Linda Boström Knausgård - Oktoberbarn.

Linda Boström Knausgård har nu gett ut fyra skönlitterära böcker och jag har läst dem alla utan att egentligen förstå varför jag gjort det. Jag har antagligen inte förmått uppskatta dem efter förtjänst. Åtminstone ett par av dem har vad jag förstår omfamnats av den litteraturläsande allmänheten och kritikerna och en av dem dessutom varit nominerad till ett Augustpris. 

(foto Jasmin Storch, Modernista)

Jag läste för ett par år sedan de tre första i ett svep och skev också en gemensam kommentar till dem som du hittar här, om du skulle vara intresserad: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2017/01/linda-bostrom-knausgard-grand-mal.html I en av kommentarerna skrev jag bl.a. följande: ”Jag läser henne med samma allvar och intresse som jag läser de flesta andra böcker jag nämner här i min blogg. Men det kuggar inte. Hennes stil, anspråk och inte minst berättelser berör mig inte. Vad sådant beror på är ju svårt att sätta fingret på. Och det är ju inte heller nödvändigt. Man kan väl helt enkelt nöja sig med att konstatera att vi litterärt rör oss i lite olika banor. Jag väjer inte för det anspråksfulla, för det språkligt lite knepiga, för det berättartekniskt svårforcerade, för det jag inte fullt ut förstår. Inte alls. Men jag vill ha en slags kvalitet. Jag vill att boken, som man säger, skall tala till mig. Och för min läsart, mitt sätt att läsa, lyckas inte Boström Knausgård med det. Men må boken och Boström Knausgård få många läsare.” Så skrev jag och så tyckte jag. Och ungefär så tycker jag också när jag nu läst hennes senaste bok Oktoberbarn.

Oktoberbarn är som jag förstår det en uttalat självbiografisk roman, eller – om det skulle kännas bättre för läsaren – en autofiktiv roman, dvs. en roman med självbiografiskt innehåll men med också rent fiktiva inslag. Vad som i så fall skulle vara det ena eller andra är ju för den vanlige läsaren inte lätt att veta. Men i boken beskrivs mycket av det som den någorlunda intresserade känner till om Boström Knausgårds liv och leverne, hennes psykiatriska sjukdomstillstånd, hennes författarskap, hennes skilsmässa, hennes barn (som dessutom nämns med namn) and so on. Den i stort sett enda som inte gör det är hennes fd man Karl Ove The Man Knausgård. Hon anklagar honom inte för något, tvärtom skulle jag vilja säga, men han omtalas genomgående med tilltalet du, som om boken är skriven primärt till och för honom, att hon vänder sig till honom, och att vi vanliga bokläsare och bokköpare därmed skulle vara mer eller mindre ointressanta för henne. Så tycks det mig. Uppfattad så – rätt eller fel – skrevs väl boken i så fall av henne mer som en del i en slags egenterapi av hennes psykiatriska sjukdomstillstånd och mindre som en genomtänkt litterär ansats och ansträngning. Vilket ju i och för inte betyder att den behöver vara ointressant att läsa.

Den som närmar sig litteraturvetenskapen som akademiskt ämne brukar som en liten förövning till detta stora och svårgreppade ämne ibland få till uppgift att försöka förstå vad författaren till en bok kan ha menat med bokens titel. Alltså, kamrater, varför kallar Boström Knausgård boken just Oktoberbarn och inte … ja, tänk ut något själv. Ett skäl kan kanske vara att hon faktiskt råkar vara född i oktober månad. Men ett annat och mer troligt kan vara att hon som barn fascinerades av det som inom den sovjetiska diktaturen kallades just oktoberbarn och som var en del av den organiserade kulten runt den gode och snälle farbror Lenin. Utan att begripa sig på eller ens egentlige intressera sig för kommunismen som ideologi kände sig den lilla Linda som ett utvalt barn bland andra utvalda och uppfattade det också som att de andra likaledes utvalda talade till henne - ”därför kallade de på mig överallt. Det var deras röster jag hörde när jag vaknade om morgnarna”. Hon gick också under ett antal år, till mammans förskräckelse, klädd i pionjärernas uniform. Kanske kan man här – utan att jag kan förklara varför eller hur – hitta en grundsten till det som kom att bli den vuxna kvinnans psykiatriska problem. (Se förresten på bokens omslag där den allvarliga flickan Linda tittar uppfordrade på oss iklädd sin uniform).

Oktoberbarnens medlemsemblem. 

Nå. Det om det. Men vad om boken? Boström Knausgård går i den igenom sitt liv från barndomen, över gymnasietiden, ungdomstiden och tiden som förälder och gift med The Man. Som en mörk skugga livet igenom och allt starkare och allt mörkare ju äldre hon blir vilar hennes sjukdom. Hon har en psykiatrisk diagnos, vilken vet jag inte, men den tar periodvis över hela hennes liv och tillvaro och gör också att hon under längre eller kortare tider ligger tvångsintagen för psykiatriskt vård. Boken inleds med ett starkt avsnitt om den tid då hon fick ECT-behandling, dvs. att elektriskt ström leds genom hjärnan. Detta med sk elchocker är en behandling som kan ge övergående minnesproblem och tillfälliga förvirringstillstånd och som tydligen bara används vid djupa och allvarliga depressionstillstånd. Att behandlingen åtminstone kortsiktigt påverkar henne negativt framgår klart. Men i det längre perspektivet – blir hon hjälpt då? Kanske – men, blir frågan man ändå måste ställa sig, vad är en människa utan eller med skadat minne? Men är hon i behov av vård? Otvetydigt. Får hon då rätt vård? Kanske, kanske inte. Hur ska man som läsare av boken kunna avgöra det? Men själv menar hon att ECT-behandlingen påverkar henne negativt och också försvårar hennes återgång till ett liv – ett liv med barnen, som författare, ett liv bortom ensamhet och sorg. Boström Knausgård är starkt kritisk till den psykiatriska vården – hon kallar genomgående den klinik hon ligger inne på för fabriken – men vad är hennes alternativ? Ja, det framgå ju inte.

Oktoberbarn är enligt min mening den bästa av de nu fyra böcker jag läst av Boström Knausgård. Den är suggestiv och gripande. Det finns i beskrivningen av både hennes sjukdom och hur hon uppfattar att den påverkar också hennes barn en påtaglig känslighet och sensibilitet och med, skulle jag vilja säga, ibland närmast poetiska textavsnitt. Jag ger den tre stars av fem i betyg.

xxx

”Varför plågar jag mig med minen från de åren? Vad är det som inte är uppgjort, förbi och sedan länge passerat? Jag menar, vilka sträckor har jag inte färdats sedan dess? Alla ungdomar gör våld på sig själva. Det är ingen barnlek att växa upp.”

”Depressionens tröga mörker, dess intet och dess vakna död, det är den som väntar på mig när jag sjunker ännu djupare. Dit där inga ord finns, inget samvete, bara den tröga sömnen morgon, middag och kväll som omsluter varje cell. Varje morgon när du vaknar och skräcken när du till slut inser med varje del av dig och varje tanke. Du är vaken.”