Annika Norlin - Jag ser allt du gör.

Jag ser allt du gör av den för mig relativt okända Annika Norlin hade jag med all sannolikhet inte läst om det inte varit för att denna novellantologi är nominerad till årets Augustpriset i den skönlitterära klassen. Och vem är då Norlin – ja, namnet klingar lite vagt bekant. Jag läser på den bakre fliken att hon är sångare och låtskrivare under namnet Säkert!. Och då, mina okända läsare av denna blogg, faller polletten ner. För nu säkert 10 år sedan det kom en cd där ett antal kvinnliga artister tolkar poeten Sonja Åkesson och som jag lyssnade på både länge och väl. Norlin är en av dessa artister ser jag när jag plockar fram min gamla cd. Lyssna gärna på den om ni har möjlighet, finns väl antagligen på Spotify, men kanske inte i första hand för Norlins insats. Säkert - om man säger så - har hon gjort bättre ifrån sig i annat sammanhang. Och det har hon ju – jag läser på Wikipedia att hon fått ett betydande antal viktiga priser, bl.a. flera Grammis som både textförfattare och artist och också genom åren prisats som novellist.

Och ändå. Ändå står jag ganska kall efter att nu ha läst Jag ser allt du gör. Jag tror att det i första hand har med själva novellformen att göra. Novellens korta omfång, dess oftast begränsade antal personer och inte minst dess i regel (alltför) starkt koncentrerade story tilltalar inte mig i allmänhet och inte heller här. Knappt har den börjat förrän den är slut. Jag har förstås läst och också uppskattat andra både svenska och utländska noveller, eller om man så vill novellsamlingar, men det är romanen med dess enligt min mening större möjligheter till fördjupning och utveckling av såväl intrig, personporträtten och miljöbeskrivningarna och inte minst språk, eller om man så vill stil, som ger mig mer. Dess, och nu känner jag själv att jag börjar bli närmast obegriplig (också för mig själv) intellektuella radie är både större och djupare än den aldrig så goda novellen.

Litteraturvetenskapens skarpaste hjärnor har genom snart sagt decennierna ägnat avsevärd tid och kraft åt att definiera både vad en roman och en novell egentligen är eller åtminstone skulle kunna beskrivas som. Resonemang som är intressanta att läsa men svåra att följa och dessvärre lätta att glömma. Åtminstone för mig.

Men för den som rent konkret skulle vilja fördjupa sig i den svenska novellen när den är som bäst vill jag gärna rekommendera antologin Svenska noveller från Almqvist till Stoor med Ingrid Elam och Jerker Virdborg som redaktörer. På ca 700 sidor kan du läsa ett antal goda noveller där knappt någon av de kanoniserade klassikerna saknas liksom inte heller ett representativt urval av de yngre. Dock saknas Norlin.

Nå. Men vad om Jag ser allt du gör? Den har sina goda sidor, den har sina förtjänster men jag blir för den delen inte övertygad om det välförtjänta i nomineringen till Augustpriset. I en handfull noveller över bokens drygt 200 sidor låter oss Norlin läsa om det man kan förvänta sig – om kärlek, vänskap, sorg, mans- resp. kvinnorollen och, i den enligt min mening bästa novellen, om allas vårt behov av bekräftelse och kanske tröst. Persongalleriet är väl också det förväntade med en del lite udda existenser. Och inget fel i det.

Norlin skriver bra. Hon har ett rikt språk och det finns inget som skaver utan jag tycker tvärtom att det är ganska så tonsäkert. Hennes handlag är inte heller alls dåligt. Intrigen i de flesta av novellerna, som återger och beskriver olika stämningslägen, är väl så intressanta och vare sig bättre eller sämre utvecklade än annat jag läst. Och ändå. Ändå sitter jag efter läsningen med en undran över varför det inte blev mer, inte blev bättre. Trots att åtminstone två av novellerna är riktigt bra, jag tänker på Bekräftaren och Gå som inleder respektive avslutar antologin och – men med vilken rätt tycker jag det, kan man undra – borde kunna utvecklas till intressanta och kanske viktiga romaner som beskriver allas vårt behov av bekräftelse och våra olika sätt att hantera sorg och död.

Jag ger Jag ser allt du gör betyget tre stars av fem i betyg. Men tycker redan när jag skriver det att jag kanske trots allt är i snålaste laget. Något Augustpris borde den hur som helst inte få i år när flera av de andra  nominerade böckerna enligt min mening är betydligt starkare, men jag hoppas hon får många läsare även utanför den skara som köper hennes skivor. Och kanske är nomineringen pris nog för Norlin? (Det hjälpte för min del inte ens att Hoting här och därmed märkligt nog i ytterligare en av årets böcker får sin berättigade plats i samtidslitteraturen).