Ulf Lundell - Vardagar 5.

Lundells vardagar rullar på. Den beskrivning av dessa han väljer att dela med sig till oss andra dödliga i sin bokserie Vardagar är nu inne på nr 5. Jag har läst dem alla. Och snart ligger har jag förstått nummer 6 och 7 i den tydligen neverending serie han hamrar fram på sin manuella skrivmaskin framför oss. I vart fall framför mig. Ack ja. Men varför?

Ja, varför? Ja, det blir faktiskt frågan. Och det korta svaret är förstås att han skriver intressant. Viktigt, var jag nära att skriva, men det är kanske att ta i. Men det är faktiskt, menar jag, intressant inte bara för oss som är hans generationskamrater och som säkert många av oss följt honom och hans liv och inte minst leverne sedan han 1975 kom med sin skiva Vargmåne och året därpå med den ganska så omvälvande generationsromanen Jack. En intellektuell överlevare formulerar nu sina tankar och jag och många med mig känner i delar igen oss i vad han skriver och tänker. Och det han tänker och skriver är inte så sällan mer välformulerat och mer skarptänkt än vad vi/jag kan få ihop. Om vi nu skulle försöka. Han är, verkar det som, helt enkelt smartare än de flesta av oss andra. Och det suger ju.

Men. Även jag börjar faktiskt nu efter dessa tusentalet vardagstankar undra varför han inte samlar sig till något mer sammanhållet. Han kan ju, har han i vart fall visat tidigare. Och nu kommer han själv in på den frågan i Vardagar 5. Ska jag skiva en ny roman, frågar han sig. Ja eller nej, blir då frågan. Och något svar ger han oss ju inte. Men uppenbarligen har han ställt frågan till sig själv. Ja, gamle man, säger jag. Gör det. Gör det medan du fortfarande kan och orkar. Eller, om det skulle ta emot – och det kan jag verkligen förstå om det gör – skriv i en kommande Vardagar ibland lite längre reflektioner om tex de böcker du läser. Det är inte lätt det heller – det vet vi alla som försökt – men säkert lättare än att få ihop en roman och det skulle, det är jag övertygad om, dessutom bli väl så intressant för oss andra. Om än utlämnande för dig. Men sådant klarar du ju av, gamle man. Det har du ju visat förr – så, sätt i gång. Medan ryggen fortfarande håller.

”Känner mig tung och retlig idag. // Bäst att göra något vettigt. // Som att läsa till exempel”. Och vem fan känner inte så esomoftast vill jag tillägga.

Nå, vad annars? Coronaskiten och vardagens tristess upptar honom av naturliga skäl. Och åldrandet, det ofrånkomliga. Hjärtat, det fysiska, krånglar av och till. Hans galleri, hans målande och hans märkliga relation med sin före detta fru, tillika bas för själva galleriet, upptar en stor del av hans tid nu när turnéerna är inställda. Sen börjar han tyvärr bli som en annan gammal surgubbe jag känner ganska så väl i den meningen att när han tex är ute på någon av sina eviga promenader runt Stenshuvud så skäller han som en djävla bandhund på dem han möter och som inte sköter sig på det coronasätt som han menar är det korrekta. Eller när han möter en annan gammal man som nyser i Konsumbutiken. Ack ja - han måste hitta en ny kärlek som kan ta av honom sådana fasoner. Ock kanske, det verkar nästan så om jag nu tolkar tecknen rätt, så sker det. Vi får väl se i Vardagar 6. Och då också få veta hur ung hon i så fall kan vara. Spänningen är olidlig.

Ja, vad mera? Kanske att han förstås inte heller i denna bok kunnat/velat undvika det ofrånkomliga samtidsordet LUGUBER, nu redan på första textsidan dessutom. Inte bra. Men trots det så får Vardagar 5 fyra stars av fem i betyg. Det är inte varje dag man får läsa en rastlös intellektuell och hans spaning i samtiden – inåt och utåt. Och i en text som ständigt öppnar sig för överraskningar.