Balsam Karam - Singulariteten.

Balsam Karam skulle för sin bok Singulariteten mycket väl kunnat fått 2021 års Augustpris enligt min mening. Nu gick det ju som bekant till Elin Cullhed för hennes Eufori; en roman om Sylvia Plath, och inget fel i det, inget alls, det var tvärtom henne väl unt. Men priset skulle alltså i stället likaväl kunnat gått till Singulariteten. Om det nu kan glädja Karam vad en okänd bokbloggare tycker om den saken. Men också i böckernas värld kan ju saker och ting avgöras på målsnöret. Eller på vilket humör en priskommitté kan vara i det avgörande ögonblicket.

Nu är ju för all del Eufori; en roman om Sylvia Plath en mer sammanhållen roman, visst är det så, men vad gäller språklig komplexitet och efterglöd menar jag att det är väl så lika. Ingen av böckerna är en roman man släpper i brådrasket, de kommer båda att leva kvar i ditt litterära minne ett bra tag. Och kanske rentav Singulariteten stannar lite längre, skulle jag faktiskt tro.

För min del beror det på att jag uppskattar det poetiska anslag med ganska så mörk botten som jag menar bär Singulariteten. Det finns också i den en gäckande hemlighetsfullhet som både oroar och ibland sätter lite myror i huvudet på läsaren. Jag läser boken – och de tre både fristående och sammanlänkande berättelser som den består av – både som att inget hopp finns för oss men kanske främst ändå som motsatsen; att hoppet är det som bär oss, hoppet om en annan och bättre tid än den som vi kanske för stunden ser och uppfattar finns. För, menar jag att Karam visar oss, det är inte förtvivlan, död och sorg som är vårt livs bärande element, det är hopp och kamp och en vilja till överlevad och utveckling. Trots allt.

Livet, beskriver Karam för oss, slingrar sig som cornichen, strandpromenaden utmed de lyxiga restaurangerna och männens blickar, vägen mellan berg och avgrund, mellan lycka och olycka, mellan det vi förstår och inte förstår. Mellan olycka och framtidshopp. Mellan lycka och undergång. Detta synsätt bär alla de tre berättelserna i boken och i vilka en kvinna och en kvinnas perspektiv på livet och inte minst döden står i fokus.

Men tydligast kanske i den första och längsta där en förtvivlad mamma söker efter sin försvunna dotter och till sist i uppgivenhet kastar sig mot sin egen död. Detta ser kvinnan i den andra berättelsen när hon råkar vara på besök i det för läsaren okända landet men från vilket hon flytt som barn. Hon är gravid och väl hemma i Sverige igen blir det uppenbart att fostret har dött. Hennes tankar kring död och sorg centreras då i mycket till den väninna som stannade kvar i landet när hon själv flydde och som senare hittades död. I den tredje berättelsen, den kortaste och språkligt rakaste, läser vi om samma kvinnas erfarenheter som nyanländ i Sverige och om rasism, utanförskap och så småningom anpassning och ett vad man kan förstå framgångsrikt liv här. Denna del tror jag i mycket kan handla om Karams eget liv.

Singulariteten är en kort bok på bara drygt 200 sidor, men med hög densitet och lång efterglöd. Stilistiskt skiljer sig de tre berättelserna åt, men språkligt är de både vackra och berörande och, vill jag gärna ha sagt, sammantager blir Singulariteten ett imponerande närmast prosalyriskt verk. Men det är ingen bok du läser med lätt hjärta, ingen bok du förstrött bläddrar i på tunnelbanan mellan Alvik och T-centralen; den kräver sin man, men ger dig mycket tillbaka. Jag ger boken fem stars av fem i betyg. Läs den, blir min uppmaning till alla. Det är svårt att förstå ett Singulariteten bara är Karams andra bok efter Händelsehorisonten (som jag by the way gav fyra stars när jag härförleden läste den) och som kom för ett par år sedan. För mig är hon redan nu en av våra viktigaste och mest betydelsefulla författare.

Och glöm, menar jag, vad våra kära fysiker kan mena med singularitet. Precis som man för den delen kan bortse från vad de kan mena med händelsehorisont.