Bokhållarens uggla

Bokhållarens uggla

torsdag 2 juli 2020

Ulf Lundell - Vardagar 3.


Det har gått träbock i tillvarons golv konstaterade Ulf Lundell redan 1979 på den klassiska skivan Ripp Rapp. Och frågan är om det blivit så mycket bättre för honom sedan dess. Men produktiv har han åtminstone varit. Sedan debuten 1975 med sitt studiealbum Vargmåne och romanen och generationsklassikern Jack året därpå har han, om jag räknat rätt, gett ut 24 album och 13 romaner och åtminstone någon diktsamling. Och i en fantastisk bok från 2004 illustrerat William Shakespeares samtliga sonetter i Sven Christer Swahns tolkning. Dessutom, det får vi inte glömma, i det närmaste adlats fem gånger av den märkliga Bibi Rödöö på Sveriges Radio genom att få vara sk sommarvärd för programmet Sommar, och detta senast i somras. Nu på sitt 71:e levnadsår har han gett ut den drygt 870-sidiga samtidskommentaren Vardagar 3. Vem annan hade orkat allt detta? Trots att man kanske fortfarande upplever att man har träbock i tillvarons golv och måste kämpa på som fan för att överleva.

Ulf Lundell | Vardagar 3 | Aftonbladet
Mannen. (Fotograf okänd)

För nog är det så det är? I dessa beramade tider då var och varannan här hemma är statsepidemiolog kan er okände Bokhållare väl få kosta på sig att vara amatörpsykolog. Lundell måste ha ett enastående driv i själ och hjärta och tillika en kropp, inkl. levern, som han när den tiden kommer borde låta donera till vetenskapen för undersökning. Den patolog som sätter kniven i honom kommer sannolikt att skriva vetenskapliga artiklar om sina fynd, gissar jag. Lundell har levt hårt, överlevt mycket, orkat ännu mer och är så långt ifrån gammal och skör som det nya modeordet säger man ska vara när man passerat 70-gränsen. Är det då oro i själen och rastlöshet i kroppen och ensamhet i hjärtat som fortfarande driver honom? Ja, och en aldrig sinande nyfikenhet och vilja att veta mer och mer säger jag, amatörpsykologen. Och kanske en längtan efter kärlek till en kvinna.

Den nya boken är den tredje i en serie som började 2018 med Vardagar, fortsatte året därpå med Vardagar 2 och nu kan vi alltså hålla tegelstenen Vardagar 3 i vår hand. Vilket vi alla bör göra. Ska då detta bli oss en evig följeslagare fram till döden eller demensen? Ja, inte mig emot. Frågan är bara – ja, frågan blir då vem som drabbas först. Lundell eller jag, du, redaktören eller … Den som lever får som vanligt se.

Vardagar 3 är, som du min okände läsare förstås vet, en slags prosalyrisk dagbok där Lundell lär oss det som är värt att veta om samtiden, kärlekens upp- och nergångar, honom själv och fanimig också läsaren, mig/dig. Det ryms en hel del klokheter mellan bokens först mening ”Vi lider alla av post-traumatisk stress” och den sista ”Inget regn än”. Det finns hos honom en uppfriskande radikalism och klarsynthet och en ständigt pågående och levande nyfikenhet. Han läser ständigt och då inte bara böcker av varierande slag utan också dagligdags fyra dagstidningar (är då han, jag och vi andra generationskamrater de sista läsarna av papperstidningen; ja, sannolikt). Läser alltså och tänker. Och arbetar.

Men det finns i boken också beskrivningar av hans ensamhet, hans ångest, rädsla för sjukdomar och ett kämpande att hålla näsan över vattenytan. Liksom faktiskt lite uppfriskande gnällande. Och därtill återkommande reflektioner om relationen med den fd hustrun, kallad S. Henne måste han – lyssnar du? - ge på båten. Annars kommer han – lyssnar du? - bara få magsår och tillika skavsår och blåmärken i hjärta och hjärna. Vet ju jag och fler med mig.

Särskilt som han i en passus funderar på om det kan vara hon som ringde polisen när han blev tagen för rattfylla. Denna händelse får du by the way, min ev. läsare av denna blogg, själv grotta ner dig i om du skulle vilja det. Men Lundell döljer inget.

Vardagar 3
Boken.

