Ulf Lundell - Vardagar 5.

Lundells vardagar rullar på. Den beskrivning av dessa han väljer att dela med sig till oss andra dödliga i sin bokserie Vardagar är nu inne på nr 5. Jag har läst dem alla. Och snart ligger har jag förstått nummer 6 och 7 i den tydligen neverending serie han hamrar fram på sin manuella skrivmaskin framför oss. I vart fall framför mig. Ack ja. Men varför?

Ja, varför? Ja, det blir faktiskt frågan. Och det korta svaret är förstås att han skriver intressant. Viktigt, var jag nära att skriva, men det är kanske att ta i. Men det är faktiskt, menar jag, intressant inte bara för oss som är hans generationskamrater och som säkert många av oss följt honom och hans liv och inte minst leverne sedan han 1975 kom med sin skiva Vargmåne och året därpå med den ganska så omvälvande generationsromanen Jack. En intellektuell överlevare formulerar nu sina tankar och jag och många med mig känner i delar igen oss i vad han skriver och tänker. Och det han tänker och skriver är inte så sällan mer välformulerat och mer skarptänkt än vad vi/jag kan få ihop. Om vi nu skulle försöka. Han är, verkar det som, helt enkelt smartare än de flesta av oss andra. Och det suger ju.

Men. Även jag börjar faktiskt nu efter dessa tusentalet vardagstankar undra varför han inte samlar sig till något mer sammanhållet. Han kan ju, har han i vart fall visat tidigare. Och nu kommer han själv in på den frågan i Vardagar 5. Ska jag skiva en ny roman, frågar han sig. Ja eller nej, blir då frågan. Och något svar ger han oss ju inte. Men uppenbarligen har han ställt frågan till sig själv. Ja, gamle man, säger jag. Gör det. Gör det medan du fortfarande kan och orkar. Eller, om det skulle ta emot – och det kan jag verkligen förstå om det gör – skriv i en kommande Vardagar ibland lite längre reflektioner om tex de böcker du läser. Det är inte lätt det heller – det vet vi alla som försökt – men säkert lättare än att få ihop en roman och det skulle, det är jag övertygad om, dessutom bli väl så intressant för oss andra. Om än utlämnande för dig. Men sådant klarar du ju av, gamle man. Det har du ju visat förr – så, sätt i gång. Medan ryggen fortfarande håller.

”Känner mig tung och retlig idag. // Bäst att göra något vettigt. // Som att läsa till exempel”. Och vem fan känner inte så esomoftast vill jag tillägga.

Nå, vad annars? Coronaskiten och vardagens tristess upptar honom av naturliga skäl. Och åldrandet, det ofrånkomliga. Hjärtat, det fysiska, krånglar av och till. Hans galleri, hans målande och hans märkliga relation med sin före detta fru, tillika bas för själva galleriet, upptar en stor del av hans tid nu när turnéerna är inställda. Sen börjar han tyvärr bli som en annan gammal surgubbe jag känner ganska så väl i den meningen att när han tex är ute på någon av sina eviga promenader runt Stenshuvud så skäller han som en djävla bandhund på dem han möter och som inte sköter sig på det coronasätt som han menar är det korrekta. Eller när han möter en annan gammal man som nyser i Konsumbutiken. Ack ja - han måste hitta en ny kärlek som kan ta av honom sådana fasoner. Ock kanske, det verkar nästan så om jag nu tolkar tecknen rätt, så sker det. Vi får väl se i Vardagar 6. Och då också få veta hur ung hon i så fall kan vara. Spänningen är olidlig.

Ja, vad mera? Kanske att han förstås inte heller i denna bok kunnat/velat undvika det ofrånkomliga samtidsordet LUGUBER, nu redan på första textsidan dessutom. Inte bra. Men trots det så får Vardagar 5 fyra stars av fem i betyg. Det är inte varje dag man får läsa en rastlös intellektuell och hans spaning i samtiden – inåt och utåt. Och i en text som ständigt öppnar sig för överraskningar.  

 

 

Balsam Karam - Singulariteten.

Balsam Karam skulle för sin bok Singulariteten mycket väl kunnat fått 2021 års Augustpris enligt min mening. Nu gick det ju som bekant till Elin Cullhed för hennes Eufori; en roman om Sylvia Plath, och inget fel i det, inget alls, det var tvärtom henne väl unt. Men priset skulle alltså i stället likaväl kunnat gått till Singulariteten. Om det nu kan glädja Karam vad en okänd bokbloggare tycker om den saken. Men också i böckernas värld kan ju saker och ting avgöras på målsnöret. Eller på vilket humör en priskommitté kan vara i det avgörande ögonblicket.

Nu är ju för all del Eufori; en roman om Sylvia Plath en mer sammanhållen roman, visst är det så, men vad gäller språklig komplexitet och efterglöd menar jag att det är väl så lika. Ingen av böckerna är en roman man släpper i brådrasket, de kommer båda att leva kvar i ditt litterära minne ett bra tag. Och kanske rentav Singulariteten stannar lite längre, skulle jag faktiskt tro.

För min del beror det på att jag uppskattar det poetiska anslag med ganska så mörk botten som jag menar bär Singulariteten. Det finns också i den en gäckande hemlighetsfullhet som både oroar och ibland sätter lite myror i huvudet på läsaren. Jag läser boken – och de tre både fristående och sammanlänkande berättelser som den består av – både som att inget hopp finns för oss men kanske främst ändå som motsatsen; att hoppet är det som bär oss, hoppet om en annan och bättre tid än den som vi kanske för stunden ser och uppfattar finns. För, menar jag att Karam visar oss, det är inte förtvivlan, död och sorg som är vårt livs bärande element, det är hopp och kamp och en vilja till överlevad och utveckling. Trots allt.

Livet, beskriver Karam för oss, slingrar sig som cornichen, strandpromenaden utmed de lyxiga restaurangerna och männens blickar, vägen mellan berg och avgrund, mellan lycka och olycka, mellan det vi förstår och inte förstår. Mellan olycka och framtidshopp. Mellan lycka och undergång. Detta synsätt bär alla de tre berättelserna i boken och i vilka en kvinna och en kvinnas perspektiv på livet och inte minst döden står i fokus.

Men tydligast kanske i den första och längsta där en förtvivlad mamma söker efter sin försvunna dotter och till sist i uppgivenhet kastar sig mot sin egen död. Detta ser kvinnan i den andra berättelsen när hon råkar vara på besök i det för läsaren okända landet men från vilket hon flytt som barn. Hon är gravid och väl hemma i Sverige igen blir det uppenbart att fostret har dött. Hennes tankar kring död och sorg centreras då i mycket till den väninna som stannade kvar i landet när hon själv flydde och som senare hittades död. I den tredje berättelsen, den kortaste och språkligt rakaste, läser vi om samma kvinnas erfarenheter som nyanländ i Sverige och om rasism, utanförskap och så småningom anpassning och ett vad man kan förstå framgångsrikt liv här. Denna del tror jag i mycket kan handla om Karams eget liv.

Singulariteten är en kort bok på bara drygt 200 sidor, men med hög densitet och lång efterglöd. Stilistiskt skiljer sig de tre berättelserna åt, men språkligt är de både vackra och berörande och, vill jag gärna ha sagt, sammantager blir Singulariteten ett imponerande närmast prosalyriskt verk. Men det är ingen bok du läser med lätt hjärta, ingen bok du förstrött bläddrar i på tunnelbanan mellan Alvik och T-centralen; den kräver sin man, men ger dig mycket tillbaka. Jag ger boken fem stars av fem i betyg. Läs den, blir min uppmaning till alla. Det är svårt att förstå ett Singulariteten bara är Karams andra bok efter Händelsehorisonten (som jag by the way gav fyra stars när jag härförleden läste den) och som kom för ett par år sedan. För mig är hon redan nu en av våra viktigaste och mest betydelsefulla författare.

Och glöm, menar jag, vad våra kära fysiker kan mena med singularitet. Precis som man för den delen kan bortse från vad de kan mena med händelsehorisont.

 

 

Jan Guillou - Den som dödade helvetets änglar.

 Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, 78 år gammal, har om jag räknat rätt, ensam eller tillsammans med en medförfattare hittills gett ut mer än 50 böcker. Det är en närmast osannolik prestation. Om man till detta lägger att mannen fortfarande återkommande skriver kolumner i Aftonbladet, har varit högbrynt och kontroversiell journalist i TV (Public service) och i Folket i Bild/Kulturfront, var med och grundade Piratförlaget, skrivit manus till ett antal TV-serier och … ja, jag orkar faktiskt inte berätta mer. Mer än kanske att han suttit i fängelse dömd för spioneri, anklagats för samröre med KGB, fått Stora Journalistpriset, varit ordförande i Publicistklubben, och dessutom … ja, fortsätt själv om du orkar. Men frågan vad man själv gjort med sitt enda liv måste ju ställas. Och svaret blir ju – ja vad blir svaret?

Nå. Bland Guillous mer kända verk kan väl nämnas de mer än 10 böckerna om underrättelseofficeren Carl Hamilton, trilogin om korsriddaren Arn Magnusson och dekalogin Det stora århundradet, om 1900-talets Europa och dess historia. Och så förstås den självbiografiska Ondskan, om hans tid på internatskola. Nu har denne gamle man kommit med första boken i en planerad ny serie, Den som dödade helvetets änglar, med de från tidigare böcker välkända gamla hjältarna Erik Ponti och Carl Hamilton som huvudfigurer. Kan det bli bra? Eller ens läsvärt?  

Det korta svaret är ja. Märkligt nog. Men med reservationer.

För allt beror ju förstås på vilken avsikt man har med att läsa den här boken. Har man, som jag, bara - och det är inte så lite, det – en förhoppning att bli road och underhållen de timmar det tar att komma igenom den så passar Den som dödade helvetets änglar ganska så bra. Skulle man ev. föreställa sig att man i stället vill ha en bok som kommer att hamna i vår litteraturs klassikerhylla eller bli prisad och hyllad av diverse nomineringskommittéer, ja då blir man säkert besviken. Gladast blir, föreställer jag mig ändå, trots allt den läsare som vill få alla sina fördomar om Guillou bekräftade. För just den läsarkategorin tror jag faktiskt Guillou tänkt lite extra på när han skrev boken. Faktiskt tror jag det. Han kan kosta på sig sådant.

Vad är det då vi läser om? Jo varken mer eller mindre än hur Jan Guillou, förlåt - jag menar hur hans alter ego Erik Ponti och den i andra böcker store hjälten Carl Hamilton efter många år åter träffas och då löser ett till synes enkelt, men visar det sig förstås vara, ändå ganska så komplicerat fall. De får då använda sig både av sina hjärnceller och, vilket till en början inte var helt enkelt, nu lätt ålderstigna ryggar och ben. Herrarna är nämligen numera åldersmässigt pensionärer och har som så många andra i den åldern – ingen nämnd, men ni får gärna se framför er tex en man med signaturen Bokhållaren – vissa ska vi kalla det smidighetsproblem. Dessutom har de  – till skillnad från er vän signaturen – därför behov av att använda sig av en s.k. stödkäpp. Och sådant tär ju på psyket, verkar det som. Men en riktig man klarar ju också sådant. I värsta fall får man gå ner i vinkällaren och hämta upp tex en flaska Romanée-Contivin, förslagsvis den billigare varianten à 30 000 riksdaler flaskan, för att trösta sig med.

Detta fall, som jag inte belastar min text med att närmare gå in på, klarar Ponti/Hamilton tillsammans. Men det häpnadsväckande fall som bokens titel kopplas till klarar Hamilton helt ensam. För att en gammal vän från en av de tidigare böckerna skall slippa betala pengar till Hells Angel för s.k. beskydd går den lätt stapplande Hamilton helt enkelt in på deras nästan bepansrade område för att tala förstånd med dem. Det går väl så där kan man säga. Det slutar med att samtliga närvarande helvetets änglar ligger döda, skjutna med ett av deras egna vapen, och att Hamilton går därifrån lugn och fin och utan en skråma. Mer säger jag inte om den saken. Men händelsen väcker uppståndelse minst sagt och polisen, den hemliga såväl som den andra, ägnar alla sina krafter åt att lösa saken. Liksom pressen, förstås. Hur det slutar vill jag här låta vara osagt, men bli inte förvånad om du, bäste läsare av denna blogg, blir förvånad.

Men åter till Guillou, jag menar Erik Ponti, dvs han som skriver boken. Han är gammal, han behöver sysselsättning och vad fan gör en gammal författare då. Han skriver. Även om det numera är fysiska problem kopplat till detta. Han kan nu bara sitta ner och skriva för hand och med en penna av märket Mont Blanc. Och en sådan är inte billig. Men han skriver och tänker och funderar över både ditten och datten. Ibland verkar det som pennan löper på och hjärnan går lite på tomgång. Han tänker på gamla tidigare hjältar och kollegor som antingen inte längre har någon som kan säga stopp och belägg om det man producerar inte längre håller kvalitet, som gäller för Jan Myrdal, eller inte ens längre är i livet (om många av dessa skriver han ömsint och läsvärt). Eller sådana som skriver och skriver och gör långrandiga utläggningar i texten utan att kunna sätta stopp, som Klas Östergren. Eller är för unga och dumma, som Lydia Sandgren. Eller som … ja, så där håller han på. Och det är faktiskt ganska så kul att läsa. För skriva kan han fortfarande och gör det lite spännande och rentav, nu upprepar jag mig på gammelmansvis, kul. Men det tycker kanske bara en annan gammal man, en generationskamrat. Ja vad fan vet man. Mer än att det var länge sen man verkligen visste hur allt hängde ihop.

Men en sak är väl ganska så klar. Den som dödade helvetets änglar är en läsvärd bagatell. Läs den medan ryggen eller ena knät värker och det är flera timmar kvar tills du kan laga en god middag till din älskling, då dricka ett glas (relativt billigt, förstås) vin och prata lite med damen. Och tänka på barn och barnbarn. Och kanske sommarens cykling med kompisarna. Och vilken bok man ska plocka fram för nästa läsning, Och alltså ha det ganska så bra. Kanske rentav så bra du förtjänar.

Men boken då? Ja en tre stars av fem kan den väl få i betyg. Det tycker jag allt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Maxim Grigoriev - Europa.

 Maxim Grigoriev – känd eller okänd? Ja, tyvärr måste jag säga att han är okänd för mig. Skälet till att jag nu läst hans senaste bok Europa beror helt enkelt på att den var nominerad till Augustpriset 2021 och jag har som ambition att läsa inte bara vinnaren utan även de nominerade böckerna. Priset gick som bekant i år till Elin Cullhed och hennes Eufori. En roman om Sylvia Plath, som jag också kommenterat här på min blogg för ett par veckor sedan. En bok som jag gav fem stars av fem i omdöme.

Okänd för mig alltså. Och då har ändå Grigoriev erhållit ett antal välrenommerade litterära priser. Redan för sin debut Städer fick han 2015 Borås tidnings debutantpris och för Europa bland annat Svenska Dagbladets litteraturpris och Europeiska unionens litteraturpris. Imponerande, minst sagt. Och vad ska man då säga om att han trots detta var ett okänt namn för mig. Ja, inte att det är särskilt imponerande inte. Och då inbillar jag mig trots allt att jag följer vad som sker i vår litterära ankdamm.

Nå. Men vad om Europa. Vi läser om Nikita, som tonåring på en skolresa från Moskva till Paris helt enkelt bestämmer sig för att stanna där. Trovärdigt eller inte, men så är det. Han tas då, trovärdigt eller inte, slumpmässigt under en äldre rysk kvinnas beskydd. Hon heter Nina. Livet löper sedan på för dessa två och andra ryska emigranter på sätt som kanske, kanske inte är trovärdigt. Vad vet jag. Särskilt intressant kan man hursomhelst inte säga att Grigoriev lyckas göra livet för dem. Men så dör Nina och Nikita ärver då hennes våning i Nice. Sådant kan kanske hända i det s.k. verkliga livet. I romanen gör det så i vart fall. Nikita är då en drygt medelålders, halvfet, lite misslyckad individ. Men nu kommer han på relativt grön kvist. Jaha.   

Europa beskrivs som en exilroman. Så kan det säkert vara. Men för mig är det bara en märkligt knepig roman utan styrsel och utan bärande element. Trots de imponerande priser den fått. Den saknar egentlig intrig, det finns ingen kronologi i berättelsen, allt verkar märkligt stillastående och helt plötsligt står den halvgamla, nästan helt egenskapslöse Nikita i en mögelluktande lägenhet i Nice. Han förstår inte varför. Och det gör dessvärre inte heller läsaren. Men, det vill jag gärna ha sagt, rent stilistiskt kan tom jag uppfatta att Europa kan ha sina poänger. Men det räcker inte, inte för mig.

”Jag vet inte”. Det är första meningen i Grigorievs bok Europa. Som läsare skulle jag vilja svara ”Jag vet inte” om jag fick frågan vad som kan vara Grigorievs avsikt och syfte med boken och varför den har fått de priser den fått. Nu vet du bäste läsare av denna obetydliga blogg. Men en tre stars av fem kan jag trots det ge boken. Fast det är för mycket, jag vet.