Andreas Lundberg - Gerontion.

 Med Gerontion har jag nu under ett halvår eller vad det kan vara läst alla de tre böcker som Andreas Lundberg gett ut och som också är en slags serie – först Storm i den pelare som bär (kom 2016), sedan Ofarbar tystnad (kom 2019) och nu alltså Gerontion (kom 2021). De är var och en för sig och alltså inte minst tillsammans en beskrivning av den helvetesresa som Lundberg gjort sedan han i samband med en skilsmässa hamnade i en djup depression och därefter långsamt återhämtat sig. Fullt ut eller inte – det är frågan.

När jag läst Storm i den pelare som bär skrev jag bland annat följande i den text jag la ut på min blogg: ”Jag vet inte om man kan kalla boken för en roman. Lundberg och förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är den en autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg 2015 och som resulterade i hans i boken återgivna vistelse på en psykiatrisk klinik. … Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta. För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets förgårdar. … ”.

Efter Ofarbar tystnad skrev jag bland annat följande: ” … läser vi i boken främst om en kortare tid efter utskrivningen när han bodde på dominikansystrarnas kloster i Skåne. Han famlar fortfarande i tillvaron. Han är fortfarande i behov av medicinskt och annat professionellt stöd. … Han tycks tro att vägen framåt och uppåt för honom kan finnas i religionen – inte så mycket i knäböjandet framför den korsfäste kristus som i texter av gamla, främst kvinnliga, mystiker. Men kan han ha rätt i detta? Vad vet jag om det? Ingenting förstås. Men det verkar för min del svårt att tro. … Vägen till denna kala cell har för Lundberg gått via missbruk av alkohol och droger, sammanbrottet och behandlingen på sjukhuset, meningslösa samtal med psykiatriker som trevar i blindo, intag av olika utskrivna medikamenter och både längtan och bitterhet. … försöka tolka Lundbergs texter i Ofarbar tystnad. Det blir inte lätt. De är i bästa fall små guldglimrande smycken men i sämsta fall obegripligt mumbojumbo där Lundbergs avsikt inte går att omedelbart se eller förstå. De är på ett sätt som han samlade tystnad. Ofarbar. …”

Så har jag nu läst också den senaste – sista? – boken i hans serie om livet efter sammanbrottet – Gerontion. Det är en beskrivning av livet efter den akuta sjukdomen och efter sökandet av ett liv i gud, så uppfattar jag boken. Vi läser hur Lundberg i sökandet efter ett nytt fotfäste i tillvaron hankar sig fram som timvikarie på ett demensboende och hur han lever som andra- eller tredjehandsboende i en möblerad lägenhet. Hans tillvaro är ensamhet och sökande. Gud tycks som väntat lysa med sin frånvaro. Han tycks leva i mellanrummet mellan ett slags ensamhetens förlamning och saknaden av det liv han haft innan sjukdomen. Och ändå, ändå uppfattar jag det som att han nu kan vara på väg att hitta en riktning framåt. Var hittar han i så fall ett slags stöd för detta? Ja, inte i den behandling han fick under sjukhusvistelsen – den var som jag uppfattar den säkert nödvändig för att han akut skulle överleva – inte i den religiösa föreställningsvärlden och inte i de samtal han fortfarande har med psykologer av olika slag och som han säkert med rätta uppfattar som meningslöst malande och mumlande; vilket i så fall fler än han med sådan erfarenhet gör.

Om inte där, så i så fall var? Det tycks vara så att Lundbergs liv, som jag uppfattar det genom den text han ger oss, består av identiska dagar och identiska nätter – lika, oavsett om han tittar bakåt eller försöker titta framåt. Svarta och tunga, som guds tystnad om man nu skulle söka efter en röst eller tröst av honom. (Och varför ska man göra det?). Läst så tycks Lundbergs liv vara ett liv som helt enkelt saknar – vad ska jag säga – liv.

Vad är det då som gör att jag tror att Lundberg, fortfarande mer sjuk än frisk, skulle våga titta framåt? Tiden. Jag tror att det är tiden och det intellektuella tänkande och läsande han tycks orka ägna sig åt. Mest tiden.

Men – varför skriver jag här något som mer liknar en tolkning av Lundbergs sjukjournal? Varför skriver jag inget om hans text, hans ord. Svaret är enkelt – de är här för dunkla och ogenomträngliga för mig. Jag kan bara gissa eller ana vad han vill ge oss. Något är det, men vad? Jag står utan svar.

Jag kan inte läsa hans text. Inte förstå den på djupet. Men andra kan. Han har i år fått Aftonbladets litteraturpris med följande motivering: ”Med boken Gerontion fullbordas en tre böcker lång infernovandring från en psykiatrisk avdelning till arbetsträning på ett demensboende. Genom en störtskur av konturskarpa liknelser får läsaren uppleva de allra svartaste tankarnas helvete. Samtidigt innehåller mörkret ögonblick av nåd i möten med kollegor och sjuka. Resultatet blir en paradoxal form av självhjälpslitteratur, en bok där ljus sipprar in genom nerfällda persienner – hopp utvinns ur hopplösheten. Aftonbladets litteraturpris 2021 går till Andreas Lundberg.”   

Han har också fått tidningen Vis litteraturpris för 2022. Jag hittar märkligt nog inte motiveringen på nätet, men Boktugg skriver att juryn beskrivit boken som ”nödvändig prosa” och kallar den ”skimrande svart, brutalt rolig, levande”.

Självhjälpslitteratur var ordet. Brutalt rolig var ordet. Möjligen har vi läst samma bok.

 

Helene Flood - Betraktaren.

 ”Vad är det för fälla, vad är det för grop, som vi ramlat i du och jag // Vad är det för krafter, vad är det för skuggor som rider oss natt som dag // Allt där ute hotar oss och hemsöker vårt hopp // Så stäng ditt fönster, lås din dörr, en svart måne har gått upp”.

Vad är det, kan man fråga sig, som gör att jag under läsningen av Helene Floods nya spänningsroman Betraktaren – en bok som by the way på originalspråket norska heter Elskeren, vilket, kan man tycka, är en mer korrekt titel med tanke på vad som sker i romanen, men å andra sidan kanske för lätt att se igenom och därtill kanske också hindersam för den lite pryde bokköparen, men nu är det som det är, boken heter Betraktaren – men vad är det alltså som gör att jag under läsningen har denna text av Peter LeMarc ringande i huvudet. Jag har ju mina aningar, det har jag, men bortsett från det så är det just det som sker i boken. Den slutar med att den svarta månen går upp och det mesta går åt helvete.

Av Helene Flood har jag tidigare läst hennes bestseller Terapeuten som kom häromåret och tyckte att den var ganska så bra och väl värd att läsa, åtminstone av oss som då när pesten härjade som värst och vi gamla och sköra skulle hålla oss inomhus så mycket som möjligt och knappt ens fick gå till systemet för lite stödköp. Mycket har ju ändrats på den fronten, men om Betraktaren tycker jag väl ungefär detsamma – den duger gott att läsa.

Nu är boken inget mästerverk direkt. Den är enligt min mening stundtals lite långrandig och rentav seg emellanåt och kanske inte heller helt lyckad vare sig vad gäller miljö- eller personbeskrivningarna, men rent språkligt, inte minst vad gäller dialogerna, är den däremot ganska så bra enligt min mening.  Och själva storyns grundelement, som lite grand har karaktären av det slutna rummets hemligheter och möjligheter, känns tilltalande och utnyttjas ganska så bra av Flood.

För vi läser om en bostadsrättsförening i ett relativt välbärgat område där det bor fyra familjer med i huvudsak akademisk bakgrund. Vi lär väl känna dem så pass att de alla är ganska så intressanta, men då förstås främst den familj som består av Rikke, hennes man Åsmund och deras två barn. I lägenheten ovanpå dem bor betraktaren själv, dvs Jörgen, och hans fru Merete och ett barn. Det är mellan Rikke och Jörgen som den särskilda spänning som framgår tydligast av den norska originaltiteln uppstår. Och den pågar under en bra tid.

Själva huset, ja det är en lite spännande kåk med lövtunna väggar, knarrande trappor, hemliga möjligheter att lyssna mellan lägenheterna, en ytterdörr med en särskild lite märklig låsanordning som spelar en viss roll för storyn, vind och källare och en stor, lite hemlighetsfull frys i källaren. Till huset hör också en gemensam trädgård. Allt detta utnyttjas av Flood på ett ganska så tillfredsställande sätt. Bodde man där så vore det väl knappt att man vågat umgås med sin fru på ett äktenskapligt sätt – de som gör det får nog räkna med att en och annan av de övriga boende, kanske med örat tryckt mot väggen eller med den hemliga luckan i köket öppnad, förstår vad som sker bakom den stängda dörren.

Och är det inte också så att det finns en granne tvärs över gatan som har både ögon, öron och hemliga kameror beredda. Jo, så är det. För att inte tala om lite tonårsproblem i huset, möjliga konflikter mellan och inom vissa familjer, en aning till spänning mellan en av de boende med invandrarbakgrund och en annan av de som bor där, avdagatagande av ett antal katter i området och lite annat – dvs just sådant som en författare behöver väva in i sin berättelse för att spänningen skall vara om inte på topp så i vart fall inte heller motsatsen. Men jag tycker inte att Flood beskriver dessa och andra omständigheter på ett fullt trovärdigt sätt. De känns för mig lite för mycket av utfyllnad. De flyter inte in i storyn på ett riktigt trovärdigt sätt.  

Men vad sker? Jo, betraktaren Jörgen hittas mördad i sin lägenhet. Alla i huset blir förstås inte bara bestörta utan också mer eller mindre misstänkta. Och den stackars Rikke lider av naturliga skäl, även om deras hemliga relation väl upphört vid det laget, alla helvetes kval och drabbas också av både depression och tärande trötthet. ”Snart kommer de att få reda på det, och de kommer att hata mig”, tänker hon och menar då inte bara sin familj utan också de övriga i huset.

Polisutredning blir det förstås och den bedrivs raskt och effektivt. Det tar inte lång tid innan mördaren fångas in och så småningom döms till mångårigt fängelsestraff. Och har man sett – spelar inte Rikke en viss roll i detta? Jo, hon gör ju det, märkligt nog.

Men när mördaren döms har Rikke och hennes familj flyttat till ett nytt eget hus på annat håll och verkar väl ha det ganska så bra. Men det är nu som den svarta månen går upp och den lilla familjen, som det verkar, går sönder. Varför vill jag här låta vara osagt, men upplösningen är både trovärdig och inte helt väntad och illustrerar väl också det trista faktum att den som bär på hemligheter gör det bara så länge man orkar och den som tror att ingen annan märker vad som skulle ske i det fördolda misstar sig. Jag hänvisar den nyfikne till närmaste boklåda eller bibliotek. Helst boklåda, förstås. 

Betyg? Ja en tre stars av fem vill jag gärna ge Betraktaren. Och visst kan den rekommenderas till läsning även om pestens tid tycks vara över. Men nu finns det ju annat som kan vara skäl nog till en stund av avkoppling, så gott det går.

 

 

 

 

Kjell Eriksson - Ett dödligt tillstånd.

”Fly bort från otukten”. När den gamle polisen Sammy Nilsson, sedan han fått en hjärtattack och ligger halvt bortdomnad på thoraxkliniken på lasarettet i Uppsala efter en som det verkar komplicerad operation med tillstötande komplikationer, så hör han – eller är det bara som han tycker sig höra? – en medpatient på sitt sjukhusrum, och som precis flugits in med ambulanshelikopter, yttra dessa ord. Och kan man tänka sig – den gamle Sammy menar sig då komma ihåg att en för åtminstone två mord misstänkt, men för polisen okänd och framför allt ofångad, man yttrat denna märkliga mening från Första Korintierbrevet i bibeln. När, var och varför dessa ord yttrades kommer jag när jag skriver denna text tyvärr inte ihåg. Men hursomhelst - med detta drar händelseförloppet i Kjell Erikssons kriminalroman Ett dödligt tillstånd i gång.