Nå. Vad ska då Vardagar 3, där Lundell faktiskt kommer ut som en slags för samhällsklimatet i vårt arma fosterland nödvändig folklivsforskare som sätter samtiden under lupp, få för betyg. Fem av fem är det enda möjliga. Och bättre karantänläsning kan man svårligen tänka sig. Annat än kanske Samlade verk av Lydia Sandgren, förstås. Men det är ju en helt annan bok. Lika bra men annorlunda. Läs båda nu när du, min kamrat i karantänen, har tid.

xxx
Ser man en man sitta med en bok ser man nästan hur
spindelväven växer på mannen i fråga.
Han är olycklig och tråkig.

Säjs att kvinnor bränner ut sig i försök att förstå
tysta, stängda män
och: skulle man vilja tillägga
män bränner ut sig i försök att försöka förstå
vad och hur kvinnor vill ha det.

Vaknar med förtjocknade tårkanaler igen
Det är för djävligt
Hindrar mig från att se klart, känna klart och rätt
Alkoholism är en kronisk sjukdom men behandlingsbar
Mjältsjuka är lika kronisk den
osäker hur den ska behandlas
Ta bort och hålla avstånd är nog det allra bästa.

Två dödar är levande i den här åldern
Den slutgiltiga och döden man kan dö medan man ännu är vid liv
Den döden är en utmaning för den som snart blir 70
Man har att antingen sätta sig ner och vänta på den slutgiltiga
eller att ta rollen som aktivist i det liv som kan finnas kvar
Liv fram till 70 lever av sig själv
Men från nu och till farväl måste livet levas aktivt
Eller, som sagt, det går an att sitta ner med en bok också
Alla har sin inställning.

Cykel, Resa, Vänner, Cykling, Turism
Fortskaffningsmedel (om man nu en period skulle vara utan körkort)

onsdag 17 juni 2020

Lydia Sandgren - Samlade verk.


Vem är Lydia Sandgren? Jo vare sig mer eller mindre än en drygt 30-årig psykolog från Göteborg som har slagit om inte hela världen så åtminstone den litteraturintresserade läskunniga svenska allmänheten med häpnad när hon nu debuterat med sin nästan 700-sidiga roman Samlade verk. Recensionerna har varit genomgående positiva. Omdömena på olika boksiter likaså. Kassorna på våra boklådor har förhoppningsvis gått varma. Är detta då motiverat? Ja, utan tvekan.

Författaren (foto från förlaget).

För Samlade verk är en bra bok. Att den är skriven av en relativt ung debutant är häpnadsväckande och lovar gott för framtiden – hennes som författare och oss andra som läsare. Om hon nu orkar komma igen med en ny bok efter detta kraftprov som inte kan ha skrivits i en handvändning

Nå. Men vad om Samlade verk? Vi läser om en intellektuell man, hans vän från ungdomen, hans fru, deras två barn och för den delen lite om främst kvinnans familj. Vi läser om deras gemensamma resa genom livet från ungdomen, över vuxenlivet med giftermål, barn och arbete och över romanens två stora svarta, bittra hål – hustruns plötsliga frivilliga försvinnande och ganska så långt senare ungdomsvännens oväntade död.

Mannen, han heter Martin och är bokförläggare/redaktör, klarar sig från den första katastrofen därför att han är tvungen att orka fortsätta leva sitt liv och ansvara för barnens nu när hans fru, hon heter Cecilia och är en disputerad välkänd och uppskattad akademiker, försvinner bort från honom och de små barnen. Men kommer han att klara att hans vän, han heter Gustav och är en etablerad och berömd porträttmålare, oväntat dör? Antagligen, men jag vet inte.

Mellan dessa tre finns en märklig både närande och tärande symbios. De bär och stöttar varandra genom olika skeenden i livet. Men vare sig Martin eller Gustav kan förhindra att Cecilia bestämmer sig för att fysiskt försvinna; eller kanske är det snarare så att hon inte tillåter dem det. Att det påverkar dem starkt är självklart, men livet går som sagt efterhand vidare om än med mentala sår och psykiska blåmärken. Och, visar det sig senare, med etablerandet av hemligheter mellan dem alla tre.

Så inträffar det som kan inträffa i böckernas värld. Cecilias liv efter försvinnande kan kanske vara på väg att blottläggas. Kanske kan det finnas en förklaring. Kanske kan Martin och barnen komma att förstå. Kanske kan ett värkande varför ersättas med ett helande därför. Att det skulle finnas en återgång till ett tidigare liv som det var förut verkar väl mindre troligt, men kanske kan just en förklaring få betydelse för Martin och hans två barn. För Gustav är det när denna möjlighet eventuellt visar sig finnas hursomhelst för sent.

