroende för, efter vad verkar - tycks mena att det skulle ta halvårsvis eller mer att sätta ut vart och ett av dessa läkemedel. Om det ens skulle vara lämpligt. Jag vet inte och inte heller Lundell. Spola ner skiten på toa verkar inte genomtänkt eller klokt. Och vad ska man säga om att han tycker att han har diffusa problem kopplade till ”sköldkörteln”. Ja, inget mer än ”Glöm det, kompis. Glöm det.”.

Men nu är ju Vardagar 4 ingen sjukjournal. Tvärtom. Jag vill påstå att det är en bok skriven av en aktiv och minst sagt levande man som i huvudsak har hälsan och mår ganska så bra. I vart fall inte sämre än många av oss andra. Och som till skillnad mot en del av dessa dessutom förstått att så länge intellektet är intakt och intresset för vad som rör sig i omvärlden och samtiden är levande – ja då har man det väl lika så bra som när man var 40 eller 50 eller 60. Och kanske har när man blir 80. Om än då med en krånglande rygg.

Men kärleken då? Ja, just det. Kärlekslivet var väl inte på topp. Men eftersom jag läser kvällspressen – på nätet förstås - av och till vet jag ju nu vad L inte visste när han skrev Vardagar 4, nämligen att också detta löser sig för honom. Och på sedvanligt sätt dessutom. Mer säger jag inte om nu någon skulle vara ovetande om den saken. Jag föreställer mig att det kan finnas anledning att återkomma till detta i kommentaren till Vardagar 5 eller kanske Vardagar 6. Vi får väl se. Spänningen för den fåkunnige är rimligen nu som man säger olidlig.

Men. Det är väl en sak man som läsare, eller som medmänniska om man så vill, kan vara orolig eller åtminstone förvånad över och det är Lundells påtagliga asocialitet. De enda han verkar ha en rimlig grad av kontakt med är med sin revisor och, märkligt nog säger jag som varit med om både det ena och det andra i den vägen, hans x-hustru som genomgående kallas S, tillika föreståndare för hans galleri i Simrishamn. Barnen nämns någon enstaka gång, men verkar vara lika nära och betydelsefulla för honom som stjärnorna i en fjärran galax. Fast här kan jag ju ha hur fel som helst. Det kan mycket väl i stället vara av integritetsskäl som han i huvudsak lämnar dem utanför boken och därmed utanför våra nyfikna ögon. Låt oss tro det. Fast S måste han ju göra sig av med. Som det ser ut nu verkar de ju bara stå i vägen för varandras fortsatta framtida liv. ”Hör du, gamle man?!” ropar jag ner till Kivikstrakten. Men han hör nog inte Han är väl lite lomhörd också, gamlingen.

Klas Östergren är ju som bekant en av vår litterära samtids största författare här i fosterlandet. Om något skall läggas honom till last är det väl att han fört in ordet ”luguber” i skönlitteraturen och därmed gjort sagt varje kollega med ambitioner att verka lite litterär till en copycat. Lundell går nu ett steg längre - han etablerar ordet ”lugubrare”. Fan ta honom för det, skulle jag vilja säga. För när Läckberg och gänget – och kanske tom Håkan Nesser - nu strax tar efter, så vet vi vems skulden är. Men vissa saker får man väl helt enkelt bara svälja. Även om det tar emot.

Nå. Men är han inte lite gnällig? Det har man ju läst i flera av kommentarerna från proffsen, de som vet, förstår och kan. Jodå. Ibland. Men vem fan är inte gnällig av och till. Du är det ju, det vet jag. Och även jag. Så varför kan inte L få vara det. Även om pipandet om hans stavar för s.k. stavgång faktiskt var i mesta laget.

Vad han också kan, och det kan varken du eller jag, det är att i sin text släppa ut den skugga av död som ibland vilar över oss. Han vågar det. Han gör det med eftertanke och på ett sätt som tvingar också oss andra till lite reflektion. Och han ser också det som inte alla av oss ser när det gäller tex politik i både stort och smått. Det är en fröjd att läsa när han drar ner brallorna på finansregionrådet i Stockholm. Hon som vet och kan allt och inget gör. Inget fel, alltså, enligt egen uppfattning. Men Lundell ser sanningen där han sitter på sin gård i Österlen.

Men nu slutar jag, annars blir denna drapa lika lång som Lundells bok. Och då har jag ännu inte sagt något om att han redan på sid 498, och då skriver vi januari 1920, noterar detta med Corona. Fyra stars av fem får Vardagar 4. Och jag tycker du ska läsa den. Och naturligtvis också Vardagar 5, som jag återkommer till endera dagen. För att inte tala om Vardagar 10 när den kommer. Fast då sitter vi väl alla och gungar på Hemmet.