Kjell Eriksson är en för mig okänd man, men det visar sig att han skrivit ett stort antal deckare med denne polisman Sammy som huvudperson. Böcker som tydligen sålt i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Än en gång visar det sig alltså att min föreställning att jag har någorlunda koll på vad som sker i vår litterära värld kommer på skam. Trist men sant. Jag försöker trösta mig med att man inte kan kunna allt. Det går väl så där, kan jag informera er alla om.

Ett dödligt tillstånd är den trettonde (sic) boken med Sammy – och tydligen delvis också med f.d. kollegan Ann – som huvudperson. Ann har tydligen för några böcker sedan slutat som polis, och är med i denna bok bara på yttersta marginalen, och ägnar sig nu åt att professionellt ysta ost tillsammans med en ny kärlek. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om det visar sig att också Sammy, sen han hämtat sig efter hjärtoperationen och allt som sker därefter lugnat ner sig en aning, framöver kommer att ägna sig åt något annat än polisärt arbete. Men nu föregriper jag vad som sker i boken. Glöm för en stund vad ni just läst.

Sammy blir efter ett tag utskriven från sjukhuset men är förstås då sjukskriven. Vad gör han då? Vilar upp sig och följer läkarnas råd? Nej, osannolikt nog bestämmer han sig i stället för att driva en egen liten mördarjakt, att bli privatspanare. Han menar sig ju vara en misstänkt seriemördare på spåren och då gäller tydligen inga polisiära och andra etiska regler för honom. Och inte heller för en kollega som bistår honom lite i hans arbete. Och inte heller för den person som ger honom namnet på mannen som råkar hamna i samma sjukhussal som Sammy. Och inte heller för … ja, så skulle jag kunna fortsätta. Med dessa även för en deckare uppenbara trovärdighetsproblem blir mitt intresse för vad som sker i boken något begränsat. 

Men Sammy ångar på och hamnar i sin egen mördarjakt till slut i det fagra Österlen – ”fan vad det blåser i Skåne”, konstaterar han uppmärksamt – och träffar där inte bara den misstänkte mördarens pappa och tidigare hustru utan även, om än bara elektroniskt, sin egen f.d. hustru och sin dotter och till slut – hör och häpna – även den misstänkte mördaren själv. Denne är dock då själv bragt om livet av ingen mindre än – ja, gissa. Men död är han och detta på ett ganska så diaboliskt sätt. Denna den sista striden mellan seriemördaren och hans baneman är både långdraget och utförligt beskriven och, måste jag säga, bortom vad som kan anses vara rimligt även i en deckare. För, sammanfattningsvis, efter att ha haft sin kropp genomstungen av en hötjuga, betvingar han den person som ändå till slut mördar honom, ejakulerar två gånger men får, under ett slutligt slagsmål med hen en trasig flaska inkörd i sin kropp och dör sedan den långsamma blodförlustens död. Och Sammy kommer dit för att i efterhand se allt detta.

Och fan vet om han inte är förälskad i mördarens baneman, som alltså visar sig vara den väna … ja, det är väl lätt att se. Och därför, tror jag, kommer den gode Sammy att i nästa bok vara bosatt på Österlen. Ja, det tror jag verkligen. Trots att livet där, tyckte han i ett ögonblick av klarsynthet, understundom kunde vara ”lika öde som ett torg i Tomelilla”. Men kärleken kan ju som bekant åstadkomma mycket, även att göra den mest klarsynte temporärt blind.

Detta är alltså vad som sker i boken. Men den har trots detta ändå enligt min mening sina förtjänster. Eriksson skriver på en god, lättillgänglig prosa som flyter på bra och behärskar också detta att skriva dialoger bra. Sammys ensamhet och längtan efter kärlek och närhet beskriver Eriksson på ett trovärdigt och lite gripande sätt liksom de konflikter som synes finnas på Sammys arbetsplats och hans egen del i dessa. Miljöbeskrivningarna är också helt OK liksom personporträtten vad gäller också för storyn petrifiera personer. Seriemördarens ensamhet och tankar går väl att förstå, liksom en känsla av att vara övergiven av allt hopp som jag tror han kan känna, och därmed också till dels vad det kan vara som drev honom till de kända mord han begått, de ytterligare han under läsningens gång kanske kan misstänkas för och det han till slut verkar vara ute efter. Nu är ju en kriminalroman ingen sociologisk studie i en seriemördares drivkrafter och psyke, men kanske kunde Eriksson ändå dröjt lite mer vid just det.