Och kanske är det försent också för Martin. Gustavs oväntade död får honom att för sig själv ifrågasätta vad han gjort och inte gjort med detta sitt enda liv; om han utnyttjat sin förmåga, hur hans målsättningar inte blivit verklighet, varför hans ambitioner att skriva böcker bara blivit uppkast och skisser gömda och glömda i olika lådor (det är dessa ruiner av ofullbordade drömmar som är hans och bokens samlade verk). Och att Gustav haft en hemlighållen periodvis kontakt med Cecilia blir plågsamt medvetet för honom av två skäl – Gustav har i sin ateljé en målning av henne som måste vara målad för inte allt för länge sedan och han, visar det sig, har dessutom testamenterat hela sin kvarlåtenskap till Martin och Cecilia gemensamt. Hon lever alltså rimligen.

Detta tror också, när detta börja skymta som en möjlighet, Martins två nu någorlunda vuxna barn. Hur vill jag låta vara osagt i denna korta recension, men sättet de får veta det på är väl både troligt och mindre troligt. Fast förstås möjligt i fiktionens värld, och av Sandgren beskrivet på ett sätt som gör det fullt trovärdigt. Boken slutar med att dottern håller sin bror i handen och ringer på en dörr i ett bostadsområde i Berlin där det står Berg – deras gemensamma efternamn – på dörren.

Bokens sista mening lyder ”Och Rakel hörde hur tystnaden där inne slets itu. Hon hörde hur år ställdes på ända och hur tidsmassiv rörde sig. Hon hörde pausen, den korta andhämtningen alldeles innan någonting börjar”. Denna bok som rör sig över år av vänskap, ensamhet, hårt arbete, sökande och utsatthet slutar alltså tilltalande öppet och ovisst. Det kan knappast bli bättre.

På ett sätt, men här är jag kanske ute och cyklar enär de litteraturvetenskapliga finessresonemangen generellt sett är mig lite främmande, får romanen i delar drag av en slag metaroman. Martin, förläggaren, får en fråga från en kollega om ha vill ge ut en roman som heter Ein Jahr der Liebe. Han tvekar, men ger boken till sin dotter Rakel för att hon ska ge ett lektörsutlåtande. Det visar sig då, tycker sig Rakel efterhand förstå, att författaren måste haft en kortare relation med mamman och med henne upplevt ett år av kärlek, och för den delen besvikelse när hon som kan vara Cecilia helt plötsligt bara försvinner från också honom. Rakels till en början trevande och ointresserade arbete med boken blir efterhand en viktig del av Samlade verk. Vilket enligt min mening gör boken än mer intressant och spännande.

För just intressant och spännande är vad denna debutroman är. Sandgren lyckas över bokens alla nästan 700 sidor inte bara hålla ihop intrigen utan också efterhand utveckla och komplicera den. De utvikningar i olika riktningar som finns känns inte alltför konstruerade utan fyller någorlunda sin plats i helheten. Det finns inte många på vettigt innehåll tomma rader och stycken i boken. Hur har denna debutant lyckats med detta, blir faktiskt frågan.

Rent tidsmässigt rör sig romanen över ett par decennier och Sandgren ger oss läsare som en fond eller bakgrundsteckning till boken en bild av den politiska och idémässiga utvecklingen genom dessa år, vilket tilltalar mig. Också rent språkligt är boken inte bara bra utan mycket bra – hennes prosa är klar, vacker och hade jag så när sagt omsorgsfull. Ska man klaga på något – och varför ska man inte det när det ligger som en bottenplatta i ens persona – så kan väl personbeskrivningarna kanske ibland kännas lite tunna och rapsodiska. Men det gör fanimig inte mycket.

Samlade verk
Boken. 

För helheten, mina okända ev. läsare av denna blogg, helheten gör att ge boken ett annat betyg från er amatörbloggare än fem stars av fem är omöjligt. Samlade verk måste läsas av envar litteraturintresserad. Och få alla upptänkliga priser – åtminstone först Borås Tidnings debutantpris och sedan Augustpriset. Och hör sen!

Den ska naturligtvis också köpas – ni som läser denna blogg känner väl alltid någon i den sk riskgruppen (eller som är gammal och skör som det numera heter). Hen kan behöva något vettigt att sysselsätta sig med i karantänen. Ni kanske också själv av andra skäl sitter stilla, orörlig och i det närmaste inlåst. Något vettigare och mer utvecklande än att noga läsa igenom 700 sidor högkvalificerad text kan man svårligen tänka sig.

