Den 7 augusti 2020 låg Steve Sem-Sandbergs korta samling berättelser, eller om man så vill noveller, i inbundet pocketformat på 145 sidor med titeln Jägarna i Armentières tillgänglig för oss bokläsare. Den 13 oktober meddelade Svenska Akademien att han skulle bli ny ledamot av detta sällskap för snille och smak, vilket gladde mig och många andra, antar jag. Gladast av alla blev kanske ändå Sem-Sandbergs förlag Bonniers. Noveller är inte särdeles lättsålda och jag var inte övertygad om att boken skulle komma att bli en kioskvältare oavsett att Sem-Sandberg är en av våra absolut bästa författare och skribenter. Kanske, tänker jag och möjligen förlaget, kan ledamotskapet i Akademien ändå ge boken en extra liten sjuss framåt såhär inför Coronajulen.
Kanske. Men är det särskilt troligt? Möjligen. Sem-Sandbergs senaste roman W. blev med rätta en stor framgång både konstnärligt och försäljningsmässigt och kritikerna var genomgående nöjda. Boken blev också nominerad till Augustpriset, Sveriges Radios romanpris och Nordiska Rådets litteraturpris och säkert också till annat jag glömt. Den hamnade högt och dessutom länge på den högbrynta DN:s lista över rekommenderade böcker, vill jag minnas.
Nu har Sem-Sandberg rensat i byrålådan och samlat fyra berättelser som, skriver förlaget, ”alla tillkommit parallellt i arbetet med den hyllade romanen W.”. Och de är alla, kunde man gott lagt till, tidigare publicerade om än i tidskrifter och publikationer som jag gissar inte ligger på var mans eller kvinnas sängbord. Jag pratar om Ord & Bild, Samfundet De Nios kalender och Tidskriften 10-tal. (Den enda jag själv läser av dessa är Samfundet De Nios årliga kalendrar. Jag återkommer inom kort med en kommentar till den senaste. Håll ut).
Nå. Berättelserna i Jägarna i Armentières är enligt min mening av varierande kvalitet och intresse. Har de då något gemensamt? Kanske att de blir som en gammal gisten minnesbild av en kärlek som var förlorad från första andetaget – som livet rentav för vissa av oss. Det hjälper inte att man älskar att älska – de män vars kroppar man åtrår sviker. Vi hör olika röster, alla lika vilsna i tillvaron, och får se det psykiska sönderfallet i närbild. Inte ens den obligatoriska prästen tycks vara så stabil som det finns de som hoppas hen ska vara. Längtans båge spänns av de flesta – men förgäves. Livets börda är tung och svårbegriplig. För de som figurerar i berättelserna och blir så ock för läsaren. Ty ”det enda vi gör är att uppföra dödens charader”.
Kan då boken rekommenderas av er amatörbloggare. Jodå. Sem-Sandbergs språk är som vanligt högst läsvärt. Hans stil känns igen. Han personporträtt är minnesvärda. Men hela tiden erinrar vi oss att han, enligt min mening, faktiskt kan så mycket bättre. Så köp den gärna – jag ger den trots allt fyra stars av fem i betyg – men ännu hellre t.ex. W. Då får du något att bita i i dessa förbannade Coronatider där du, som jag, kanske sitter i mer eller mindre självvald karantän och bara släpps ut för att handla mat och göra stödköp på Systemet. (Här kan du läsa min kommentar till W.: https://kennethbokhallaren.blogspot.com/2020/04/steve-sem-sandberg-w.html).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar