Helene Flood - Betraktaren.

 ”Vad är det för fälla, vad är det för grop, som vi ramlat i du och jag // Vad är det för krafter, vad är det för skuggor som rider oss natt som dag // Allt där ute hotar oss och hemsöker vårt hopp // Så stäng ditt fönster, lås din dörr, en svart måne har gått upp”.

Vad är det, kan man fråga sig, som gör att jag under läsningen av Helene Floods nya spänningsroman Betraktaren – en bok som by the way på originalspråket norska heter Elskeren, vilket, kan man tycka, är en mer korrekt titel med tanke på vad som sker i romanen, men å andra sidan kanske för lätt att se igenom och därtill kanske också hindersam för den lite pryde bokköparen, men nu är det som det är, boken heter Betraktaren – men vad är det alltså som gör att jag under läsningen har denna text av Peter LeMarc ringande i huvudet. Jag har ju mina aningar, det har jag, men bortsett från det så är det just det som sker i boken. Den slutar med att den svarta månen går upp och det mesta går åt helvete.

Av Helene Flood har jag tidigare läst hennes bestseller Terapeuten som kom häromåret och tyckte att den var ganska så bra och väl värd att läsa, åtminstone av oss som då när pesten härjade som värst och vi gamla och sköra skulle hålla oss inomhus så mycket som möjligt och knappt ens fick gå till systemet för lite stödköp. Mycket har ju ändrats på den fronten, men om Betraktaren tycker jag väl ungefär detsamma – den duger gott att läsa.

Nu är boken inget mästerverk direkt. Den är enligt min mening stundtals lite långrandig och rentav seg emellanåt och kanske inte heller helt lyckad vare sig vad gäller miljö- eller personbeskrivningarna, men rent språkligt, inte minst vad gäller dialogerna, är den däremot ganska så bra enligt min mening.  Och själva storyns grundelement, som lite grand har karaktären av det slutna rummets hemligheter och möjligheter, känns tilltalande och utnyttjas ganska så bra av Flood.

För vi läser om en bostadsrättsförening i ett relativt välbärgat område där det bor fyra familjer med i huvudsak akademisk bakgrund. Vi lär väl känna dem så pass att de alla är ganska så intressanta, men då förstås främst den familj som består av Rikke, hennes man Åsmund och deras två barn. I lägenheten ovanpå dem bor betraktaren själv, dvs Jörgen, och hans fru Merete och ett barn. Det är mellan Rikke och Jörgen som den särskilda spänning som framgår tydligast av den norska originaltiteln uppstår. Och den pågar under en bra tid.

Själva huset, ja det är en lite spännande kåk med lövtunna väggar, knarrande trappor, hemliga möjligheter att lyssna mellan lägenheterna, en ytterdörr med en särskild lite märklig låsanordning som spelar en viss roll för storyn, vind och källare och en stor, lite hemlighetsfull frys i källaren. Till huset hör också en gemensam trädgård. Allt detta utnyttjas av Flood på ett ganska så tillfredsställande sätt. Bodde man där så vore det väl knappt att man vågat umgås med sin fru på ett äktenskapligt sätt – de som gör det får nog räkna med att en och annan av de övriga boende, kanske med örat tryckt mot väggen eller med den hemliga luckan i köket öppnad, förstår vad som sker bakom den stängda dörren.

Och är det inte också så att det finns en granne tvärs över gatan som har både ögon, öron och hemliga kameror beredda. Jo, så är det. För att inte tala om lite tonårsproblem i huset, möjliga konflikter mellan och inom vissa familjer, en aning till spänning mellan en av de boende med invandrarbakgrund och en annan av de som bor där, avdagatagande av ett antal katter i området och lite annat – dvs just sådant som en författare behöver väva in i sin berättelse för att spänningen skall vara om inte på topp så i vart fall inte heller motsatsen. Men jag tycker inte att Flood beskriver dessa och andra omständigheter på ett fullt trovärdigt sätt. De känns för mig lite för mycket av utfyllnad. De flyter inte in i storyn på ett riktigt trovärdigt sätt.  

Men vad sker? Jo, betraktaren Jörgen hittas mördad i sin lägenhet. Alla i huset blir förstås inte bara bestörta utan också mer eller mindre misstänkta. Och den stackars Rikke lider av naturliga skäl, även om deras hemliga relation väl upphört vid det laget, alla helvetes kval och drabbas också av både depression och tärande trötthet. ”Snart kommer de att få reda på det, och de kommer att hata mig”, tänker hon och menar då inte bara sin familj utan också de övriga i huset.

Polisutredning blir det förstås och den bedrivs raskt och effektivt. Det tar inte lång tid innan mördaren fångas in och så småningom döms till mångårigt fängelsestraff. Och har man sett – spelar inte Rikke en viss roll i detta? Jo, hon gör ju det, märkligt nog.

Men när mördaren döms har Rikke och hennes familj flyttat till ett nytt eget hus på annat håll och verkar väl ha det ganska så bra. Men det är nu som den svarta månen går upp och den lilla familjen, som det verkar, går sönder. Varför vill jag här låta vara osagt, men upplösningen är både trovärdig och inte helt väntad och illustrerar väl också det trista faktum att den som bär på hemligheter gör det bara så länge man orkar och den som tror att ingen annan märker vad som skulle ske i det fördolda misstar sig. Jag hänvisar den nyfikne till närmaste boklåda eller bibliotek. Helst boklåda, förstås. 

Betyg? Ja en tre stars av fem vill jag gärna ge Betraktaren. Och visst kan den rekommenderas till läsning även om pestens tid tycks vara över. Men nu finns det ju annat som kan vara skäl nog till en stund av avkoppling, så gott det går.