Karl Ove Knausgård - Morgonstjärnan.

 Knausgård – visst måste man beundra hans ambitionsnivå och flit, för att inte tala om hans litterära och intellektuella förmåga. Eller? Nu har han hur som helst med Morgonstjärnan gett oss en tegelsten på drygt 660 sidor och strax väntar för den intresserade läsaren en ny – Vargarna från evighetens skog - på inte mindre än 777 sidor. Om man orkar. Men man, dvs jag, gör väl nog det. Och detta trots att jag antagligen är en av de få Knausgårdsläsare som bara läst igenom första och andra delarna av hans jätteepos Min Kamp och knappt något annat heller av honom. (Skälet till detta kan jag kanske berätta en annan gång för den ev. intresserade).  Så osvuret är kanske, som alltid, bäst.

Nu har Morgonstjärnan tagit osedvanligt lång tid för mig att komma igenom. Skälet stavas postoperativ smärta och Citodon. Nog sagt om det. Men det ena hänger ihop med det andra, så mycket kan jag säga. Trötthet kunde jag för all del också lägga till. (”Det hördes ett svagt sus från skogen, som om den långsamt andades ut efter att ha hållit andan länge” skriver Knausgård på ett ställe i boken. Ungefär så har jag känt mig ett tag. Jag andas alltså nu, om än långsamt, för all del både ut och in, men har jag haft förmågan att tänka under läsningen. Det är mer tveksamt.

Nå. Men Knausgård ger oss på ett vackert, tilltalande och bildrikt språk en berättelse som sträcker sig över två dagar och där han ger oss ett galleri av människor och människoöden som tangerar varandra och som väl speglar mer än livet för de som bor i den lilla norska staden – det är väl Bergen - mot en fond av fjäll, vatten och mental ödslighet och ensamhet. Men vad, blir frågan. Varje berättelse om varje enskild person är både gripande och läsvärd. Men för mig kan – eller kan han trots allt det - inte Knausgård riktigt knyta ihop säcken. Vad blir det mer än enskilda läsvärda berättelser om dessa personers liv och död, deras hopp och förtvivlan, deras tro och otro. Inte mycket. Eller?

För nu kan det väl – stanna ett ögonblick vid den tanken – kanske vara så Knausgård har avsett just detta. Det skall i så fall finnas en öppenhet i denna bok som kanske, men vad vet jag egentligen om den saken, sluter sig i de två kommande böckerna som, har jag läst, sammantaget skall vara en slags trilogi. För en sak är gemensam för denna kör av röster som han nu ger oss. Och det är, som jag läser boken, det varsel om att livet för mänskligheten som vi känner det har ett slut, manifesterat genom den märkliga stjärna som en dag oväntat stiger upp över staden och med sin glödande värme lyser över allt och alla – ingen vet vad det är, ingen vet vad det står för, ingen vet vad som nu händer. Men alla vet att det väl måste stå för att ett slut närmar sig. Tror man. Tror jag.

Läst så har Knausgård tagit på sig en viktig och spännande uppgift som då fortsätter i de två kommande böckerna. Och som gör att Morgonstjärnan måste får fyra stars av fem i betyg.

Så här slutar Morgonstjärnan:

”Och i går kväll dök en ny stjärna upp på himlen.

Den lyser där uppe över mig nu.

Morgonstjärnan.

Jag vet vad den betyder.

Den betyder att det har börjat.”