Haruki Murakami - Mordet på kommendören, första boken.

Så har Haruki Murakami – den mångbesjungne, den framgångsrike, den ständigt Nobelpristippade – kommit med en ny bok på svenska, eller snarare två. Mordet på kommendören ges nämligen ut som både Första boken och Andra boken. De är på vardera drygt 400 sidor. Är då inte 800 sidor murakamitext i mesta laget, kanske man kan undra. Och svaret är, efter att nu ha läst Första boken, men undertiteln En idé uppenbarar sig, nej, inte alls. Som i de flesta av Murakamis böcker finns också i Mordet på kommendören, första boken nämligen hans återkommande teman av drömlika och övernaturliga element – kan man våga kalla det magisk realism? - som gör honom i mitt tycke så läsvärd. Men skulle han vara värd ett Nobelpris då, som många tycker? Nja, knappast.

Mr Murakami (Jag hittar ingen uppgift om fotograf).

Men om han skulle få det så kan man med lätthet se framför sig vad som händer en timme efter tillkännagivandet. Den argaste av alla arga kulturchefer – jag pratar om han på DN, förstås - går i taket och de lättrörligaste av de lättrörliga kända och okända intellektuella följer efter med upprörda artiklar i en vecka eller tre. Allt medan vi vanliga litteraturintresserade läser eller läser om böckerna och med intresse följer den mer sansade debatt om pristagaren som också förs och bildar oss på det sättet en åsikt om författaren och hans verk. Och kommer fram till en självständig uppfattning om honom, hans böcker och övriga kulturgärningar och kanske också försöker förstå vad uttalanden eller handlingar han gjort i förfluten tid kan stå för och på vilket sätt dessa kan påverka uppfattningen om honom som människa, författare och mottager av Priset. Samtidigt som vi lämnar den nu hese kulturchefen bakom oss. (Alla ev. likheter med en aktuell debatt är avsiktlig.)

Den yttre handlingen är som är vanligt hos Murakami ganska så enkel. I Mordet på kommendören, första delen läser vi om en relativt framgångsrik och i boken namnlös porträttmålare som drabbas av en skilsmässa – det är hans fru som vill skilja sig av skäl som mannen inte förstår och faktiskt inte heller försöker ta reda på. Han får då låna ett ensligt beläget hus av en konstnärskollega vars pappa, som är en framgångsrik konstnär, blivit senil och därmed tvingats flytta. Huset är utan tavlor av denne man, tror man, men så hittar han undanstoppat en märklig tavla som kallas Mordet på kommendören. Motivet är förbryllande men fascinerande. Och det är med detta fynd som historien kan anses rulla i gång.

Hur vill jag faktiskt låta vara osagt, enär jag ju inte vill anklagas för att som man numera säger spoila. Men i historien och hur den utvecklas blandas som är vanligt hos Murakami både sådant som kan anses ingå som element i den reella världen och sådant som får anses ingå i en mer fiktiv värld. Båda lika viktiga, båda lika bärande för storyn. Båda lika fascinerande att läsa om och försöka förstå. Men kan man som läsare göra det fullt ut? Nej, i vart fall inte jag med mina begränsade förmågor. Men det är väl därför jag fascineras så av Murakamis text och den historia han ger oss – att den är öppen för tolkningar och egna förvillelser. Även om, det måste jag trots allt säga, den innehåller ett par element och händelser som måste anses vara tveksamma ut både etiska och moraliska aspekter. Inte minst en tröttsam fixering vid en ung flickas bröst. Skäms, gamle man! skulle jag vilja ropa till den 70-årige författaren. Men till vilken nytta?

Men det om det. Murakami har i vart fall på ett tilltalande sätt skruvat åt sin historia i Mordet på kommendören, första delen – som inte kan få annat än fyra stars av fem i betyg – så att man som läsare verkligen undrar hur han ska kunna få ihop sin story på ett, som man normalt brukar säga, trovärdigt sätt när den fortsätter i Mordet på kommendören, andra delen. Den som lever får se.

xxx

””Internet fungerar inte så bra i en djungel”, sa hon. ”I djungeln använder man sig av djungeltelegrafen. Till exempel genom att slå på stortrumman eller fästa ett meddelande kring halsen på en apa”. ”Jag känner inte så väl till djungeln”. ”När civilisationens apparater inte funkar, kan det vara värt att pröva med stortrumman eller apor”.”