Efter att nu ha läst Serotonin av Michel Houellebecq infinner sig som efter all läsning av honom åter frågan om när – inte om – han ska få Nobelpriset i litteratur. Ja, det står väl som vanligt om inte skrivit i stjärnorna så kanske i den hemliga bok som jag är övertygad om att allas vår Horace har i det innersta facket i sin svarta dyra Montblancportfölj. (Engdahl kommer väl dessutom, inom parentes sagt, att strax återinta sin berättigade plats i Svenska Akademiens Nobelkommitté när nu den bittre och aggressive Lars Heikensten avgår vid årsskiftet. Låt oss hoppas).
Nå. Men vad om Serotonin. Vi möter där en drygt medelålders man med det osannolika namnet Florent-Claude Labrouste som dagarna i ända, och med en alltmer ökande känsla av tristess och meningslöshet, som utbildad agronom arbetar med att utreda det europeiska jordbruket. Han lever i en både kärleks- och sexlös relation med en ung vacker japansk flickvän – vad hon sysslar med när vår vän FCL inte är hemma vill jag by the way helst glömma - i en som det verkar ganska så luxuös våning i Paris. Med vad hjälper det. Han är urless på livet, sig själv, flickvännen och arbetet. Det enda som håller honom någorlunda upprätt är den inte obetydliga mängd alkohol, tillsammans med en och annan och antidepressiv tablett, han drar i sig varje dag. Till slut får han ändå nog och överger allt – sitt arbete, sin sk flickvän, sin våning, sitt nuvarande liv och ger sig med ett välfyllt kontokort ut på vad som kan kallas en retrospektiv kärlekens odyssé, men också en resa in i sig själv. Vad var det som hände med livet och hans olika kärlekar – och varför - tycks han fråga sig.
Men om sådant får man som många av oss redan vet inga svar. Och så ej heller FCL. Han tycks söka det som då en gång gjorde livet temporärt lättare för honom men som, visar det sig nu i hans gyllene medelålder, inte ändrade dess riktning. Det är, funderar han på något ställe i boken, som om den Store Manusförfattaren, dvs. gud, visar sig vara en högst medelmåttig skapare av det som blev FCL:s och säkert också andras liv. Misslyckande är denna skapelses förnamn, bitterhet dess efternamn tror jag FCL upplever det som. Och så kan det väl kanske också uppfattas av oss alla av och till, särskilt törhända om man lutar sina illusioner om hur livet borde vara mot en gud.
Det här kan ju låta dystert i överkant. Må så vara. Men det finns i boken en slags värme och kanske trots allt också hopp som man kan finna där man minst anar det. Det kan vara en oväntad kyss från en receptionist på ett hotell, det kan vara en märklig lista över prostituerade som en läkare ger honom när han tror hjälten som mest behöver en, om än professionell, värmande famn (här skulle nog, om boken utspelade sig i Sverige, IVO antagligen ha kraftiga invändningar), det kan vara insikten att det fortfarande i Frankrike finns män som kan och vill göra uppror. Och mer därtill. Men hjälper detta den gode FCL? Knappast. Han kommer att leva och dö i sin valda ensamhet. Om än med ett fortfarande någorlunda välfyllt kontokort.
Dystert i överkant alltså? Nej. Det är bara jag som inte förmår förmedla bokens ton av både humor och värme och att livet trots all skit man av olika anledningar tvingas trampa omkring i är någorlunda värt att leva. Om än, som i FCL:s fall, med hjälp av en läkarförskriven ”liten vit tablett, oval och delbar”, dvs. hans livgivande tablett Captoris om 10 milligram. Humor och värme, men också lite tragik och komik – kanske man kan säga tragikomik – och ensamhet och sorg. Och vemod.
Serotonin är med andra ord en ganska så fullödig bok som alltså rymmer det mesta som rör sig i vår själ, hjärta och hjärna. Jag ger den fyra stars av fem i betyg och hade gett den fem om det inte varit för alla beskrivningar av kukar och fittor och för den delen rövar (nu är detta den store och frigjorde författarens ord, vi mer kulturella och hämmade djävlar använder ju som bekant andra) som Houellebecq ibland strösslar texten med. Och för att han vid ett tillfälle låter FCL rikta ett vapen mot ett barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar