Jan Guillou - Den som dödade helvetets änglar.

 Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou, 78 år gammal, har om jag räknat rätt, ensam eller tillsammans med en medförfattare hittills gett ut mer än 50 böcker. Det är en närmast osannolik prestation. Om man till detta lägger att mannen fortfarande återkommande skriver kolumner i Aftonbladet, har varit högbrynt och kontroversiell journalist i TV (Public service) och i Folket i Bild/Kulturfront, var med och grundade Piratförlaget, skrivit manus till ett antal TV-serier och … ja, jag orkar faktiskt inte berätta mer. Mer än kanske att han suttit i fängelse dömd för spioneri, anklagats för samröre med KGB, fått Stora Journalistpriset, varit ordförande i Publicistklubben, och dessutom … ja, fortsätt själv om du orkar. Men frågan vad man själv gjort med sitt enda liv måste ju ställas. Och svaret blir ju – ja vad blir svaret?

Nå. Bland Guillous mer kända verk kan väl nämnas de mer än 10 böckerna om underrättelseofficeren Carl Hamilton, trilogin om korsriddaren Arn Magnusson och dekalogin Det stora århundradet, om 1900-talets Europa och dess historia. Och så förstås den självbiografiska Ondskan, om hans tid på internatskola. Nu har denne gamle man kommit med första boken i en planerad ny serie, Den som dödade helvetets änglar, med de från tidigare böcker välkända gamla hjältarna Erik Ponti och Carl Hamilton som huvudfigurer. Kan det bli bra? Eller ens läsvärt?  

Det korta svaret är ja. Märkligt nog. Men med reservationer.

För allt beror ju förstås på vilken avsikt man har med att läsa den här boken. Har man, som jag, bara - och det är inte så lite, det – en förhoppning att bli road och underhållen de timmar det tar att komma igenom den så passar Den som dödade helvetets änglar ganska så bra. Skulle man ev. föreställa sig att man i stället vill ha en bok som kommer att hamna i vår litteraturs klassikerhylla eller bli prisad och hyllad av diverse nomineringskommittéer, ja då blir man säkert besviken. Gladast blir, föreställer jag mig ändå, trots allt den läsare som vill få alla sina fördomar om Guillou bekräftade. För just den läsarkategorin tror jag faktiskt Guillou tänkt lite extra på när han skrev boken. Faktiskt tror jag det. Han kan kosta på sig sådant.

Vad är det då vi läser om? Jo varken mer eller mindre än hur Jan Guillou, förlåt - jag menar hur hans alter ego Erik Ponti och den i andra böcker store hjälten Carl Hamilton efter många år åter träffas och då löser ett till synes enkelt, men visar det sig förstås vara, ändå ganska så komplicerat fall. De får då använda sig både av sina hjärnceller och, vilket till en början inte var helt enkelt, nu lätt ålderstigna ryggar och ben. Herrarna är nämligen numera åldersmässigt pensionärer och har som så många andra i den åldern – ingen nämnd, men ni får gärna se framför er tex en man med signaturen Bokhållaren – vissa ska vi kalla det smidighetsproblem. Dessutom har de  – till skillnad från er vän signaturen – därför behov av att använda sig av en s.k. stödkäpp. Och sådant tär ju på psyket, verkar det som. Men en riktig man klarar ju också sådant. I värsta fall får man gå ner i vinkällaren och hämta upp tex en flaska Romanée-Contivin, förslagsvis den billigare varianten à 30 000 riksdaler flaskan, för att trösta sig med.

Detta fall, som jag inte belastar min text med att närmare gå in på, klarar Ponti/Hamilton tillsammans. Men det häpnadsväckande fall som bokens titel kopplas till klarar Hamilton helt ensam. För att en gammal vän från en av de tidigare böckerna skall slippa betala pengar till Hells Angel för s.k. beskydd går den lätt stapplande Hamilton helt enkelt in på deras nästan bepansrade område för att tala förstånd med dem. Det går väl så där kan man säga. Det slutar med att samtliga närvarande helvetets änglar ligger döda, skjutna med ett av deras egna vapen, och att Hamilton går därifrån lugn och fin och utan en skråma. Mer säger jag inte om den saken. Men händelsen väcker uppståndelse minst sagt och polisen, den hemliga såväl som den andra, ägnar alla sina krafter åt att lösa saken. Liksom pressen, förstås. Hur det slutar vill jag här låta vara osagt, men bli inte förvånad om du, bäste läsare av denna blogg, blir förvånad.

Men åter till Guillou, jag menar Erik Ponti, dvs han som skriver boken. Han är gammal, han behöver sysselsättning och vad fan gör en gammal författare då. Han skriver. Även om det numera är fysiska problem kopplat till detta. Han kan nu bara sitta ner och skriva för hand och med en penna av märket Mont Blanc. Och en sådan är inte billig. Men han skriver och tänker och funderar över både ditten och datten. Ibland verkar det som pennan löper på och hjärnan går lite på tomgång. Han tänker på gamla tidigare hjältar och kollegor som antingen inte längre har någon som kan säga stopp och belägg om det man producerar inte längre håller kvalitet, som gäller för Jan Myrdal, eller inte ens längre är i livet (om många av dessa skriver han ömsint och läsvärt). Eller sådana som skriver och skriver och gör långrandiga utläggningar i texten utan att kunna sätta stopp, som Klas Östergren. Eller är för unga och dumma, som Lydia Sandgren. Eller som … ja, så där håller han på. Och det är faktiskt ganska så kul att läsa. För skriva kan han fortfarande och gör det lite spännande och rentav, nu upprepar jag mig på gammelmansvis, kul. Men det tycker kanske bara en annan gammal man, en generationskamrat. Ja vad fan vet man. Mer än att det var länge sen man verkligen visste hur allt hängde ihop.

Men en sak är väl ganska så klar. Den som dödade helvetets änglar är en läsvärd bagatell. Läs den medan ryggen eller ena knät värker och det är flera timmar kvar tills du kan laga en god middag till din älskling, då dricka ett glas (relativt billigt, förstås) vin och prata lite med damen. Och tänka på barn och barnbarn. Och kanske sommarens cykling med kompisarna. Och vilken bok man ska plocka fram för nästa läsning, Och alltså ha det ganska så bra. Kanske rentav så bra du förtjänar.

Men boken då? Ja en tre stars av fem kan den väl få i betyg. Det tycker jag allt.