(Och dessutom dyker det i svensk samtidslitteratur intressanta ordet luguber upp på ett ställe. Tävla med dig själv och din fru/man/partner/eller vem fan som helst om vem som först kommer fram till detta intressanta ord. Stryk under och läs sedan vidare).

xxx
`Du verkar vara i fin form`, la han till. I Emanuels fall betydde det något i stil med att `du är i alla fall inte inlagd på slutenvården`, men frågan var om Emanuel själv uppfattade denna dimension. Han beklagade sig länge över vad han var säker på var begynnande ischias, en rad mycket tydliga symtom som vårdcentralsläkarna negligerade. Det var faktiskt sanslöst hur inkompetensen grasserade inom läkarkåren nuförtiden, sa han och reste sig med möda för att demonstrera sin hälta. Man var i princip tvungen att göra läkarnas jobb åt dem. Inte bara måste man stå ut med symtomen, utan också ställa diagnos och ordinera behandling. Det enda de var bra till var att skriva ut medicin och påfallande ofta klarade de inte ens av det. Emanuel Wikner linkade runt biblioteket. Visst såg Martin att han haltade? Visst såg det illa ut? Och ingenting hittade de, de förbannade kvacksalvarna, ingenting.

Intervjuaren: Vad betydde litteraturen för dig under tonåren? Martin Berg: Förutom att jag fick praoa på Postverket med Charles Bukowski? Ja du, bland annat stimulerade det väl min språkliga utveckling. Och det är otroligt mycket värt att kunna formulera sig, eller hur? Den som inte kan uttrycka sig hamnar i ett maktunderläge, och vice versa. Ibland blir man mörkrädd när man ser hur unga människor förmedlar sig med varandra. De använder sig inte av ett språk. De tror att man är otrevlig om man inte skriver smileys och tre utropstecken. Ibland hoppar de över orden helt och hållet och skickar bara obegripliga bilder till varandra. Det verkar pågå en slags infantilisering av den skrivna svenskan som man verkligen inte bara kan beskylla tonåringarna för – man undrar ju – hur som helst – vad var det du frågade nu igen?

Han hämtade skrivmaskinen från garderoben och ställde den på datorns plats. Han satte i ett papper. Han tittade en stund på papperet. Han gick för att hämta en kopp kaffe. Det var trots allt inte särskilt konstigt att han inte kunde koncentrera sig med en sådan röra på skrivbordet. Han for upp och började städa: bort med alla papper, alla boktravar, alla kuvert. Han måste öppna några av kuverten som han uppenbarligen glömt att öppna. Han måste sortera jobbpapper. Han la allt som han inte visste var det skulle ligga på golvet för senare utredning, men golvet visade sig vara dammigt. Han måste dammsuga. Det var något outsägligt deprimerande med dammiga papper. Också fönstret var mycket smutsigt, nu när han tänkte på det. Det syntes tydligt i solljuset. Han ägnade en halvtimme åt att putsa det. När han väl slog sig ner vid skrivbordet igen satt han länge och tittade på William Wallace-citatet som han nålat upp på väggen framför sig: Att skriva är att vägra dö.

Hon var färdig för den här gången. Någonstans gick gränsen för ens förmåga, och det var bättre att slutföra något så gott man kunde än att famla efter perfektion i all evinnerlighet. Den som ägnade hela livet åt ofullbordade storverk hade ena foten i dödsriket.



August Strindberg – Wikipedia
Kommer personligen att närvara när Sandgren får hans pris. I annat fall kommer han att spöka för juryns ledamöter intill tredje led. Har han sagt mig. 

onsdag 20 maj 2020

Helene Flood - Terapeuten.


I vårt kära naboland Norge bor och verkar en legitimerad psykolog och forskare vid namn Helene Flood. Efter att tidigare, inhämtar jag från Wikipedia, gett ut en ungdomsroman och lite faktaböcker, bestämmer hon sig av något skäl för att skriva en sk vuxenroman. Det blir som så ofta i det läget en deckare, eller spänningsroman som det allt alertare förlaget Polaris kallar boken. Möjligen då i tron att det skulle vara enklare att få ihop en sådan än en mer traditionell roman. Vad vet jag. Men så ger hon då ut Terapeuten, och håller sig alltså därmed ämnesmässigt till ett område som hon behärskar väl, och boken blir en megasuccé. I Norge. Och kanske också utomlands – den är i vart fall i dagsläget såld till 26 andra länder.

Nervkittlande psykologisk thriller från Nordens nya stjärna - Kapprakt
(bild förlaget)

Nå. Men är det då en bra deckare/spänningsroman? Ja, det får man väl säga. Vi läser om det relativt unga paret Sigurd och Sara, han arkitekt och hon psykolog, som driver var sitt relativt nystartat företag. De bor i den av Sigurd ärvda villa som paret i ett slags ungdomligt oförstånd bestämt sig för att totalrenovera medan de fortfarande bor där. Det blir förstås inte så lyckat. Det finns av naturliga skäl en slags tröttsamhetens spänning mellan Sigurd och Sara som åtminstone Sara, som är den som har berättarrösten i boken, hoppas ska vara av övergående natur. Bara deras respektive företag stabiliserar sig ekonomiskt, bara inte Sigurd behöver arbeta över så fruktansvärt mycket, bara huset blir klart någon gång, bara de kanske lyckas bli med barn, bara … Så försvinner Sigurd. Och hittas ganska så omgående död. Skjuten med två skott i ryggen.

Händelseförloppet i boken börjar fredagen den 6 mars och slutar tisdagen den 17 mars, eller om så vill en söndag i maj. Det går alltså undan, men ändå känns den stundtals lite segdragen och långrandig med, som jag ser det, ibland onödigt psykologtugg och väl ingående beskrivningar av Saras familj och då inte minst pappan (fast – när jag tänker efter – så var det senare kanske nödvändigt; men mer säger jag inte om den saken).

Blir mordet då uppklarat? Både nej och möjligen ja. Rent polisiärt verkar det som att det mycket väl kan hamna i den surdeg som kallas cold case, om nu inte Sara den där söndagen i maj lyckas få ihop alla lösa trådar som hon helt plötsligt – och liksom i ljuset av ett herrans under – tycker sig se klart. Och om hon dessutom sedan vågar och orkar konfrontera den möjlige mördaren med sin nyvunna insikt. Ja, vem vet. Tilltalande ovisst slutar i vart fall boken, måste jag säga.

Men även resan fram till denna söndag i maj är ganska så trevlig för läsaren. Det blir lite krypande obehagskänslor, lite märkliga inbrott i parets hus med saker som försvinner och kommer tillbaks, vi träffar en sympatisk buffel till polis och en svärmor från helvetet, otrohet och andra hemligheter mellan paret liksom saker som borde vara glömda och begravda kommer upp i ljuset och helt plötsligt står dessutom Sara en gång med en pistol riktad mot sig. Ja, så kan det gå till i böckernas värld. Tur bara att hen med pistolen inte var mördaren utan bara … jag vet – men du min okände läsare av denna blogg får själv gå till boken.

Vad kan man mer säga om boken? Kanske att Flood skriver tilltalande rent stilistiskt medan miljö- och personbeskrivningarna kanske inte är på topp, utan att på något sätt vara schabloniserade. Dock, det måste jag ända säga, blir det lite väl många tillfälligheter som staplas på varandra när Sara den där söndagen i maj funderar sig sig fram till lösningen på mordgåtan. Fast gör det något? Nej. Och är inte Sara understundom lite väl modig och företagsam? Jo, kanske.

Terapeuten

Men tre stars av fem kan man utan problem ge boken. Och faktiskt rekommendera den till läsning för den som gillar en hyfsat intelligent och trovärdig deckare/spänningsroman. Ge den gärna till någon i den sk riskgruppen – eller, som man numera tydligen ska säga, någon som är gammal och skör. Hen kan behöva lite tilltalande avkoppling i dessa bistra tider då man knappt vågar sig till att ens göra ett stödköp på Systemet.


Kolsyredriven Luftpistol Revolver Umarex UX Tornado

tisdag 12 maj 2020

Anne Swärd - Jackie.


Anne Swärd är som bekant en av våra relativt nyblivna medlemmar i den illustra församlingen Svenska Akademien. Det var ju åren 2018 och 2019 en viss turbulens i detta sällskap för Snille Och Smak och Swärd var en av de nya ledamöter som till följd av det tillträdde 2019. Hon efterträdde Sara Stridsberg. Detta känner väl de flesta till, gissar jag. Men jag är mer osäker på hur många som läst hennes romaner. De borde vara fler än vad jag antar att de är. Sedan 2003 har hon publicerat fem romaner, inkl. Jackie som kom nu i år, och blev redan för första romanen Polarsommar Augustprisnominerad, vilket förstås var fullt motiverat. Märkligare var det väl att hon inte blev det för Vera, som kom 2017. Men underligare saker har ju hänt vad gäller August och hans pris. Vad som kommer att hända med Jackie står ju än så länge skrivet i stjärnorna.

Anne Swärd: ”Jag vet vad jag går för” – Icakuriren
Anne Swärd (Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Nå. Men vad om Jackie? Jag läser boken som en berättelse om en slags kärlek i undergångens tid. En berättelse om vad som kan hända – och händer – när den kärlek vi alla eftersträvar slås sönder av den hårda knytnävens brutalitet och ett liv buret av förhoppningar och tillit mals sönder av dold och öppen aggressivitet, misstänksamhet och undertryckt hat. Men kanske också en berättelse om att den sönderslagna mot alla odds kan resa sig och överleva. Åtminstone i böckernas värld.

Den fråga som ställs är hur mycket en människa kan bära när den varma omtänksamma handen en gång, två gånger, eller alltid går från smek och värme till slag på kind, på huvud, på kropp och på själ. Till ett grepp om halsen. Hur mycket? Rätt mycket enligt boken. Men att det också – mot alla odds – kan visa sig att den slagna kvinnan kan resa sig med blod på kläderna och leva ett liv utanför våldet och bortom mannens hårda blick och knutna hand. Tills …

Ända till dess att kvinnan efter många år åter hamnar under våldsmannens radar och åter underordnas. Åter hamnar som hans ägodel i den gamla lägenhet. Åter möter hans smek och våld. Tills … Ända till dess att hon under osannolika omständigheter åter lyckas fly från honom.

Fram till detta är Jackie en mörk sugande bok du läser nästan andlös och förtvivlad. Allt i den från det att bokens unga kvinna av en slump möter en man på ett tåg när hon är på väg ut i livet och till hon nästan sönderslagen flyr från honom bär, som jag bedömer det, en sannolikhetens prägel. Det som sker i boken sker såvitt jag vet och förstår också i verkligheten. Att hon som i boken kallas Jackie kan lyckas fly från mannen skändad och blodig kan säkert hända. Att hon lyckas skapas sig ett nytt liv likaså. Kanske också att mannen efter många år åter lyckas få in henne under sitt våld. Kanske. Men att hon under de omständigheter som Swärd låter oss läsa i romanen lyckas undkomma honom en andra gång och möjligen låta honom gå under är mindre troligt. Även i en romans värld, tänker jag.

En roman är en roman är en roman. En hittepå. Och det är ju det som är dess ska vi kalla det storhet och möjlighet. Det är ju genom en författares bygge, den gestaltning hen väljer, dess miljö- och personbeskrivningar och dess språk som vi kan få komplicerade förhållanden beskrivna för oss på ett sätt som gör dem gripbara och förståeliga. Här lyckas enligt min mening Swärd i Jackie mycket bra. Ända fram till slutet vill säga. Varför hon där gör det så lätt – och faktiskt också svårt - för sig är inte lätt att begripa. För mig alltså. Andra kan mycket väl se det på ett annat sätt.

Jackie är en våldsam bok, en våldets och övergreppens bok. Men inte bara mot den unga kvinnan som kallas Jackie utan också mot mannens mamma. Han tvingar den unga kvinnan att tillsammans med honom träffa mamman på ”svekets dag”, som han kallar det, dvs. den dag hon lämnade sin man, hans pappa. Det är då som mamman viskar till henne ”Har han slutat med spriten … med våldet? Lämnar du honom får du problem, det har de andra fått”. Det är väl samma dag som han tvingar med Jackie till en grav med ett för henne välkänt kvinnonamn.

Jackie (inbunden)

Mer säger jag inte om den saken. Men jag vill ge Jackie fyra stars av fem i betyg och hoppas den får många läsare. Kanske kan den lämpa sig väl för diskussioner i en bokklubb. Och kanske borde jag gett den fem stars. Swärd är en mycket bra författare. Men vad hon kan åstadkomma i Svenska Akademien återstår att se.

(Kanske har man, vill jag ha sagt, som amatörrecensent samma överdrivna föreställning om sin egen betydelse som ledarskribenten i Vimmerby tidning när han för jag vet inte hur många år sedan skrev ungefär att ”Jag har vid ett flertal tillfällen varnat herr Bismarck” och uppenbarligen trodde att någon skulle bry sig. Men det är väl sådant man för ta. Eller?).

xxx
Svartsjukan sliter i honom som en galen hund. Men om det var något han fick lära sig redan som barn, ett krav starkare än något annat i den miljö han växte upp i, så var det behärskning. Att brusa upp eller tappa fattningen var att visa sig svag och därmed inte värd respekt. Hans pappa brusade egentligen aldrig upp, slog bara till, helt tyst. Det enda som hördes in till småbrödernas och hans rum var själva slaget, inget annat, ingen ordväxling vare sig före eller efter. Ingen klagan från mamman. Hon hade lärt sig.

Fem gånger? Tio? Nej, det finns ingen självklar gräns, bara omständigheter, förklaringar, bedyranden. Hopp. Och återfall. Deras relation har blivit en sorglig visa med ett hack i skivan just där det gör som ondast, där det låter för jävligast. Just där står nålen och skrapar. Hänsynslöst. … Däremellan vackra dagar, vackra nätter, vackra löften, vackra lögner. Hans ansträngningar. Middagarna han lagar. Vackra ursäkter. En smekning över nacken, en visning i mungipan när de står och borstar tänderna: `Älskar dig`. Knappt märkbara hot, förrädisk manipulation. Ständigt ömma handleder. Förhoppningar, försäkringar, utfästelser, på heder och samvete.

Ja, på något omöjligt vis fortsätter livet. Sånär som på ett eller annat bleknande ärr syns ju ingenting utanpå. Jag blir inte rädd för män, snarare känns andra män ofarliga efter dig. Harmlösa, lätthanterliga, lättillfredsställda. Ny kärlek följer. Barn. Kärleken till dessa barn. Till mitt nya liv. Jag lyckas gömma mig i en ny relation i väldigt många år.

Svenska Akademien Säsong 1 avsnitt 1



måndag 27 april 2020

Stina Jackson - Ödesmark.


Att läsa en succédebutants andrabok är ju alltid intressant. Den givna frågan blir ju om hen lyckas komma upp till förstabokens av läsarna uppfattade kvalité. Stina Jacksons debut Silvervägen var ju ganska så omtumlande för både läsarna liksom, gissar jag, henne själv. Boken sålde bra och fick bl.a. Svenska Deckarakademins pris för årets bästa kriminalroman, Glasnyckeln, dvs. priset för bästa skandinaviska deckare, och utnämningen Årets bok av Bonniers Bokklubbar. Vad mer kan en debutant hoppas på? Inte mycket föreställer jag mig.

Recension: Ödesmark - Stina Jackson | SvD
(Jag hittar ingen uppgift om fotograf)

Då blir då frågan, lyckas Jackson komma upp till samma höjder med boken Ödesmark? Jodå, blir svaret för min del. Jag gav Silvervägen tre stars av fem i betyg och skrev efter en del invändningar bl.a. följande i min kommentar till boken: ”... ändå en bra och mycket välskriven kriminalroman om ensamhet, utsatthet, kamp för överlevnad och om möjligheten till ett värdigt liv även när det ser som mörkast och mest omöjligt ut. Kanske också en bok om att det kan finnas en vänskap som tål prövningar. Och hopp, inte minst. Att det trots allt kan finnas ett hopp”.

Jodå, blir alltså svaret för min del. Det bärande elementet i Ödesmark är ju att det i Norrlands som mörkaste och mest öde inland, där det finns fler övergivna och öde hus än bebodda, bor både ogina och våldsbenägna män och kvinnor. Män och kvinnor som bär uppfattade eller begångna oförrätter som kvarnstenar runt själ och hals. Det är inte mycket ljus och och lycka i deras håg och sinne, utan mer av sneda ögonkast och odlandet av en slags missförståndets tyranni. Kan något missförstås, så missförstår man. Kan man tänkas ha nytta av något som hänt för decennier sedan så glömmer man inte. Det tycks som om den tunga granskogen inte släpper igenom ljus eller värme till vare sig kropp eller själ. Kan man ens stava till solsken? I var mans hus finns minst ett vapen. I var mans bälte minst en kniv. Och så går det rykten – har t.ex. inte den där gamle hatade skitstöveln pengar i överflöd i sitt kassaskåp, frågar vissa i bygden sig. Antagligen. Och därmed är romanens handling i gång.


I en sådan miljö skall barn växa upp. Skall ungdomar växa upp till män och kvinnor. Kan det gå bra. Kanske. Men knappast i Ödesmark. Knappast i det barrskogsnoir som blir bokens bärande tema. De dunkla, mörka hemligheter som var och varannan tycks bära på blir till slut för mycket för en del av dem. Somliga går också under, men en del klarar sig mot alla odds mirakulöst. Jag vill verkligen hoppas att den bild Jackson ger oss av sitt Norrland inte har särskilt mycket med den sk verklighet att göra. Det vore ju för bedrövligt. Men vad vet jag om den saken. Jag är ju bara en orolig och häpen läsare av hennes kriminalroman. Eller ska man hellre kalla boken ett slags familjedrama eller kanske rentav kärleksdrama. Möjligen. Men mer säger jag inte om den saken. (”Det är inte blodsbanden som gör en familj, utan det är skammen. Det är den som binder oss samman”).

Ödesmark (inbunden)

Men nu är ju Ödesmark en roman, en hittepå. Och som sådan har den onekligen sina förtjänster. Själva storyn är både sammanhängande och relativt komplicerad och det är först efterhand som de lösa trådar Jackson lägger ut knyts ihop på ett relativt trovärdigt sätt. Men att mördaren skulle vara just mördare har jag lite svårt att svälja och att det möjligen kan komma att gå väl för den ena av bokens två bygdeknarkare verkar trots allt mindre sannolikt. Men större under har väl inträffat i fablernas värld. Om man till detta lägger att Jacksons språk liksom hennes miljö- och personbeskrivningar är helt acceptabla så vill jag för min del, liksom vad gäller Silvervägen, ge också Ödesmark tre stars av fem i betyg. Vilket i min värld betyder att den är klart läsvärd.

Men sen hoppas jag verkligen att Jackson i sin tredje roman överger barrskogen och de slingrande grusvägarna i Norrlands innersta inland för en annan story och visar sig vara den författare som jag tror hon har potential att vara. Varför inte skriva en kriminalare som utspelar sig i Skånes böljande gula rapsåkrar. Det kan inte vara det enklaste. Men en författare skall väl inte alltid välja den enklare vägen framåt, tänker jag.

SPECTOCCASIO: Gula rapsfält

onsdag 22 april 2020

Maria Broberg - Bakvatten.


Noir. Numera kan man väl knappt öppna en bok där handlingen utspelar sig norr om Hagaparken i Stockholm – ni vet där Norrland börjar – förrän författare och förlag vill beskriva handlingen som noir. Varmed menas, gissar jag, lite lagom hårdkokt svårmod.

Allt är Therése Söderlinds fel. Hon gav nämligen för en 10 år sedan ut en roman med titeln Norrlands svårmod, och sedan dess har ingen författare med självaktning fått någon ro i själen – svårmod ska vi nu läsa om, utsatta personer likaså, helst någon form av kriminalgåta, kyla och hårt regn och gärna lite dyrköpta tårar. Och förstås om Norrland och gärna om den innersta av alla dess innersta byar – den dit bara en tjälskadad grusväg går. Men när, undrar jag, kommer en noir som utspelar sig i Skånes böljande gula rapsfält eller Hässelbys välansade radhusområde. Kanske inte förrän jag skriver den själv.

Maria Broberg - Norstedts - Norstedts

Nå. Nu har jag läst Maria Brobergs ganska så hypade debutbok Bakvatten. Det är alltså ännu en bok om kärlek, ensamhet, liv och död i Norrland. Om noir. Det bärande elementet är kärlekshistorien mellan Assar och Margareta. Hon kommer från Hoting och då förstår man ju att historien inte kan sluta lyckligt och det gör den ju inte heller. Men resan från kärleksparets första stapplande gemensamma steg – han är förresten som omväxling ung och hon ganska så mycket äldre – till deras naturliga död långt senare är för all del läsvärd i tider som de vi just nu genomlider. Jag sitter i karantän på altanen i den första vårsolens antagligen förkylningsbefrämjande värme och hoppas att livet för de två ska sluta någorlunda lyckligt. Men det är väl tveksamt. Eller rättare sagt – man får nog säga att det inte gör det.

Själva storyn – som efterhand avtäcks genom att berättarperspektiven i boken växlar kapitelvis - är enkel, nog ganska så banal och efterhand faktiskt förutsägbar och historien blir därför inte riktigt intressant. Men, det måste jag ju medge, Brobergs beskrivning av olika personers livsval och oförenliga livsöden är ändå berörande. Fast den händelse som är dess svarta tyngd – att ett barn försvinner och i grunden påverkar ett antal personers liv; minst en möjligen två av dem bär för detta en livslång skuld – kunde enligt min mening fått spela en än större roll. Rent språkligt har Broberg lyckats bättre, även om det återkommande staplandet av dialektala ord och och uttryck blir ganska tröttande. 

Bakvatten

Så – mer än tre stars av fem kan jag för min del inte ge boken. Men det är väl bra nog? För nog får man väl säga att Bakvatten är en debut som lovar väl? Ja, det får man.

Norrlands svårmod : Roman om ett försvinnande (e-bok)