Håkan Nesser - Halvmördaren.

När jag härförleden såg mig av omständigheter utanför min kontroll föranledd att rensa bland mina bokhyllor såg jag häpnadsväckande nog att jag i det närmaste hade alla av Håkan Nesser utgivna böcker. Och fortfarande har. Men, kan jag väl avslöja, de kommer sannolikt inte att överleva den rensning nummer två – eller om det kommer att bli i nummer tre … - som antagligen ligger framför mig och detta i relativ närtid.

Än så länge kvar i mitt bibliotek. (Bild Jo Voets). 

Många av er, mina okända läsare av denna blogg, vet väl antagligen hur det känns att stå med en bok i handen och sen avgöra dess öde – ska den stanna kvar i biblioteket eller ska den kastas i en kartong för vidarebefordran till t.ex. Läkarmissionen eller, i värsta fall, till Lövsta sopstation. Ja, det är ju frågan. Det som kastas orsakar fanimig fantomsmärtor. Om man är en känslig själ. Och det är väl snart sagt alla bokläsare?

Nu kan man ju inte påstå att Nesser tillhör våra stora författare, men väl gruppen habila och oftast läsvärda som man gott kan offra lite skattade pensionspengar på om man är på det humöret och vill ha ett par timmars god avkoppling genom att läsa en ofta välskriven och i bästa mening lättläst bok. Och en del av hans böcker – t.ex. Berättelse om herr Roos, Eugen Kallmans ögon, De vänsterhäntas förening och kanske några till kommer att överleva också en tredje gallring. Till den gruppen hör dock inte den jag nu läst – Halvmördaren. Krönika över Adalbert Hanzon i nutid och dåtid författad av honom själv, som den fullständig titeln lyder. Här har Nesser enligt min mening inte lyckats få ihop en trovärdig historia.

Nesser behärskar förstås det svensk språket väl – och detta också i denna bok - men har ju ibland en tendens att skriva lite väl småputtrigt och med lustifikationer och lite märkliga meningar staplade på varandra. Inget fel i det i och för sig men här tycker jag det blir för mycket av den varan. Och dök inte det höglitterära ordet luguber upp på ett par ställen? Jo, det gjorde ju det och tankarna fladdrade en sekund eller två över till en bra mycket bättre författare. Ja, ni vet ju vem. Och det var ju inte till Nessers fördel direkt.

Men värre ändå är att Nesser enligt min mening inte fått ihop ett trovärdigt slut på sin historia. Vi läser i Halvmördaren om vänskap, kärlek, hopp och nederlag, bitterhet, ond bråd död, hemligheter, tillfälligheter av olika slag och mer därtill – dvs. som det brukar vara i en ordinär deckare – men som läsare vill man ju att slutet, det viktiga slutet, skall bära trovärdighetens signum. Och det gör det enligt min mening inte i Halvmördaren. Sorry – för ansatsen är bra liksom stora delar av storyn och då är det lite trist att Nesser inte lyckats föra berättelsen i hamn på ett bra sätt. Mer säger jag inte – man vill ju inte anklagas för att spoila, som det väl heter på sk modern svenska.

Så mer än tre stars av fem kan jag för min del inte ge Halvmördaren. Men det är väl bra nog? Köp den gärna.

xxx

”Det bor två hyresgäster i mitt huvud. De har bott där länge, de betalar ingen hyra och de flyttar aldrig ut. Deras namn är Skuld och Skam, de måste nämnas och nu är det gjort.”

”Hyresgästerna bor kvar.”