Mycket är alltså bra. Men för min del blir de påtagliga trovärdighetsproblemen och det utdragna och osannolika dräpandet på slutet skälet till att jag för in del inte kan ge Ett dödligt tillstånd – jag hade så när skrivit Ett dödligt stånd – mer än tre stars av fem i betyg. Men det är väl bra nog.

 

 

Karl Ove Knausgård - Morgonstjärnan.

 Knausgård – visst måste man beundra hans ambitionsnivå och flit, för att inte tala om hans litterära och intellektuella förmåga. Eller? Nu har han hur som helst med Morgonstjärnan gett oss en tegelsten på drygt 660 sidor och strax väntar för den intresserade läsaren en ny – Vargarna från evighetens skog - på inte mindre än 777 sidor. Om man orkar. Men man, dvs jag, gör väl nog det. Och detta trots att jag antagligen är en av de få Knausgårdsläsare som bara läst igenom första och andra delarna av hans jätteepos Min Kamp och knappt något annat heller av honom. (Skälet till detta kan jag kanske berätta en annan gång för den ev. intresserade).  Så osvuret är kanske, som alltid, bäst.

Nu har Morgonstjärnan tagit osedvanligt lång tid för mig att komma igenom. Skälet stavas postoperativ smärta och Citodon. Nog sagt om det. Men det ena hänger ihop med det andra, så mycket kan jag säga. Trötthet kunde jag för all del också lägga till. (”Det hördes ett svagt sus från skogen, som om den långsamt andades ut efter att ha hållit andan länge” skriver Knausgård på ett ställe i boken. Ungefär så har jag känt mig ett tag. Jag andas alltså nu, om än långsamt, för all del både ut och in, men har jag haft förmågan att tänka under läsningen. Det är mer tveksamt.

Nå. Men Knausgård ger oss på ett vackert, tilltalande och bildrikt språk en berättelse som sträcker sig över två dagar och där han ger oss ett galleri av människor och människoöden som tangerar varandra och som väl speglar mer än livet för de som bor i den lilla norska staden – det är väl Bergen - mot en fond av fjäll, vatten och mental ödslighet och ensamhet. Men vad, blir frågan. Varje berättelse om varje enskild person är både gripande och läsvärd. Men för mig kan – eller kan han trots allt det - inte Knausgård riktigt knyta ihop säcken. Vad blir det mer än enskilda läsvärda berättelser om dessa personers liv och död, deras hopp och förtvivlan, deras tro och otro. Inte mycket. Eller?

För nu kan det väl – stanna ett ögonblick vid den tanken – kanske vara så Knausgård har avsett just detta. Det skall i så fall finnas en öppenhet i denna bok som kanske, men vad vet jag egentligen om den saken, sluter sig i de två kommande böckerna som, har jag läst, sammantaget skall vara en slags trilogi. För en sak är gemensam för denna kör av röster som han nu ger oss. Och det är, som jag läser boken, det varsel om att livet för mänskligheten som vi känner det har ett slut, manifesterat genom den märkliga stjärna som en dag oväntat stiger upp över staden och med sin glödande värme lyser över allt och alla – ingen vet vad det är, ingen vet vad det står för, ingen vet vad som nu händer. Men alla vet att det väl måste stå för att ett slut närmar sig. Tror man. Tror jag.

Läst så har Knausgård tagit på sig en viktig och spännande uppgift som då fortsätter i de två kommande böckerna. Och som gör att Morgonstjärnan måste får fyra stars av fem i betyg.

Så här slutar Morgonstjärnan:

”Och i går kväll dök en ny stjärna upp på himlen.

Den lyser där uppe över mig nu.

Morgonstjärnan.

Jag vet vad den betyder.

Den betyder att det har börjat.”