När jag först hörde talas om Björn Ranelids nya bok Bill Nilssons sista vita skjorta trodde jag förstås att den skulle handla om den Bill Nilsson, dvs. han som jag och andra små skitungar med mig under det mestadels glada 1950-talet hade som en slags idol – alltså Vilde Bill, motocrossföraren som blev tvåfaldig världsmästare individuellt i denna häftiga sport, som kammade hem ytterligare ett antal silvermedaljer och därtill flera guldmedaljer i lag. Det, tänkte jag, var på tiden att han skulle få vara huvudperson i en bok. Om än skriven av Ranelid. Men men – så var inte fallet. Den Bill Nilsson som Ranelid skriver om är en äppelodlare, eller pomolog om man så vill, och han är inte ens huvudpersonen i boken.
Det är i stället den olyckliga Karin Blom som är gift med en präst från helvetet och som – detta är ingen spoiler utan det framgår om än inte på sidan 1 så nästintill - tar livet av sig själv och deras gemensamma fyra barn. Prästfan är, visar det sig, en despot, hustrumisshandlare och horbock och en bättre författare än Ranelid kunde gjort mycket av denna olyckliga och hemska historia. Men Ranelid misslyckas enligt min mening.
Han skulle kunna grävt djupt i det enskilda fallet och till det beskrivit vad som kan ligga bakom att en man förfaller till att bli den som driver sig själv, sin familj och en ung flicka, som är hans konfirmand, till helvetets botten. Vad drev prästen, vad driver andra män, hur tänkte hustrun, hur tänker andra kvinnor i motsvarande situation, hur tänkte den unga flickan, hur tänker andra utsatta unga flickor. Hur reagerar omgivningen. Hur agerar samhället.
Om detta finns mycket tänkt och mycket skrivet. Om Ranelid orkat och velat hade han i romanens form kunnat skriva en viktig bok om detta. Han hade kunnat skriva en bok som förklarar hur en man som begår fysiska och sexuella övergrepp tänker; hur utsatta kvinnor och barn agerar och reagerar, varför vissa av dem orkar resa sig och andra inte; hur vi som anar eller blir varse vad som hänt kan och bör agera.
Vad har han då i stället gett oss läsare? Jo vare sig mer eller mindre än en feelgoodroman. Morden och självmordet försvinner efterhand i fjärran. Prästen likaså. Polis och rättsväsende är tysta som graven. I stället träder ett antal mer eller mindre trovärdigt beskrivna personer i Österlen, där hela historien utspelar sig, fram. Bill Nilssons vita skjorta fladdrar på ett tvättstreck. Och – halleluja gud ske pris - den av prästen våldtagna unga konfirmanden hämtas av den handlingskraftiga allmogen hem från dårhuset, där hon hamnat efter övergreppen, varefter hon efter en tids karantän hos det godaste av alla de goda paren i bygden förlovar sig med, och flyttar hem till, sin allra käraste älskling som troget och trofast följt vad som skett henne. Alla är lyckliga. Utom de döda. Och kanske prästen.
Allt detta är av Ranelid beskrivet på ett enligt min mening häpnadsväckande uselt språk. Han skriver repetitivt och nästan amatörmässigt och på sitt sedvanliga sk blomsterspråk. Som läsare måste man anstränga sig för att inte läsningen totalt skall haka upp sig - ”Himlens änglar hade flytt i skräck till Guds blick. Jesus Kristus hängde på korset i denna landsbygdskyrka och han var korsfäst i alla världens länder. Törnekronan sargade hans panna och blodet trängde fram. … Senare när aftonen och natten sänkte sig över denna by och trakten däromkring skulle de tunga kyrkklockorna förvandlas till små pinglor på lammen så att mamman kunde höra dem när de betade på den vidsträckta heden invid havet där Karin Blom lekt och cyklat som liten flicka innan paradiset förvandlades till ett skjutfält”.
Kan det bli värre? Ja. Två stars av fem ger jag hursomhelst Bill Nilssons sista vita skjorta. Och detta bara för att jag är så satans snäll och för att jag åtminstone kunde le en smula när Ranelid i ett kort avsnitt som handlar om Kiviks marknad lite grand beskriver prästen Mårten Werner, dödsryttaren William Arne och väckelsepredikanten Målle Lindberg; personer som väl nu är okända eller glömda av alla utom de av oss som sett och hört dem. När det gäller Ranelid får man uppenbarligen vara nöjd med det lilla.
Jag är förstås medveten om att andra tycker annorlunda om Ranelids bok. Så ger t.ex. Jonas Thente den gott omdöme i DN. Men viktigare ändå så säljs den uppenbarligen bra – mitt exemplar är en andra tryckning. Detta säger väl något. Frågan är bara vad.
”En häst skenade döv och blind längs stora vägen. Vagnen hängde efter i selar och skalmar, när han nådde Blåklockans äng. Den fastnade i det yttersta trädet och sedan var han fri att gena resten av sitt liv”.
”Ljuset silades genom revbenen i den stora bröstkorgen. Hjärtat slog i ojämn takt. Tankarna i hjärnan löpte amok som vilda hästar i sken. … Den ofattbara tragedin pickade i deras fingerblommor när de tog i hand och hälsade på vänner och bekanta.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar