Carola Hansson är för mig en av de många verkligt habila och läsvärda författare som vi har här i landet. Men hon är, föreställer jag mig, mer uppskattad av kritiker och den numera ganska lilla, och kanske till och med krympande, skara läsare som hellre vill komma till den kvalificerade litteraturen än den mer lättviktiga (som, vill jag ha sagt, ändå fyller sin plats i Litteratursverige). Men vad vet jag egentligen om det. Hansson kanske läses och köps mer än jag anar. Hon kanske lånas mycket på våra allmänna bibliotek. Hon kanske är föremål för diskussioner i olika läse- och studiecirklar. Och i så fall med all rätt. Uppskattad av de olika instanser som sitter på de pengar som (del)finansierar betydande delar av vårt kulturliv är hon i vart fall läser jag mig till på Wikipedia. Antalet viktiga priser och andra utmärkelser hon fått genom åren är verkligen imponerande.
Nå. Hanssons nu aktuella bok Minnestrådar, och för vilken hon nominerats till 2020 års Augustpris, är en skönlitterär beskrivning av händelser runt vad som brukar kallas kibbutzen i Falun. Under ett antal år under andra världskriget levde ca 60 judiska ungdomar från främst Tyskland i en herrgårdsliknande byggnad innan de, så var tanken, skulle resa vidare till Palestina. Hansson ger oss i romanens form en beskrivning av vad som hände ett antal av dessa innan de kom till Falun, under tiden de var där och vad som skedde efteråt när kriget var slut. Det är en fiktiv berättelse med utgångspunkt från en faktisk och historiskt väl dokumenterad händelse.
Men märkligt nog har det i år kommit ytterligare en bok som berör samma ämne. Det är journalisten och författaren Kaj Schueler som i boken En kibbutz i Falun, med underrubriken Historien om hur min familj gick sönder, beskriver hur hans mamma hamnande i Falun och hur detta påverkade inte bara henne utan också hennes dåvarande och inte minst kommande familj. Jag har ännu inte läst Schuelers bok men köpt den och tittar på den i den stund jag skriver dessa rader, och återkommer därför i sinom tid med en kommentar till den. Men visst är det märkligt att samma händelse är utgångspunkt för både en roman och en levnadsberättelse och att båda ges ut samma år. Den ena uppmärksammas stort; den andra inte lika mycket, efter vad jag vet.
Men vad om Minnestrådar? Ett oavbrutet intressant samtal förs i den mellan en namnlös yngre kvinna som söker bakgrunden till sin släkts historia i Sverige och en av de personer som var med i Falun, en nu äldre kvinna som heter Madame Vidal. Samtal och samtal, förresten. Det är snarare så att den äldre kvinnan berättar om hur livet för den judiska befolkningen i Königsberg kom att bli när nazisterna kom till makten och också hur man kämpar, det är ett starkt med i sammanhanget korrekt ord, för att kunna behålla sin judiska identitet. Vad hon säger i den delen är förstås i dag inte okänt men likväl tungt och skakande.
Länge nog, och efterhand mot allt förnuft, hoppas den äldre kvinnans familj kunna stanna i hemlandet och hemstaden, men allt hopp om en slags normalitet släcks i samband med vad som sker strax före, under och inte minst efter den sk Kristallnatten i november 1938. Mer eller mindre av tillfälligheternas spel får nu tre av familjens barn en möjlighet att komma till Sverige och ingå i det som alltså kommer att kallas kibbutzen i Falun. Kvar blir föräldrarna och ytterligare ett barn. Vad som exakt sker med dessa tre kvarvarande vet ingen. Men att de mördas av nazisterna är förstås otvetydigt.
Länge nog verkar livet i Falun, trots den mörka bakgrunden till att barnen hamnat där, kunna bli bra och hoppet att både kunna återse sin familj och kunna resa till Palestina hålls länge vid liv. Men kriget kastar sin mörka skugga också över Falun. Efterhand splittras medlemmarna i kibbutzen av politisk och religiösa skäl och detta märks också i den lilla familjen om tre barn eller, får man väl säga efterhand som åren går, ungdomar. När möjligheten att kunna resa till Palestina väl kommer har verkligheten blivit en annan än den som bar dem från början. Mer säger jag inte om detta; inte mer än att döden tar två av dem från den ursprungliga lilla familjen. Kvar blir den kvinna som nu kan återge sin historia.
Minnestrådar är en roman och Hansson återger i den en nu gammal kvinnas historia på ett sätt som tilltalar mig. Madame Vidals berättelse blir levande och intressant och man ser framför sig hur denna ständigt rökande kvinna gräver i sina minnen i ett försök att inte bara återge dem för den unga namnlösa kvinnan utan också för sig själv. Vad hände med mitt och mina familjemedlemmars liv? Och varför? Finns det någon mening eller avsikt med att jag lever och de andra dog? Och i så fall vilken? Ungefär så tror jag att hon som, av ytterligare tillfälligheters spel, nu heter Madame Vidal tänker när hon nu decennier senare återupplever och återberättar sitt liv.
Hanssons historia är viktig och intressant, men hon har valt en svår form. Den äldre kvinnan talar boken igenom på ett både magnifikt och helt orealistiskt sätt. Det är inget talspråk. Det är helt och hållet ett litterärt språk med ofta långa, lite vindlande meningar. Men, menar jag, det är underbart att läsa. Jag kan förstå om det finns läsare som stegrar sig inför detta, men jag menar att Hansson metod förstärker den historia hon berättar och faktiskt också ger en ökad tilltro till de religiösa och filosofiska resonemang hon också återger.
Men ska Minnestrådar få ett Augustpris? Nej, det tycker jag inte, men jag önskar boken många läsare. Själv ger jag den fyra stars av fem i betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar