När jag tittar efter i bokhyllan ser jag att jag har läst fem av Monika Fagerholms böcker, men varav tre – det måste jag tyvärr medge – fallit om inte rakt ner i glömskans källare så åtminstone nästintill. Vadan detta? Ja, den frågan överlåter jag till den som ev. kan intressera sig för det. Men sannolikt tyckte jag väl att de inte var så särdeles bra. Eller så hade jag när jag läste dem annat som rörde sig i huvudet och som för mig just då var viktigare. Men Underbara kvinnor vid vatten och Den amerikanska flickan kommer jag fortfarande ihåg. Inte bara att jag läst dem utan också, och viktigare, att jag fortfarande någorlunda kan referera innehållet i dem och, viktigare ändå, också formulera varför jag tyckte och fortfarande tycker att de var bra och läsvärda böcker. Alltid något. Och glädjande för en gammal man. Och kanske Fagerholm.
Nå. Men Vem dödade bambi? som är hennes senaste bok kommer jag inte att glömma i förstone. Det är en bra bok, en viktig bok och en språkligt intressant bok. Dessutom läst av många och prisad av åtminstone Nordiska rådet. Inte illa.
Och ändå tyckte jag initialt att ämnet – en gruppvåldtäkt där fyra av överklassens sk gossar i den lilla staden förgriper sig på en flicka av annan och lägre klass – inte bara är plågsamt i sig utan faktiskt också låg lite väl nära en verklighet man läser om alltför ofta. Fast, visar det sig ganska så omgående, Fagerholm fastnar inte i en schablonmässig beskrivning av vad som föregick övergreppet och vad som hände sen. Hon lyckas tvärtom göra det till en illustration av vad som kan ske när den sk rättvisan skall ta sig an en fråga av detta slag och förstås misslyckas. Men också vad som kan hända alla dem som direkt eller indirekt berörs – de sk gossarna, flickan, föräldrarna, äktenskapen, det lilla samhället. De påverkas alla och går alla i olika grad under. Vissa av dem överlever med knapp nöd; andra inte.
Det är framförallt beskrivningen av övergreppets efterspel som gör Vem dödade bambi? så viktig och intressant. Ingen går fri från skuld. Framförallt inte, visar det sig, han som – skuldtyngd och nästan slagen till marken - blir formellt frikänd när rättvisan sagt sitt. Kanske kan han finna hjälp i en gammal kärlek. Men vem tror egentligen på det?
Samtidigt är det så att Fagerholm i boken har en egenartad, spännande språkdräkt med bitvis drag av talspråk och ibland avkortade meningar och repliker som förstärker hennes beskrivning av själva händelsen och dess efterspel. Hennes stilistiska förmåga och skapande fantasi bygger också långsamt upp både stämningen och spänningen i boken. Det grepp hon tar om berättelsen och läsaren med sitt redan från början dova, nästan skrämmande tonfall, släpper inte. Inte ens när boken är slut. Det är en bok med lång och bitvis smärtsam efterbörd. Som det är när man läser om när fasader rämnar och en gruppgemensamma oskuld dör.
I ett kort, men som jag läser det viktigt, avsnitt i boken beskriver Fagerholm vad vi alla gör för att skydda oss – vi kan alla ha en tendens att beskriva en plågsam händelse inom citationstecken. Som ”förövarna”, som ”offret”, som ”incidenten”, som ”det där”. ”Det egentliga problemet”, skriver Fagerholm, ”var förstås att tog man bort citationstecknen så stod en naken sanning framför en som man inte riktigt kunde leva med, men ända var det det man måste göra. Ta orden i egen mun, lära sig säga dem, använda jag som inledning på meningarna. Jag misshandlade. Jag visade ingen nåd. Jag visade ingen nåd. Så var det”. Så var det i romanen. Och så tror jag det är i verkligheten. Förnekelse hjälper ingen.
Detta är en roman som bara kan få fem stars av fem i betyg. Och jag vill rekommendera den till läsning för alla och envar – inte minst till dem som i denna den förbannade karantänens tid har all världens tid på sig för långsam eftertänksam läsning. Kanske kan den också ges som julklapp till den gosse eller flicka som likt en bambi på hal is är på väg att ta sina första stapplande steg in i den sk vuxenvärlden. I så fall med blodrött omslagspapper, ombunden med sorgsvart sidenband och utan godjulhälsning. (Men vad om titeln Vem dödade bambi? Inget annat än att den tydligen är lika med en låttext av Sex Pistols. Jaha. Men nu vet vi).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar