Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

tisdag 29 oktober 2019

Alexandra Borg Nina Ulmaja - Strindbergs lilla röda Boken om boken och typerna.


Alexandra Borg och Nina Ulmaja – och naturligtvis deras förlag Atlantis – har med boken Strindbergs lilla röda Boken om boken och typerna åstadkommit vare sig mer eller mindre än en kulturgärning. Att den sen nominerats till Augustpriset i fackboksklassen i år gör ju att allt som tidigare juryer i den klassen gjort eller inte gjort nu är förlåtet och gömt i glömskans mörka dimma. För så viktig och angelägen är denna bok.

Bildresultat för borg ulmaja bilder
Ulmaja, Borg (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Vem är då författarna? Borg är disputerad litteraturvetare som arbetar vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet och är därtill kulturkritiker. Ulmaja är en både nationellt och internationellt känd och prisbehängd bokformgivare som redan 2012 fick Augustpriset för boken ABC å allt om D. Läs den gärna, den finns fortfarande på nätet. Hur dessa två personer kom att träffas och beslöt sig för att samverka i detta stora bokprojekt, som engagerat dem i åratal, är ju för läsaren av deras bok vare sig mer eller mindre än ett herrans under och gör fanimig att man kan bli religiös. Och sånt sitter ju som ni kanske vet långt inne.

Och vad är det då för en bok de skrivit? Ja, det är en vackert formgiven, utförligt illustrerad stor och tung bok – när jag håller den i handen uppskattar jag att den väger inemot 1,5 kg – på drygt 440 sidor. Den skulle säkert kunna förväxlas med en sk coffee table book, dvs. en sån du – om du olyckligtvis skulle vara lagd åt det hållet - lägger fram på något bord när du kommer att få gäster och därmed tror att du inhöstar intellektuella skrytpoäng. Men detta är en bok som du liksom jag skall läsa i, stryka under i, bläddra i, återkomma till och njuta av och som skall inta hedersplatsen i din bokhylla.

Med utgångspunkt från Strindbergs Röda rummet har författarna åtagit sig att ”illustrera hur formgivning kan förbättra en texts läsbarhet och berika läsupplevelsen”. Detta är ett uppdrag stort nog, men man vill mer. ”Vi hoppas att vi kan ge inspiration för dig som är författare, förläggare, formgivare eller redaktör – eller för dig som bara undrar vad typografi är och varför form är viktigt”. Man famnar alltså sitt ämne och sitt uppdrag brett, vilket ju förstås betyder att jag som vanlig bokläsare som ”bara” tycker att form är viktigt och intressant inte bottnar i allt de skriver. Men vadå? Det går inte annat än att vara tacksam för att man tagit på sig detta jättearbete för min skull. Och din. Och lyckats så fantastiskt bra. (Författarna, kan jag väl tillägga, har delat textavsnittet mellan sig och Ulmaja har varit formgivare).

Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna

Så boken kan förstås inte få annat än fem stars av fem i betyg av mig. Men kommer den att få Augustpriset? Ja, vem vet. De andra böckerna i klassen i år är ju alla intressanta och ger oss säkert ny kunskap eller i vart fall inspirerande läsupplevelser. Men är de som Strindbergs lilla röda Boken om boken och typerna unika? Nej. Därmed är allt i den frågan sagt för min del.

xxx
Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”.
Visste redan allas vår August.




Haruki Murakami - Mordet på kommendören, första boken.


Så har Haruki Murakami – den mångbesjungne, den framgångsrike, den ständigt Nobelpristippade – kommit med en ny bok på svenska, eller snarare två. Mordet på kommendören ges nämligen ut som både Första boken och Andra boken. De är på vardera drygt 400 sidor. Är då inte 800 sidor murakamitext i mesta laget, kanske man kan undra. Och svaret är, efter att nu ha läst Första boken, men undertiteln En idé uppenbarar sig, nej, inte alls. Som i de flesta av Murakamis böcker finns också i Mordet på kommendören, första boken nämligen hans återkommande teman av drömlika och övernaturliga element – kan man våga kalla det magisk realism? - som gör honom i mitt tycke så läsvärd. Men skulle han vara värd ett Nobelpris då, som många tycker? Nja, knappast.

Bildresultat för haruki murakami bilder
Mr Murakami (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men om han skulle få det så kan man med lätthet se framför sig vad som händer en timme efter tillkännagivandet. Den argaste av alla arga kulturchefer – jag pratar om han på DN, förstås - går i taket och de lättrörligaste av de lättrörliga kända och okända intellektuella följer efter med upprörda artiklar i en vecka eller tre. Allt medan vi vanliga litteraturintresserade läser eller läser om böckerna och med intresse följer den mer sansade debatt om pristagaren som också förs och bildar oss på det sättet en åsikt om författaren och hans verk. Och kommer fram till en självständig uppfattning om honom, hans böcker och övriga kulturgärningar och kanske också försöker förstå vad uttalanden eller handlingar han gjort i förfluten tid kan stå för och på vilket sätt dessa kan påverka uppfattningen om honom som människa, författare och mottager av Priset. Samtidigt som vi lämnar den nu hese kulturchefen bakom oss. (Alla ev. likheter med en aktuell debatt är avsiktlig.)

Den yttre handlingen är som är vanligt hos Murakami ganska så enkel. I Mordet på kommendören, första delen läser vi om en relativt framgångsrik och i boken namnlös porträttmålare som drabbas av en skilsmässa – det är hans fru som vill skilja sig av skäl som mannen inte förstår och faktiskt inte heller försöker ta reda på. Han får då låna ett ensligt beläget hus av en konstnärskollega vars pappa, som är en framgångsrik konstnär, blivit senil och därmed tvingats flytta. Huset är utan tavlor av denne man, tror man, men så hittar han undanstoppat en märklig tavla som kallas Mordet på kommendören. Motivet är förbryllande men fascinerande. Och det är med detta fynd som historien kan anses rulla i gång.

Hur vill jag faktiskt låta vara osagt, enär jag ju inte vill anklagas för att som man numera säger spoila. Men i historien och hur den utvecklas blandas som är vanligt hos Murakami både sådant som kan anses ingå som element i den reella världen och sådant som får anses ingå i en mer fiktiv värld. Båda lika viktiga, båda lika bärande för storyn. Båda lika fascinerande att läsa om och försöka förstå. Men kan man som läsare göra det fullt ut? Nej, i vart fall inte jag med mina begränsade förmågor. Men det är väl därför jag fascineras så av Murakamis text och den historia han ger oss – att den är öppen för tolkningar och egna förvillelser. Även om, det måste jag trots allt säga, den innehåller ett par element och händelser som måste anses vara tveksamma ut både etiska och moraliska aspekter. Inte minst en tröttsam fixering vid en ung flickas bröst. Skäms, gamle man! skulle jag vilja ropa till den 70-årige författaren. Men till vilken nytta?

Mordet på kommendören : första boken

Men det om det. Murakami har i vart fall på ett tilltalande sätt skruvat åt sin historia i Mordet på kommendören, första delen – som inte kan få annat än fyra stars av fem i betyg – så att man som läsare verkligen undrar hur han ska kunna få ihop sin story på ett, som man normalt brukar säga, trovärdigt sätt när den fortsätter i Mordet på kommendören, andra delen. Den som lever får se.

xxx
Internet fungerar inte så bra i en djungel”, sa hon. ”I djungeln använder man sig av djungeltelegrafen. Till exempel genom att slå på stortrumman eller fästa ett meddelande kring halsen på en apa”. ”Jag känner inte så väl till djungeln”. ”När civilisationens apparater inte funkar, kan det vara värt att pröva med stortrumman eller apor”.



söndag 20 oktober 2019

Augustpriset 2019 - gissningar över vilka böcker som kan komma att nomineras.


Jag är i år ambassadör för Augustpriset i kategorin årets svenska facklitteratur. Denna text, som är min gissning över vilka böcker som kan komma att nomineras, skrivs och läggs ut på min blogg och mitt Instagramkonto söndagen den 20 oktober. Måndagen den 21:e får jag och alla andra veta vilka böcker som nominerats. Men varför avhålla mig från att gissa – och därmed avslöja inte bara min totala okunnighet om vad som rör sig i huvudet på de personer som skall avgöra vilka böcker som kommer att nomineras utan också för allt folket visa upp att min överblick över årets utgivning inte är något att skryta över. Men vafan – värre saker har man väl varit med om. (Och jag gissar dessutom vilka böcker som kommer att nomineras i den skönlitterära klassen – den klass som brukar få blodet att koka hos alla läskunniga; många av oss kommer fortfarande ihåg Malin Ullgrens utbrott i DN över 2018 års nomineringar).


Bildresultat för strindberg bild

August. Han är förbannad - håller delvis med mig men saknar ... ja, gissa.

Den skönlitterära klassen.
Amanda Svensson – Ett system så magnifikt att det bländar.
Ulf Lundell – Vardagar 2.
Aase Berg – Haggan.
Johanna Frid – Nora eller Brinn Oslo brinn.
Ingrid Elam och Jerker Virdborg (red) – Svenska noveller från Almqvist till Stoor.
Eva-Marie Liffner – Vem kan segla.
Bubblare: Steve Sem-Sandberg – W.

Klassen för svensk facklitteratur.
Patrik Svensson – Ålevangeliet : berättelsen om världens mest gåtfulla fisk.
Lars Lönnroth – Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap.
Carina Burman – Bellman. Biografin.
Anna-Karin Palm – Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf.
Gunnar Broberg – Mannen som ordnade naturen : en biografi över Carl von Linné.
Ingrid Carlberg – Nobel : den gåtfulle Alfred, hans värld och hans pris.
Bubblare: Gunnar Bolin – Hovjuvelerarens barn : en berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer.

#augustpriset2019 


onsdag 16 oktober 2019

Håkan Nesser - Halvmördaren.


När jag härförleden såg mig av omständigheter utanför min kontroll föranledd att rensa bland mina bokhyllor såg jag häpnadsväckande nog att jag i det närmaste hade alla av Håkan Nesser utgivna böcker. Och fortfarande har. Men, kan jag väl avslöja, de kommer sannolikt inte att överleva den rensning nummer två – eller om det kommer att bli i nummer tre … - som antagligen ligger framför mig och detta i relativ närtid.

Bildresultat för håkan nesser bilder
Än så länge kvar i mitt bibliotek. (Bild Jo Voets). 

Många av er, mina okända läsare av denna blogg, vet väl antagligen hur det känns att stå med en bok i handen och sen avgöra dess öde – ska den stanna kvar i biblioteket eller ska den kastas i en kartong för vidarebefordran till t.ex. Läkarmissionen eller, i värsta fall, till Lövsta sopstation. Ja, det är ju frågan. Det som kastas orsakar fanimig fantomsmärtor. Om man är en känslig själ. Och det är väl snart sagt alla bokläsare?

Nu kan man ju inte påstå att Nesser tillhör våra stora författare, men väl gruppen habila och oftast läsvärda som man gott kan offra lite skattade pensionspengar på om man är på det humöret och vill ha ett par timmars god avkoppling genom att läsa en ofta välskriven och i bästa mening lättläst bok. Och en del av hans böcker – t.ex. Berättelse om herr Roos, Eugen Kallmans ögon, De vänsterhäntas förening och kanske några till kommer att överleva också en tredje gallring. Till den gruppen hör dock inte den jag nu läst – Halvmördaren. Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv, som den fullständig titeln lyder. Här har Nesser enligt min mening inte lyckats få ihop en trovärdig historia.

Nesser behärskar förstås det svensk språket väl – och detta också i denna bok - men har ju ibland en tendens att skriva lite väl småputtrigt och med lustifikationer och lite märkliga meningar staplade på varandra. Inget fel i det i och för sig men här tycker jag det blir för mycket av den varan. Och dök inte det höglitterära ordet luguber upp på ett par ställen? Jo, det gjorde ju det och tankarna fladdrade en sekund eller två över till en bra mycket bättre författare. Ja, ni vet ju vem. Och det var ju inte till Nessers fördel direkt.

Men värre ändå är att Nesser enligt min mening inte fått ihop ett trovärdigt slut på sin historia. Vi läser i Halvmördaren om vänskap, kärlek, hopp och nederlag, bitterhet, ond bråd död, hemligheter, tillfälligheter av olika slag och mer därtill – dvs. som det brukar vara i en ordinär deckare – men som läsare vill man ju att slutet, det viktiga slutet, skall bära trovärdighetens signum. Och det gör det enligt min mening inte i Halvmördaren. Sorry – för ansatsen är bra liksom stora delar av storyn och då är det lite trist att Nesser inte lyckats föra berättelsen i hamn på ett bra sätt. Mer säger jag inte – man vill ju inte anklagas för att spoila, som det väl heter på sk modern svenska.

Halvmördaren : krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv

Så mer än tre stars av fem kan jag för min del inte ge Halvmördaren. Men det är väl bra nog? Köp den gärna.

xxx
Det bor två hyresgäster i mitt huvud. De har bott där länge, de betalar ingen hyra och de flyttar aldrig ut. Deras namn är Skuld och Skam, de måste nämnas och nu är det gjort.

Hyresgästerna bor kvar.


tisdag 15 oktober 2019

Linda Boström Knausgård - Oktoberbarn.


Linda Boström Knausgård har nu gett ut fyra skönlitterära böcker och jag har läst dem alla utan att egentligen förstå varför jag gjort det. Jag har antagligen inte förmått uppskatta dem efter förtjänst. Åtminstone ett par av dem har vad jag förstår omfamnats av den litteraturläsande allmänheten och kritikerna och en av dem dessutom varit nominerad till ett Augustpris. 

Bildresultat för linda boström knausgård bild
(foto Jasmin Storch, Modernista)

Jag läste för ett par år sedan de tre första i ett svep och skev också en gemensam kommentar till dem som du hittar här, om du skulle vara intresserad: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2017/01/linda-bostrom-knausgard-grand-mal.html I en av kommentarerna skrev jag bl.a. följande: ”Jag läser henne med samma allvar och intresse som jag läser de flesta andra böcker jag nämner här i min blogg. Men det kuggar inte. Hennes stil, anspråk och inte minst berättelser berör mig inte. Vad sådant beror på är ju svårt att sätta fingret på. Och det är ju inte heller nödvändigt. Man kan väl helt enkelt nöja sig med att konstatera att vi litterärt rör oss i lite olika banor. Jag väjer inte för det anspråksfulla, för det språkligt lite knepiga, för det berättartekniskt svårforcerade, för det jag inte fullt ut förstår. Inte alls. Men jag vill ha en slags kvalitet. Jag vill att boken, som man säger, skall tala till mig. Och för min läsart, mitt sätt att läsa, lyckas inte Boström Knausgård med det. Men må boken och Boström Knausgård få många läsare.” Så skrev jag och så tyckte jag. Och ungefär så tycker jag också när jag nu läst hennes senaste bok Oktoberbarn.

Oktoberbarn är som jag förstår det en uttalat självbiografisk roman, eller – om det skulle kännas bättre för läsaren – en autofiktiv roman, dvs. en roman med självbiografiskt innehåll men med också rent fiktiva inslag. Vad som i så fall skulle vara det ena eller andra är ju för den vanlige läsaren inte lätt att veta. Men i boken beskrivs mycket av det som den någorlunda intresserade känner till om Boström Knausgårds liv och leverne, hennes psykiatriska sjukdomstillstånd, hennes författarskap, hennes skilsmässa, hennes barn (som dessutom nämns med namn) and so on. Den i stort sett enda som inte gör det är hennes fd man Karl Ove The Man Knausgård. Hon anklagar honom inte för något, tvärtom skulle jag vilja säga, men han omtalas genomgående med tilltalet du, som om boken är skriven primärt till och för honom, att hon vänder sig till honom, och att vi vanliga bokläsare och bokköpare därmed skulle vara mer eller mindre ointressanta för henne. Så tycks det mig. Uppfattad så – rätt eller fel – skrevs väl boken i så fall av henne mer som en del i en slags egenterapi av hennes psykiatriska sjukdomstillstånd och mindre som en genomtänkt litterär ansats och ansträngning. Vilket ju i och för inte betyder att den behöver vara ointressant att läsa.

Den som närmar sig litteraturvetenskapen som akademiskt ämne brukar som en liten förövning till detta stora och svårgreppade ämne ibland få till uppgift att försöka förstå vad författaren till en bok kan ha menat med bokens titel. Alltså, kamrater, varför kallar Boström Knausgård boken just Oktoberbarn och inte … ja, tänk ut något själv. Ett skäl kan kanske vara att hon faktiskt råkar vara född i oktober månad. Men ett annat och mer troligt kan vara att hon som barn fascinerades av det som inom den sovjetiska diktaturen kallades just oktoberbarn och som var en del av den organiserade kulten runt den gode och snälle farbror Lenin. Utan att begripa sig på eller ens egentlige intressera sig för kommunismen som ideologi kände sig den lilla Linda som ett utvalt barn bland andra utvalda och uppfattade det också som att de andra likaledes utvalda talade till henne - ”därför kallade de på mig överallt. Det var deras röster jag hörde när jag vaknade om morgnarna”. Hon gick också under ett antal år, till mammans förskräckelse, klädd i pionjärernas uniform. Kanske kan man här – utan att jag kan förklara varför eller hur – hitta en grundsten till det som kom att bli den vuxna kvinnans psykiatriska problem. (Se förresten på bokens omslag där den allvarliga flickan Linda tittar uppfordrade på oss iklädd sin uniform).

Oktoberbarnens medlemsemblem. 

Nå. Det om det. Men vad om boken? Boström Knausgård går i den igenom sitt liv från barndomen, över gymnasietiden, ungdomstiden och tiden som förälder och gift med The Man. Som en mörk skugga livet igenom och allt starkare och allt mörkare ju äldre hon blir vilar hennes sjukdom. Hon har en psykiatrisk diagnos, vilken vet jag inte, men den tar periodvis över hela hennes liv och tillvaro och gör också att hon under längre eller kortare tider ligger tvångsintagen för psykiatriskt vård. Boken inleds med ett starkt avsnitt om den tid då hon fick ECT-behandling, dvs. att elektriskt ström leds genom hjärnan. Detta med sk elchocker är en behandling som kan ge övergående minnesproblem och tillfälliga förvirringstillstånd och som tydligen bara används vid djupa och allvarliga depressionstillstånd. Att behandlingen åtminstone kortsiktigt påverkar henne negativt framgår klart. Men i det längre perspektivet – blir hon hjälpt då? Kanske – men, blir frågan man ändå måste ställa sig, vad är en människa utan eller med skadat minne? Men är hon i behov av vård? Otvetydigt. Får hon då rätt vård? Kanske, kanske inte. Hur ska man som läsare av boken kunna avgöra det? Men själv menar hon att ECT-behandlingen påverkar henne negativt och också försvårar hennes återgång till ett liv – ett liv med barnen, som författare, ett liv bortom ensamhet och sorg. Boström Knausgård är starkt kritisk till den psykiatriska vården – hon kallar genomgående den klinik hon ligger inne på för fabriken – men vad är hennes alternativ? Ja, det framgå ju inte.

Oktoberbarn

Oktoberbarn är enligt min mening den bästa av de nu fyra böcker jag läst av Boström Knausgård. Den är suggestiv och gripande. Det finns i beskrivningen av både hennes sjukdom och hur hon uppfattar att den påverkar också hennes barn en påtaglig känslighet och sensibilitet och med, skulle jag vilja säga, ibland närmast poetiska textavsnitt. Jag ger den tre stars av fem i betyg.

xxx
Varför plågar jag mig med minen från de åren? Vad är det som inte är uppgjort, förbi och sedan länge passerat? Jag menar, vilka sträckor har jag inte färdats sedan dess? Alla ungdomar gör våld på sig själva. Det är ingen barnlek att växa upp.

Depressionens tröga mörker, dess intet och dess vakna död, det är den som väntar på mig när jag sjunker ännu djupare. Dit där inga ord finns, inget samvete, bara den tröga sömnen morgon, middag och kväll som omsluter varje cell. Varje morgon när du vaknar och skräcken när du till slut inser med varje del av dig och varje tanke. Du är vaken.





tisdag 8 oktober 2019

Tove Ditlevsen - Gift.


Tove Ditlevsen är en i Danmark – och kanske också annorstädes – högt skattad författare, poet och journalist. Hon ingår också i Danmarks kulturkanon, som initierades av landets kulturminister 2004 och kunde presenteras två år senare. Att ta fram en officiell kultur- eller litteraturkanon har som bekant diskuterats av och till också här i Sverige, men idén har ju förkastats av olika skäl, inte minst p.g.a. problem med att väja verk och konstnärer av särskild betydelse och därmed den grundläggande frågan hur urvalet skulle ske och inte minst vem som skulle fatta det slutliga beslutet. Men Danmark har alltså en sådan officiell kanon, om än både diskuterad och ifrågasatt, och i den ingår Ditlevsen.

Bildresultat för tove ditlevsen bilder
Fru Ditlevsen (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Ditlevsen föddes 1917 och dog redan 1976, bara 58 år gammal. Hon levde att ganska så hårt liv med fyra äktenskap och påtagliga psykiska besvär redan från unga år. Särskilt hennes tredje äktenskap med en läkare blev katastrofalt för henne i och med att han var den som började förse henne med olika narkotiska preparat, vilket ledde till att hon ganska så snabbt blev narkotikaberoende. Med stöd av sin fjärde man lyckades hon bli drogfri. Men hon var psykiskt skör och också av och till inlagd på mentalsjukhus och detta inte minst beroende på återkommande problem med tvångstankar som hon försökte mildra eller dämpa med ett påtagligt alkoholintag. Hon gjorde också flera självmordsförsök innan hon slutligen dog genom suicid.

Av Ditlevsen hade jag inget läst förrän nu Gift och väl egentligen bara vagt lagt hennes omtalade bok Man har gjort ett barn illa till rätta långt ner i bokhjärnans innersta vrå för att eventuellt plocka upp den vid något tillfälle. Men där kommer den nog att få ligga kvar. Jag hade ganska så stora förhoppningar på Gift, men de föll i huvudsak på hälleberget. Jag tycker inte det är en särskilt bra bok. Enligt förlagstexten skriver Ditlevsen ”denna smärtsamma och ofta komiska roman på höjden av sin förmåga” vilket ju enligt min mening helt enkelt inte kan vara sant. Ditlevsens placering på Danmarks litteraturkanon måste beror på annat än litterära kvalitet hos Gift. Hon kan ju vara omtyckt och uppskattad av andra skäl, vilket ju förstås är helt OK och också skrivit andra böcker som kan motivera en placering där. Men enbart beroende på Gift – nej. För inte kan det bero på att hon i dåtiden var både vida läst och så smått skandalomsusad. Hoppas inte.

Boken börjar med en beskrivning av hennes första äktenskap och slutar med interiörer, kan man väl kalla det för, från det som kom att bli hennes sista. Däremellan lever hon sitt liv, föder sina barn, skriver flera av sina böcker, men allt det och mer därtill som tillsammans blir ett liv är i boken beskrivet med samma torra kamerala ton som man kan läsa i Bålsta orienteringsklubbs verksamhetsberättelse. Det saknas liv, det saknas hjärta, det saknas puls. I alla sammanhang utom ett.

Och det är det helvete som hon drabbas av när hennes tredje man skriver ut olika sorters narkotika till henne. Han är ju medveten om att det är helt fel och helt förkastligt och att Ditlevsen som alla andra narkotikaberoende efterhand lurar honom och ljuger. Och ändå fortsätter han. Han är – om än sjuk också han - en skam för sin kår. Men tiden från den första sprutan han ger henne till när hennes räddning efter en i tiden utdragen process äntligen kommer är fasansfull att läsa och måste vara ett rent och skärt helvete att ha genomlidit. Här har hennes berättelse nerv och intensitet.

Men annars saknas i boken mycket. Eller rent av det mesta. Inget om hennes författarskap, inget om hennes drivkrafter, inget om det samhälle hon lever och verkar i, inget om den tyska ockupationen, inget om fredsslutet, inget om hennes egen och männens familjer, inget om hennes barn, inget om … ja, så kunde jag fortsätt. Men alltså en fasansfull beskrivning av ett narkotikaberoende. Och också, det måste medges, en stark kärlek till och nästan beroende av själva skrivandet, författandet.

Nå. Men vad är då detta för en bok – är det en roman eller självbiografi. Förlaget menar ju tydligen själv att Gift är en roman, men det är ju uppenbart att boken har klara självbiografiska inslag eller snarare ett tydligt självbiografiskt tema. Allt som händer bokens huvudfigur Tove har, så vitt jag vet, också i verkligheten hänt författaren Tove Ditlevsen. Varför döljer hon sig då bakom benämningen roman? Ja säg det. Den enda förklaringen kan ju vara att allt som står i den inte är självbiografiskt sant. Men vad då? Här lämnar oss författaren i sticket.

Gift

Man brukar ju ibland inom litteraturvetenskapen prata om en boks efterglöd och väl då mena att boken efter läsningen kan växa i minnet, eller mogna om man så vill. Så kommer sannolikt inte att hända för mig med Gift, utom förstås hennes beskrivning av narkotikaberoendet och dess helvete. Men bokens rent litterära ambitioner och Ditlevsens stil lämna mig i huvudsak likgiltig. Det kan möjligen vara så att jag av Gift hoppats på något annat än vad Ditlevsen velat ge oss med boken, så mer än tre stars av fem kan denna bok med det tvetydiga namnet Gift ändå inte få. Men läs den för all del gärna. Många – både läsare, recensenter och litteraturvetare – skattar den ju högt, vet jag. Somliga kallar den ju tom för modern klassiker.

xxx
På kvällarna när vi ligger omslingrade, berättar han för mig om sin barndom, som liknar alla andra mäns. Det är alltid något om en trädgård och några fruktträd och en slangbella, och en kusin eller en tjejkompis som de ligger tillsammans med på ett höloft, men så kommer det en mamma eller en moster och förstör alltihop. Det är en väldigt tråkig historia när man har hört den några gånger, men de är djupt gripna när de berättar den, och när det kommer till kritan spelar det inte så stor roll vad man säger till varandra så länge man har det bra tillsammans.