Tove Alsterdal - Rotvälta.

 

När jag höll Tove Alsterdals prisbelönade bok Rotvälta i min hand, så började de numera allt trögare hjärncellerna röra sig – var, var, var blev frågan har jag hört det efternamnet tidigare. Efter ett tag kom jag på det. Det var från Alvar, Alvar Alsterdal som under den tid jag var ung, vetgirig och läste det mesta – och dessutom kom i håg det mesta - var redaktör i olika positioner på min fars gamla sossetidning Arbetet, numera skändligen nedlagd som dagstidning av ägaren LO. Det visar sig då, inhämtar jag från Wikipedia, att Tove Alsterdal är hans dotter. Så kan det gå till här i världen. Större än så är den inte.

Rotvälta blev av Svenska Deckarakademin utsedd till 2020 års bästa svenska kriminalroman och det var väl antagligen därför mr G gav mig den i julklapp – tack för det. Själv hade jag – innan jag häromsistens läste vad Bengt Eriksson i sin läsvärda Deckarlogg skrev om boken – bara vaga minnesbilder av författaren Tove Alsterdal och det är ju ganska märkligt när jag nu vet vad hon åstadkommit som journalist, dramatiker och författare. Men man lär sig ständigt. Om man vill.

Nå. Boken ska vara den första i en serie som Alsterdal nu börjar och som utspelar sig i norrländskt skogsland med Ådalen som en litterär och politisk fond. Huvudperson är polisen Eira Sjödin – friska gärna upp dina kunskaper om de sk Ådalshändelserna 1931 om du skulle vilja veta varför Eira heter just Eira - som har flyttat hem, som man säger, för att vara sin presenila mamma behjälplig. Hon är både klipsk och duktig, god och snäll, ganska ung och vacker och tillika ensamstående. Men har kanske inte alla gånger klart för sig var gränsen rimligen går mellan polisiärt arbete inom lagens gräns och sådant som ligger utanför den. Och det tycker jag är lite synd för trovärdigheten i Rotvälta.

Men om man kan bortse från det, och det tycker jag man mycket väl kan göra, är Rotvälta en hyfsat bra kriminalroman. Intrigen är tilltalande komplicerad och Alsterdal ror hem den utan större problem och på ett ganska trovärdigt sätt. Hon skriver bra och också hennes dialoger, som annars även hos också andra etablerade författare ibland kan bli lite väl styltiga för en känslig själ, flyter på bra. Själva storyn innehåller väl det mesta som rör sig i tiden i vårt kära fosterland. Vi läser om svek mot landsbygden, arbetslöshet, ensamhet, sociala mediers ibland negativa inflytande, illasinnat skvaller som aldrig glöms, svartsjuka och mer därtill. Och lite otrohet kolleger emellan – vilket, har jag hört, inte i det långa loppet plägar gå bra. Men kanske i en roman?

En invändning man kan ha är att Alsterdal lite väl tydligt som en bärande del av själva storyn indirekt bygger på ett relativt aktuellt och publikt välkänt fall. Jag sätter ett frågetecken för det etiska i detta. Det är traumatiserande nog för de aktuella personerna och deras anhöriga som det är utan att de dessutom på det här sättet ska behöva vara del av en roman.

Är då Rotvälta 2020 års bästa kriminalroman? Om det vet jag inget då jag inte har den överblick som Svenska Deckarakademin rimligen har, och jag noterar att Deckarlogg menar annat, men det är en bra och läsvärd bok. Köp den gärna. Själv ser jag fram mot att mr G överraskar mig med uppföljaren nästa jul. (Hör du mr G?). Och jag ger för min del Rotvälta tre stars av fem i betyg.