Björn Larsson - Filologens dröm.

 

Måndagen den 4 oktober 2021, kanske mest känd som kanelbullen dag, men som också i ofredens år 2021 är första dagen i den vecka där man berättar för oss vem som ska få årets olika Nobelpris, så plockar jag lite håglöst i i hyllan för olästa böcker och får fram Filologens dröm av Björn Larsson. Och börjar läsa.

Vem är då Björn Larsson? Ja, varken mer eller mindre än en professor i franska vid Lunds universitet som vid sidan av sin akademiska karriär skrivit ett relativt stort antal romaner varav en hel del blivit både översatta och sålt bra. Själv har jag tidigare bara läst Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende. Boken är en slags parafras på romanfiguren med samma namn i Stevensons Skattkammarön. Det är en fantastisk skröna som skall läsas av envar som vill ta del av en stunds intelligent och välskriven avkopplingsbok, menar jag. Inte minst dessutom av den som vill veta varför kvinnor uppskattar män som bär handskar. Ett skäl så gott som något att söka sig till litteraturen – mer säger jag inte. Boken, som kom 1995, finns säkert på något antikvariat nära dig.

Nå. Men vad om Filologens dröm? Jo, det är en novellsamling som lämpligt nog handlar om ett antal olika forskares drömmar. Drömmar om att inom sina resp. discipliner komma med den absolut banbrytande upptäckten som förändrar inte bara världen utan också förutsättningarna för deras egna liv. Det går väl så där för de flesta kan man väl säga. Det gå väl för dem som för de flesta av oss andra dödliga – dvs dåligt för en del, så där lagom bra för de flesta, och riktigt bra för en och annan. För åtminstone en fördjävla tragiskt. Eller kanske snarare för två. Och för kanske en, lämpligt nog med tanke på vilken vecka vi är inne i, hägrar Nobelpriset i fjärran, eller i vart fall i de egna drömmarna.

Vad är det då för vetenskapliga discipliner vi får läsa om? Ja, gott och blandat får man väl säga. För vad sägs om språkvetenskap, genetik och medicin bland annat. Eller filologi. Eller speleologi. (Här får du väl, gissar jag, anlita Wikipedia). Allt är väl sådant som i bästa fall fortfarande lärs ut och diskuteras på våra universitet. Själv skulle jag mer än gärna sitta med på ett seminarium som behandlar ämnet speleologi och gå till botten med vad det nu är man går till botten med.

Om dessa och fler ändå är ämnen som Larsson kanske stött på när han rört sig i de mer eller mindre dammiga korridorerna på Lunds universitet så får väl samma sak antas om de företrädare för ämnena han beskriver i sina noveller. En del är väl lite udda, andra vanligare än man vill föreställa sig. De ryms väl kort sagt inom samma spännvidd som dina grannar i trappuppgången i din bostadsrättsförening – dvs tröttsamma, ointressanta, alltför trygga individer eller kanske lite hemliga eller spännande eller skrämmande. Larsson tar hursomhelst god hand om dem alla. Han vet att vi inget vet om vad som rör sig bakom pannbenet på den aldrig så stillsamme akademikern eller för den delen bostadsrättsinnehavaren. Han vet att när man har att göra med människor är osvuret alltid bäst.

Om detta och mer därtill skriver Larsson på ett tilltalande enkelt men kan man säga spänstigt och klart språk. Om något krånglar till sig för läsaren någon enstaka gång är det inte på grund av Larssons sätt att skriva utan framför allt för att läsaren, dvs jag, inte alla gånger fattar riktigt vad själva ämnet som tas upp i någon novell går ut på. Och sådant är ju bara tilltalande – då får man ännu en gång anledning att erinra sig Alf Henriksons visdomsord (”Att slå upp sa gubbfan är alltid det bästa/han var inte längre så ung att visste det mesta”).

Så är det med den saken. En fyra stars av fem tycker jag att denna bok om drömmar, förhoppningar, besvikelser och framgångar – och för den delen död – minst är värd. Nu vet ni. Sen undrar jag om inte Larsson trots allt haft en ambition att skriva en slags lättillgänglig bildningsroman – förlåt, bildningsnovellsamling. I så fall har han lyckats väl. Och samtidigt väckt min egen nyfikenhet på sitt författarskap. Jag lär i sinom tid återkomma med en kommentar om en eller annan nyläst bok av honom. Håll ut.