Andrzej Tichý är en – tiden rinner iväg för honom som för oss alla - snart medelålders svensk författare av polsk-tjeckiskt ursprung som numera är bosatt i Malmö. Han har sedan 2005 gett ut en handfull böcker varav jag läst sex och nu senast hans novellsamling Renheten, som kom i år (2020). De flesta har varit klart läsvärda – förutom, det måste jag ändå få säga, Omsorgen från 2013 - och så möjligen förutom också den senaste; dvs. om man tillhör den grupp läsare som inte tycker att just noveller är särskilt intressanta. Jag tillhör den. Sorry, men så är det.
Då blir förstås frågan varför jag köpte denna novellsamling. Svaret är att det beror på ren slapphet. Eller kanske att det beror på pur glädje. För så snart jag såg att Renheten låg på bokhandelns disk, så köpte jag den osedd, stoppade ner den i portföljen och inte förrän när jag sen plockade upp den hemma såg att det rörde sig om noveller. Så kan det gå när den slappa glädjen får för mycket att säga till om. Men sånt händer väl inte er, mina okända ev. läsare av denna blogg.
Jag har nästan alldeles nyss läst en annan novellsamling, dvs. den Augustprisnominerade Jag ser allt du gör av Annika Norlin. När jag för ett tag sedan kommenterade den boken här på bloggen skrev jag bland annat: ”... står jag ganska kall efter att ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess ofta begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjar förrän den är slut. … Det är romanen med dess enligt min mening större möjlighet till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil som ger mig mer”. Så, och mer därtill, skrev jag då. Så tyckte jag då och så tycker jag nu, trots att jag förstås genom åren läst ett antal noveller med god behållning.
Men i en jämförelse mellan Renheten och Jag ser allt du gör kommer jag inte från att Renheten som jag ser det har större konstnärliga kvaliteter. Jag ser allt du gör duger gott att läsa och jag önskar den en stor publik, men Renheten har ett större djup och en mer tilltalande komplexitet eller, om man hellre vill se det så, svårighetsgrad. Den är inte särskilt lättläst, ibland svår att förstå sig på och ibland rentav obegriplig. Men det är den typ av text och författarskap som tilltalar mig. Och detta säger jag utan att på något sätt förringa t.ex. just Jag ser allt du gör. Det finns många olika slags texter i vår herres texthage och jag läser dem nästan alla med behållning.
Nå. Men jag kan inte hjälpa att själva novellformen i Renheten står i vägen för mig. Det hjälper inte att nästan alla noveller har ett närmast dystopiskt mörker som klangbotten, vilket annars, gud nåde mig, brukar tilltala mig. Inte heller att jag inte fullt ut förstår vad han vill förmedla till mig som läsare – lite ansträngning är väl det minsta en seriös författare kan förvänta sig av sin publik, men just här blir det lite väl mycket som går mig förbi. Och det klassperspektiv jag menar kan skymta i novellerna hade jag för min del gärna sett att Tichý utvecklat mer. Överhuvudtaget tycker jag – och det är förstås satans orättvist – att Renheten har drag av övningsbok. Han skriver för att vässa sin penna och i sinom tid återkomma med något mer sammanhållet och bättre. Tror jag. Hoppas jag.
”Visheten” skriver Tichý på något ställe ”är ett jagande efter vind”. Vacker skrivet och antagligen klokt tänkt. Men värre blir det, enligt min mening, om själva meningen, innebörden i en text jag läser också blir ett jagande efter vind. Som det för ofta blev för mig i Renheten. Men jag vill ändå ge den fyra stars av fem i betyg. Så får det bli. Men bara för att jag vet att han kan så mycket bättre. Läs t.ex. Sex liter luft eller Eländet så förstår du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar