Det var en afton i början av maj, skulle man kunna säga. Men året är 2017 och så långt från Röda rummet man kan komma. Författaren Stefan Lindberg sitter då en majkväll på ett sunkigt haks uteservering i Stockholm och träffar där på en man som säger sig heta Mathias Splendor Johansson. Och därmed rullar intrigen i Lindbergs roman Splendor i gång.
Men vem är då Stefan Lindberg? Själv har jag bara ett vagt minne av att ha läst recensioner av några av hans böcker, men har inte skaffat någon innan nu Splendor. Lindberg, visar det sig, är både författare och dramatiker med en ganska omfattande och uppskattad produktion bakom sig sedan debuten 1999. Priser har han fått. Nominerad till välrenommerade litterära priser har han varit och är nu aktuell som nominerad till Augustpriset 2020.
Men vad om boken? Baksidestexten hävdar följande: ”Splendor, Stefan Lindbergs sjätte skönlitterära bok, spränger autofiktionens gränser och försätter läsaren i ett tillstånd av absolut och hallucinatorisk närvaro”. Sådant låter sig ju sägas, men är det särskilt begripligt. Kanske, kanske inte. Men inte för mig i vart fall.
Böcker med autofiktivt tema kan mycket väl vara intressanta att läsa, men Lindbergs metod att utan någon rimlig – eller i vart fall för mig synlig - koppling till bokens intrig blanda kända, okända eller gissningsbara namn blir för mig bara förvirrande och irriterande. Intrigen som sådan tycks luta sig starkt mot Lindebergs eget liv. Tycks – men vad vet jag egentligen om det. Och för mig som läsare blir det dessvärre dessutom relativt ointressant. Och svårtytt. Och inte blir det lättare av att Splendor inte bara är en autofiktiv berättelse – den är en autofiktiv metaberättelse. Författaren Stefan Lindberg låter oss nämligen följa romanfiguren Stefan Lindberg medan han skriver den text som vi precis har framför ögonen. Intressant förvisso, men svårhanterligt också för en författare bättre än Lindberg.
Ola Julén, Daniel Sandström och andra som nämns vid namn vet jag ju vem de är. Linda och Karl Ove likaså, gissar jag. Men P och fler därtill? Och på vilket sätt Lindbergs barn egentligen spelar en roll i boken eller bara nämns av honom som ett slags offer på autofiktionens altare vet väl bara författaren, hans fd fru och barnen själva, men ständigt återkommande är de i vart fall. För mig som läsare blir det faktiskt inte särskilt viktigt, eftersom vare sig författaren som person eller de människor han beskriver sig vara omgiven av kommer att bli särskilt angelägna eller intressanta. Må gud hjälpa mig, men så är det. Fast något måste han ju ha menat med nämna dem, när han nu säger sig skriva autofiktivt och inte en renodlad fiktiv roman. Vill han ge oss läsare en slags närvaro? Vill han låta oss förstå hur han kämpar mot demoner av olika slag? Vill han skriva in sig i en litterär tradition? Vill han bara göra sig märkvärdig?
Men Lindbergs metod blir för mig bara ett sätt att exkludera den intresserade läsare som tråkigt nog bara i all stillsamhet vill sitta och läsa en förhoppningsvis god bok och tänka lite, kanske lära sig något men inte minst förvänta sig något mer än att känna sig dum och lite onödig och exkluderad. Lindberg skriver mer för sina polare i Stockholms innerstad än för den läsare som kan råka bo i Bromma eller Hoting. Känns det som. Fast nu är jag säkert okänslig och orättvis.
Men vad om bokens intrig? Ja, man får väl säga att den är någorlunda fascinerande men svårbegriplig. För att inte säga understundom obegriplig. Fast sånt kan ju vara tilltalande och utmanande för en läsare, givet att författaren ändå lyckas hålla samman story och intrig på ett hållbart sätt. Men Lindberg gör ju inte det enligt min mening. På ett ställe i boken låter författaren Stefan Lindberg romanfiguren Stefan Lindberg säga ”Så tänkte jag. Förvirrat.” Och så blir också läsare – förvirrad.
Ja, vad ska då denna förvirrade läsare tänka och göra. Vem vet. Men i vart fall jag lämnar romanfiguren Stefan Lindberg, den märklige och mystiske Splendor och alla kända och okända namn bakom mig och går ut i friska luften, sätter mig på ett café och beställer en dubbel espresso och hoppas att inte stöta på den vandöde Mathias Splendor Johansson. Men först efter att ha gett Splendor tre stars av fem i betyg.
Nå. Men vad ska man tro om Augustprisnomineringen? Ska Stefan Lindberg så småningom gå hem med statyett och pengar? Nej, inte om jag skulle få bestämma. Men jag får ju inte det. Så den som lever får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar