Kjell Eriksson - Ett dödligt tillstånd.

”Fly bort från otukten”. När den gamle polisen Sammy Nilsson, sedan han fått en hjärtattack och ligger halvt bortdomnad på thoraxkliniken på lasarettet i Uppsala efter en som det verkar komplicerad operation med tillstötande komplikationer, så hör han – eller är det bara som han tycker sig höra? – en medpatient på sitt sjukhusrum, och som precis flugits in med ambulanshelikopter, yttra dessa ord. Och kan man tänka sig – den gamle Sammy menar sig då komma ihåg att en för åtminstone två mord misstänkt, men för polisen okänd och framför allt ofångad, man yttrat denna märkliga mening från Första Korintierbrevet i bibeln. När, var och varför dessa ord yttrades kommer jag när jag skriver denna text tyvärr inte ihåg. Men hursomhelst - med detta drar händelseförloppet i Kjell Erikssons kriminalroman Ett dödligt tillstånd i gång.

Kjell Eriksson är en för mig okänd man, men det visar sig att han skrivit ett stort antal deckare med denne polisman Sammy som huvudperson. Böcker som tydligen sålt i oanade upplagor både här hemma och utomlands. Än en gång visar det sig alltså att min föreställning att jag har någorlunda koll på vad som sker i vår litterära värld kommer på skam. Trist men sant. Jag försöker trösta mig med att man inte kan kunna allt. Det går väl så där, kan jag informera er alla om.

Ett dödligt tillstånd är den trettonde (sic) boken med Sammy – och tydligen delvis också med f.d. kollegan Ann – som huvudperson. Ann har tydligen för några böcker sedan slutat som polis, och är med i denna bok bara på yttersta marginalen, och ägnar sig nu åt att professionellt ysta ost tillsammans med en ny kärlek. Ingen skulle bli mindre förvånad än jag om det visar sig att också Sammy, sen han hämtat sig efter hjärtoperationen och allt som sker därefter lugnat ner sig en aning, framöver kommer att ägna sig åt något annat än polisärt arbete. Men nu föregriper jag vad som sker i boken. Glöm för en stund vad ni just läst.

Sammy blir efter ett tag utskriven från sjukhuset men är förstås då sjukskriven. Vad gör han då? Vilar upp sig och följer läkarnas råd? Nej, osannolikt nog bestämmer han sig i stället för att driva en egen liten mördarjakt, att bli privatspanare. Han menar sig ju vara en misstänkt seriemördare på spåren och då gäller tydligen inga polisiära och andra etiska regler för honom. Och inte heller för en kollega som bistår honom lite i hans arbete. Och inte heller för den person som ger honom namnet på mannen som råkar hamna i samma sjukhussal som Sammy. Och inte heller för … ja, så skulle jag kunna fortsätta. Med dessa även för en deckare uppenbara trovärdighetsproblem blir mitt intresse för vad som sker i boken något begränsat. 

Men Sammy ångar på och hamnar i sin egen mördarjakt till slut i det fagra Österlen – ”fan vad det blåser i Skåne”, konstaterar han uppmärksamt – och träffar där inte bara den misstänkte mördarens pappa och tidigare hustru utan även, om än bara elektroniskt, sin egen f.d. hustru och sin dotter och till slut – hör och häpna – även den misstänkte mördaren själv. Denne är dock då själv bragt om livet av ingen mindre än – ja, gissa. Men död är han och detta på ett ganska så diaboliskt sätt. Denna den sista striden mellan seriemördaren och hans baneman är både långdraget och utförligt beskriven och, måste jag säga, bortom vad som kan anses vara rimligt även i en deckare. För, sammanfattningsvis, efter att ha haft sin kropp genomstungen av en hötjuga, betvingar han den person som ändå till slut mördar honom, ejakulerar två gånger men får, under ett slutligt slagsmål med hen en trasig flaska inkörd i sin kropp och dör sedan den långsamma blodförlustens död. Och Sammy kommer dit för att i efterhand se allt detta.

Och fan vet om han inte är förälskad i mördarens baneman, som alltså visar sig vara den väna … ja, det är väl lätt att se. Och därför, tror jag, kommer den gode Sammy att i nästa bok vara bosatt på Österlen. Ja, det tror jag verkligen. Trots att livet där, tyckte han i ett ögonblick av klarsynthet, understundom kunde vara ”lika öde som ett torg i Tomelilla”. Men kärleken kan ju som bekant åstadkomma mycket, även att göra den mest klarsynte temporärt blind.

Detta är alltså vad som sker i boken. Men den har trots detta ändå enligt min mening sina förtjänster. Eriksson skriver på en god, lättillgänglig prosa som flyter på bra och behärskar också detta att skriva dialoger bra. Sammys ensamhet och längtan efter kärlek och närhet beskriver Eriksson på ett trovärdigt och lite gripande sätt liksom de konflikter som synes finnas på Sammys arbetsplats och hans egen del i dessa. Miljöbeskrivningarna är också helt OK liksom personporträtten vad gäller också för storyn petrifiera personer. Seriemördarens ensamhet och tankar går väl att förstå, liksom en känsla av att vara övergiven av allt hopp som jag tror han kan känna, och därmed också till dels vad det kan vara som drev honom till de kända mord han begått, de ytterligare han under läsningens gång kanske kan misstänkas för och det han till slut verkar vara ute efter. Nu är ju en kriminalroman ingen sociologisk studie i en seriemördares drivkrafter och psyke, men kanske kunde Eriksson ändå dröjt lite mer vid just det.

Mycket är alltså bra. Men för min del blir de påtagliga trovärdighetsproblemen och det utdragna och osannolika dräpandet på slutet skälet till att jag för in del inte kan ge Ett dödligt tillstånd – jag hade så när skrivit Ett dödligt stånd – mer än tre stars av fem i betyg. Men det är väl bra nog.