Andreas Lundberg - Gerontion.

 Med Gerontion har jag nu under ett halvår eller vad det kan vara läst alla de tre böcker som Andreas Lundberg gett ut och som också är en slags serie – först Storm i den pelare som bär (kom 2016), sedan Ofarbar tystnad (kom 2019) och nu alltså Gerontion (kom 2021). De är var och en för sig och alltså inte minst tillsammans en beskrivning av den helvetesresa som Lundberg gjort sedan han i samband med en skilsmässa hamnade i en djup depression och därefter långsamt återhämtat sig. Fullt ut eller inte – det är frågan.

När jag läst Storm i den pelare som bär skrev jag bland annat följande i den text jag la ut på min blogg: ”Jag vet inte om man kan kalla boken för en roman. Lundberg och förlaget kallar den omväxlande text eller berättelse. Oavsett vilket är den en autofiktiv återgivning av det helvete som drabbade Lundberg 2015 och som resulterade i hans i boken återgivna vistelse på en psykiatrisk klinik. … Texten, vill jag gärna ha sagt, är rent litterärt mycket läsvärd. Och som ristad i ett blödande hjärta. För vad vi läser är förtvivlade rop från helvetets förgårdar. … ”.

Efter Ofarbar tystnad skrev jag bland annat följande: ” … läser vi i boken främst om en kortare tid efter utskrivningen när han bodde på dominikansystrarnas kloster i Skåne. Han famlar fortfarande i tillvaron. Han är fortfarande i behov av medicinskt och annat professionellt stöd. … Han tycks tro att vägen framåt och uppåt för honom kan finnas i religionen – inte så mycket i knäböjandet framför den korsfäste kristus som i texter av gamla, främst kvinnliga, mystiker. Men kan han ha rätt i detta? Vad vet jag om det? Ingenting förstås. Men det verkar för min del svårt att tro. … Vägen till denna kala cell har för Lundberg gått via missbruk av alkohol och droger, sammanbrottet och behandlingen på sjukhuset, meningslösa samtal med psykiatriker som trevar i blindo, intag av olika utskrivna medikamenter och både längtan och bitterhet. … försöka tolka Lundbergs texter i Ofarbar tystnad. Det blir inte lätt. De är i bästa fall små guldglimrande smycken men i sämsta fall obegripligt mumbojumbo där Lundbergs avsikt inte går att omedelbart se eller förstå. De är på ett sätt som han samlade tystnad. Ofarbar. …”

Så har jag nu läst också den senaste – sista? – boken i hans serie om livet efter sammanbrottet – Gerontion. Det är en beskrivning av livet efter den akuta sjukdomen och efter sökandet av ett liv i gud, så uppfattar jag boken. Vi läser hur Lundberg i sökandet efter ett nytt fotfäste i tillvaron hankar sig fram som timvikarie på ett demensboende och hur han lever som andra- eller tredjehandsboende i en möblerad lägenhet. Hans tillvaro är ensamhet och sökande. Gud tycks som väntat lysa med sin frånvaro. Han tycks leva i mellanrummet mellan ett slags ensamhetens förlamning och saknaden av det liv han haft innan sjukdomen. Och ändå, ändå uppfattar jag det som att han nu kan vara på väg att hitta en riktning framåt. Var hittar han i så fall ett slags stöd för detta? Ja, inte i den behandling han fick under sjukhusvistelsen – den var som jag uppfattar den säkert nödvändig för att han akut skulle överleva – inte i den religiösa föreställningsvärlden och inte i de samtal han fortfarande har med psykologer av olika slag och som han säkert med rätta uppfattar som meningslöst malande och mumlande; vilket i så fall fler än han med sådan erfarenhet gör.

Om inte där, så i så fall var? Det tycks vara så att Lundbergs liv, som jag uppfattar det genom den text han ger oss, består av identiska dagar och identiska nätter – lika, oavsett om han tittar bakåt eller försöker titta framåt. Svarta och tunga, som guds tystnad om man nu skulle söka efter en röst eller tröst av honom. (Och varför ska man göra det?). Läst så tycks Lundbergs liv vara ett liv som helt enkelt saknar – vad ska jag säga – liv.

Vad är det då som gör att jag tror att Lundberg, fortfarande mer sjuk än frisk, skulle våga titta framåt? Tiden. Jag tror att det är tiden och det intellektuella tänkande och läsande han tycks orka ägna sig åt. Mest tiden.

Men – varför skriver jag här något som mer liknar en tolkning av Lundbergs sjukjournal? Varför skriver jag inget om hans text, hans ord. Svaret är enkelt – de är här för dunkla och ogenomträngliga för mig. Jag kan bara gissa eller ana vad han vill ge oss. Något är det, men vad? Jag står utan svar.

Jag kan inte läsa hans text. Inte förstå den på djupet. Men andra kan. Han har i år fått Aftonbladets litteraturpris med följande motivering: ”Med boken Gerontion fullbordas en tre böcker lång infernovandring från en psykiatrisk avdelning till arbetsträning på ett demensboende. Genom en störtskur av konturskarpa liknelser får läsaren uppleva de allra svartaste tankarnas helvete. Samtidigt innehåller mörkret ögonblick av nåd i möten med kollegor och sjuka. Resultatet blir en paradoxal form av självhjälpslitteratur, en bok där ljus sipprar in genom nerfällda persienner – hopp utvinns ur hopplösheten. Aftonbladets litteraturpris 2021 går till Andreas Lundberg.”   

Han har också fått tidningen Vis litteraturpris för 2022. Jag hittar märkligt nog inte motiveringen på nätet, men Boktugg skriver att juryn beskrivit boken som ”nödvändig prosa” och kallar den ”skimrande svart, brutalt rolig, levande”.

Självhjälpslitteratur var ordet. Brutalt rolig var ordet. Möjligen har vi läst samma bok.